[Red Simyna]

Fina du,

Tycker du om någon förtjänar all hjälp i världen! 30 år av stöd och hjälp är inte nådigt. Mycket ensamhet förstår jag att det kan innebära att vara den som står där i vått och torrt men som själv aldrig får sina egna behov tillfredsställda. Rekommenderar verkligen att ta tag i det där bagaget, den trasiga uppväxten. För det kan ge så mycket lättnadskänslor att sedan vara ute på den andra sidan! Liksom helare som människa. Kan ju vara tungt också att bära runt på hemligheter i sitt inre som pockar på sin uppmärksamhet, tänker jag. Vissa går ju i terapi i hur många år som helst och ska ju inte skämmas för det heller. Men kanske kan du tänka på det när du söker professionell hjälp? Att det är din tur nu.

Kramar

 

[Red Simyna]

Det låter som att flera processer varit i gång parallellt med varandra? Att du försökte vara på flera fronter samtidigt och att det sedan blivit lite rörigt att reda ut vad som varit vad efteråt? Och även att du såklart blev superförvirrad under tiden som det pågick?

Tänker t ex på den ena processen om att våga visa intimitet och ömhet (t ex genom att ge komplimanger om att den andra luktar gott). Att du också gjorde framsteg här och det är superfint inför framtiden!

Den andra processen om att inte vilja förändras i sin personlighet (bli en pleaser) och anpassa sig för mycket till den andra. Och där det låter som att han haft en ganska dominant energi eller hur man ska uttrycka det, och därmed gjort det snudd på omöjligt för dig att stå emot den kraften?  Att du ofta blev överrumplad över hur han reagerade och blev osäker kring hur du skulle anpassa dig kring det?

Tredje processen om det sociala och hur ”vid/öppensinnad/intresserad” man kan kräva av någon att vara i det. Hur stort ansvar man kan behöva ta i ett samtal och i en relation?

Tänker att det är fantastiskt att du kan skärskåda dig själv i detta, analysera vad tusan det var som hände egentligen. Även om ni hade haft kontakt kanske det hade varit oerhört svårt att kommunicera med honom om just detta – får intrycket att han inte varit så mottaglig generellt att få någon typ av feedback? Och det är väl det du hade behövt i den här relationen, liksom att ni samarbetade mycket mer och där du fick återkoppling från en person som varit mogen och stabil i sig själv att våga finnas kvar i det? Just så som intimitet brukar byggas upp över tid?

Värme

[Red Simyna]

Vilken jobbig situation! Förstår också att det är stressande eftersom han börjat komma upp en del i åldern nu och behöver förändra sig för att inte ha med sig det här även som tonåring. Tänker eftersom ni redan prövat strategin att säga ifrån ordentligt. Pedagogiskt förklarat varför det är fel att ljuga. Visat honom situationer där ni talat sanning och förklarat fördelarna och att det går hur bra som helst att leva i ärlighet. Är det kanske just på sin plats att bli arga på honom när han ljuger? Visa besvikelsen? Visa att ni på riktigt är väldigt upprörda över det här och att det absolut inte är ett okej beteende att varken ljuga eller trakassera andra barn? Om han på sätt och vis kommer undan med att omgivningen inte blir ordentligt upprörda är väl risken att det indirekt blir som att säga att vad barnet än gör blir vi aldrig arga för det? Vilket nog kan skapa en känsla att det är fritt fram att göra vad som för någon utskällning kommer det minsann inte att bli? Tror inte att polisen eller socialtjänst behöver kopplas in för att han ska förstå allvaret?

[Red Simyna]

Blev nyfiken på Francesco Parrinos och fastnade då för bla. ”Arrival of the birds”. Så vackert! Spännande att du kör offentliga konserter också! Wow alltså.

Sökte på MÄN för visste inte riktigt vad det var för något. Så otroligt viktigt arbete! Alltid fint med eldsjälar som kämpar för förändringar i samhället. Kan tänka mig att det ger mycket att vara engagerad där?

Jag har varit en del ideellt engagerad genom åren. Senast politiskt nu under våren. På senare tid har jag börjat känna en lust att söka mig vidare i livet. Har en önskan om att kanske börja arbeta som frilansfotograf och göra reportage världen över. Känner en allt starkare frihetslängtan. Fungerar musik för dig även som en uttrycksform? En ventil för känslor?

[Red Simyna]

Fina Blue Bidoga, gud så fruktansvärt! Ja det finns mycket bättre behandlingar nu och de har även blivit bättre på att läsa av och sätta in rätt åtgärder. All min värme och medkänsla till dig, finaste du! <3

[Red Simyna]

Wow, vilka häftiga aktiviteter du kör! Så imponerande, verkligen!

Spelar du då på pianot och får feedback i realtid eller fungerar det?

Häftigt med det ideella engagemanget och språkutbytet också! Du har många talanger hör jag.

Har funderat på att börja träna utomhus också, t ex springa, men inte kommit mig för riktigt. Bor i stan och tycker mest om att springa i skogen eller på löpband. Svårt för när människor stirrar när jag flåsar fram hehe. Är det utegym du föredrar?

Bra tips också om att lägga sig tidigt och ta hand om den fysiska hälsan. Kör du någon speciell kost?

[Red Simyna]

Ibland (eller kanske ganska ofta..) är det så otroligt värdefullt att få fler perspektiv på hur saker och ting kan landa hos andra och som man själv kanske aldrig reflekterat kring. Det här tycker jag var just ett sånt. Kände hur jag lärde mig ett och annat genom att läsa det. Vill därför rikta ett varmt tack till dig Yellow Lyqipe för det <3

[Red Simyna]

Hej Purple Tynotu och varmt välkommen hit till forumet!

