[Red Simyna]

Tycker du verkar vara en underbar person, varm och smart!

Kan det vara att det just dyker upp självtvivel eftersom du blir lite stressad av den här kontakten och blir självkritisk när det tar lite tid innan responsen från honom kommer? Kan känna igen mig i att vara i den situationen och då ha väldigt starka tankar kring mina sk. ”kvalitéer” som både partner och människa. Kanske i dejtingvärlden så är det lite bryskt på ett sätt som det inte är annars? Att man ser på sig själv oerhört granskande och analyserande?

En viktigare fråga jag vill ställa dig då är: Vad tycker du om honom? Motsvarade han dina förväntningar? Fick han dig att skratta och att du blev den bästa versionen av dig själv? Osv.

[Red Simyna]

De människor jag mött i livet som inte velat ta emot hjälp har jag tolkat som att det är just min hjälp de inte vill ha, eller så är det ”fel hjälp” som kommer. Är det så i det här fallet också?

När det kommer till ”fel sorts hjälp” tror jag på att fråga personen t ex: Finns det något jag kan göra? Detta fungerade på min lillasyster när hon hade anorexia. Alltså att vara flexibel inför vad just den unika personen behöver för typ av hjälp och där också skapa tillit.

Ibland kan även en hjälp vara att låta någon få vara i fred, om det är vad som kan hjälpa bäst? Samtidigt som det ju kan skapa en enorm oro och kanske avvisning hos en själv men det brukar det ju vara värt så länge personen börjar må bättre?

När det var just den hjälpen jag erbjuder som inte fungerar för personen tror jag också på att försöka då styra personen mot det som kan hjälpa. T ex om det är andra i ens omgivning den hellre pratar med och hittar bättre stöd hos?

Gäller det här psykisk ohälsa pga. missbruk är det kanske lite andra förhållningssätt som man behöver ha?

Kanske är det ganska avgörande att förstå kärnan varför en person inte vill ha hjälp? Har du kunnat lista ut det hittills?

[Red Simyna]

Purple Cakiva <3

[Red Simyna]

Wow, Azure Dagemu, det låter fantastiskt och hoppfullt! Hoppas du hittar länken.

Tycker personligheten det låter osannolikt att inte kunna tillfriskna i det här. Jag tänker då inte ge mig. Åtminstone just det du skriver om kvinnan från USA att hitta förhållningssätt så det inte är aktivt hela dagarna.

Om inte KBT är nyckeln så kanske kognitiv terapi är bättre? Att förändra sina tankar. Kan se att jag dagligen för som strider inom mig där ångesten eller lugnet står i relation till varandra. Ibland i bättre perioder har jag ofta ett val att inte gå in i de mörka tankarna, och så i sämre perioder är jag chanslös känns det som.

Däremot när jag gått i bra terapi så sov jag som en lammunge om nätterna. Terapeuten hade en oerhört lugnande effekt på mig. Därför tror jag personligheten att med rätt stöd av en professionell person skulle det kunna göra att man tar sig ur det här. Det tror jag på riktigt faktiskt.

Vet inte också om det kan vara så att ord ibland är överflödiga? Tänker på att det ju sägs att GAD kan skapas i barndomen. Om ord är terapi, och verktyg är egna förhållningssätt att hantera sina tankar och beteenden. Är kanske saker som EMDR och liknande fysiska ”terapier” kvar? Just det tänker jag terapeuten jag hade lyckades med. Att fysiskt lugna ner mitt system. Då aktiverades heller inte GAD:en på samma nivå som det brukade. Min slutsats är därför att hädanefter försöka se det här som ”fysiska trauman” och där hjälpen kanske handlar om att processa bort det hela istället på ett fysiskt plan. Tänker högt nu alltså.

[Red Simyna]

Hej Purple Cakiva! Varmt välkommen hit och till tråden!

Ja, jösses, vad gör man liksom när man mår så dåligt att man tror man går under? Vill det sig riktigt illa och jag har stora problem med hopplöshetskänslor och en längtan att bara vilja dö för att jag inte står ut längre så brukar jag ta fram bilder på mobilen på t ex mina syskonbarn. Ibland ringer jag även upp dem för att få en verklighetsuppfattning och avbryta ”döden” som det väl så fint kallas. Kan även i huvudet spela upp en begravning och så brukar jag komma till slutsatsen att jag omöjligt kan utsätta mina anhöriga för ett självmord. Antar att jag väcker empatin inom mig och försöker se hur det inte kan vara ett alternativ övh att andra ska få sina liv förstörda också, pga. mig. Mina syskon har faktiskt genom åren sagt samma sak, även min pappa, att vi alla lever för varandra och hade tagit livet av oss om vi inte fanns. Så ”öppna” är vi i min familj.