Vilket fint initiativ på trådämne verkligen<3

Pratar en hel del i telefon för att bryta ensamheten. Är väl en pratglad själ som ofta snackar i timmar med folk. Om jag inte haft ett längre samtal under dagen och ska gå och lägga mig så känner jag mig lätt lite deppig och orolig, som att något saknas, det är nog ensamhetskänslorna som kommer över mig.

Tittar ut en del genom fönstret – jösses alltså vilken nivå det här är på märker jag nu hehe – och kan känna gemenskap med lite grannar och tycka det är mysigt att se hur de donar runt där hemma, ibland i pyjamas, ibland i morgonrock och så ibland välklädda. Det blir levande att iaktta dessa skiftningar tycker jag. Känns tryggt också att se andra.

Kollar en del på sport: Skidskytte, längskidor ofta nu på helgerna. Väldigt mysigt. Tittar även på handbollslandslaget. Också trevligt och välbekanta ansikten som minskar ensamhetskänslorna.

På jobbet använder vi en chatt som heter Slack (i jobbärenden är ju tanken framförallt!) och det tycker jag minskar ensamhetskänslorna. Så oerhört mycket bättre än Zoom-möten tycker jag då personligen. Läste igår en artikel som handlade om hur vi blir som spöklika inför varandra när vi använder oss av det. Det stod att digitala möten lätt förlorar sin energi, tajming och humor. Och att det enda som blir kvar är informationsutbyten.

Jag håller med där när det gäller arbetslivet och föredrar Slack, alla dagar i veckan. Ett tips ifall det finns andra som kan föreslå det på sina arbetsplatser också. Där kan man snacka med varandra och får då den sociala biten också av heja-rop, stories om hur helgerna varit, grattis-hälsningar när någon fyller år.. mm. Ett fint inslag i vardagen!

Vad gör ni andra?

[Red Simyna]

Tack Indigo Qugugo!

Tror att det också liknar mer ett tillstånd att känna sig hel. Och även att det kan kännas på ett visst sätt när man innerst inne upplever att något är väldigt splittrat. Som ett sår kanske. Antingen läkt eller så är det något som rivs upp hela tiden av olika anledningar eller ifall man inte är försiktig med sin läkning. Nu kan det rivas upp känslor påverkat av nuet. Mer än nuet + dåtiden (som oftast kom med automatiskt). Och det tror jag är tecken på att ha börjat ta sig ut på andra sidan. Tiden får utvisa om jag är rätt ute eller om jag fortfarande behöver läka mer.

Jag har egentligen alltid i mitt liv haft kompisar som inte har liknande bakgrunder som mig. Växte upp på det sättet. Har upplevt det som att jag stått med ena foten i normaliteten och den andra foten i dysfunktionella sammanhang eller miljöer. Har heller inte kunnat bestämma mig för vart jag riktigt hör hemma. Lite som en klassresenär kanske. Inte riktigt förankrad i någon grupp. Hur som helst blev det viktigt för mig som lite äldre att söka mig till andra som hade liknande upplevelser eftersom jag kände mig som en udda fågel bland mina andra kompisar. Det tror jag också påverkade valet att gå så ”all in” i den typen av gemenskap.

Nu vill jag dock stiga ur igen och har börjat fundera på vad så kallat hela människor gör och tänker på om dagarna? Hehe.

[Red Simyna]

Gärna det, Yellow Horaka! Jag bor i Stockholm, i stan. Vill du säga var du bor någonstans? Det är lite knepigt hur man ska få varandras kontaktuppgifter på det här forumet hehe eftersom man inte kan skicka PM till varandra.

[Red Simyna]

Hej igen,

Kom att tänka på en till grej apropå det du skrev om att vara en känslig person och sedan oron över att axla ansvaret. Kanske det skulle underlätta om du i framtiden hittar en flickvän och eventuell framtida mamma som har extra mycket trygghet och stabilitet i sig själv? Som du kan bli lugnad av att se hanterar detta med att ha barn på ett moget och pedagogiskt sätt? En självständig person kanske? Vet inte om din ex-flickvän också hade såna kvalitéer men att det ändå inte kändes som rätt väg för dig att ta?

Det är mycket som kan vara svårt att avgöra kring huruvida man drivs av rädslor och när man istället kan behöva gå emot dem?

Värme

[Red Simyna]

Tack själv!

Det stämmer verkligen att det funnits ett starkt behov av att möta andra med liknande bakgrunder. Det började egentligen med att jag inte förstod exakt vad som hade hänt och varför jag mådde så dåligt. Fick mer och mer svårt att prata med andra om vardagsproblem eftersom mina kändes så avgrundsdjupa. Kände mig väldigt annorlunda och där något behövdes till, och även lagas och fyllas och då när jag började ty mig till sammanhang där andra varit med om liknande grejer som jag själv varit med om så började jag även känna mig mindre ensam, utsatt och liksom svag.

Nu känner jag mer och mer att jag börjar befinna mig på en annan plats och dras inte längre till behovet att fundera på vad jag varit med om. Att det är något som jag istället märker börjar kännas som upprepning istället för nya perspektiv och lärdomar. Där någonstans är jag att våga släppa taget och identifiera mig som hel.

När jag möter problem eller mår dåligt nu i livet ska jag försöka tänka att det handlar om livets gång och att jag påverkas på liknande sätt som andra gör, som förmodligen vem som helst skulle göra. Jag försöker att instinktivt inte reagera med känslan att ta ett varv i mitt inre först för att se om det möjligtvis säger mer om mig och mitt bagage som jag reagerar som jag gör istället för motsatsen. Utgångspunkten är därmed annorlunda. Det känns befriande att våga ge sig själv den bekräftelsen att släppa taget.

Kram