Kanske ett tungt svar? Iaf inget en läkare skulle säga tror jag.

Tänker på dig och önskar det vore annorlunda!

[Red Simyna]

Absolut! Tror jag är lite av en visionär så jag klarar inte riktigt av små insatser när det är stora hot på gång utan kan lätt bli oerhört engagerad. Den andra dokumentären jag tipsade om ovan pratade om pandemier och hur vi kan behöva förhålla oss till fler framöver (var 10 år) och där känner jag då ännu mer att gud det finns verkligen många anledningar till att försöka få ordning på planeten! De säger där att naturen kan komma tillbaka, börja växa som innan igen, om vi förändrar oss. I den säger de också saker som att när pandemin är slut kan det vara chansen vi behöver ta allihopa att förändra vår konsumtion, resvanor, tänka miljömedvetet i ekonomin osv. Se den gärna om ni inte gjort det redan! Den var smått fantastisk.

[Red Simyna]

Hej,

Kanske är det mer läge att prata om hur föräldrar talar till sina barn?

Om jag får välja tycker jag det känns mycket värre när jag ser barn i sorg pga. sina föräldrar. Att barnen lider och kanske även i det tysta för att föräldern inte klarar av att ge dem trygghet, omsorg att vara den där mogna förebilden. Föräldrar som skadar sina barn genom att sätta sina egna behov framför barnets gör mig extremt illa berörd. Hur känner du kring det?

Tänk om barnet inte alls känner för att följa sina föräldrar på sociala medier pga. att föräldrarna skitit fullständigt i dem under hela sina liv?  Tänk om barnet känner stor sorg kring att föräldern aktivt attackerar dem och säger att dem är bortskämda skitungar som borde vara tacksamma över livet? Hade du älskat den mamman/pappan villkorslöst livet ut? Ibland är kanske verkligheten inte sådan som den ser ut på ytan?

Sorg och smärta för mig är även normaliseringen om att ”alla föräldrar” vill barnens bästa. Psykisk sjukdom är däremot att panga på barn och säga att de är curlade snorungar som behöver lära sig hedra sina gamla föräldrar.

Om en förälder har en fin relation med sitt barn och barnet senare flyttar hemifrån tror jag nog denna stabila och omtänksamma personen klarar av att gå igenom den processen – inom en tid. Om kärleken är så stark till sina barn så hoppas jag mognaden också finns där att låta de flyga fritt och sedan fortsätta den varma och innerliga relationen – men med en vuxnare balans och därmed mindre intensitet.

Däremot om barn i framtiden inte vill hälsa på sina föräldrar på ålderdomshemmet så tror jag nog inte det så ofta bottnar i någon dåtida curlingproblematik.

[Red Simyna]

Meningen med livet är kanske att ha en livsuppgift som får en att orka gå upp på morgonen. Som barn var meningen just att ha roligt – att vara en livsnjutare. Som tonåring var meningen att hitta gemenskap och en plats i tillvaron – förstå normer. Som vuxen handlar det mer om att finnas där för andra. Bidra!

Kanske meningen med livet är att utvecklas från att ha fokus på sig själv, få bekräftelse och hjälp av andra, sedan börja mogna med uppgifterna som äldre och då ge vidare till kommande generationer det man har fått lära sig av insikter, visdomar, kärlek och erfarenheter? Meningen med livet är kanske just att få växa och utvecklas som människa? Vem kan man bli om man tillåter sig få präglas och formas genom livet och i möten med andra? När jag känner att jag inte gör det – är i utveckling, utan har fastnat så kan mitt liv kännas just meningslöst.

Är så nyfiken på vad du har kommit fram till!

[Red Simyna]

Tappat gnistan och känner mig motiverad att istället läsa på om klimatet och planeten. Ifall det finns fler som är i samma process och som känner likadant just nu kan jag rekommendera en sevärd och färsk dokumentär att kolla på. Ganska skrämmande är den givetvis, men så himla matnyttig också!

”Attenborough och massutrotningen

Brittisk naturdokumentär från 2020. För 60 miljoner år sedan slog en asteroid ut dinosaurierna. Det var det femte massutdöendet i jordens historia. Nu upplever vi det sjätte och den här gången är vi människor asteroiden. Vi förstör arternas livsmiljöer. Vi förföljer dem och släpper ut främmande arter. Vi förändrar klimatet. Upp till en miljon arter kan vara hotade, varnar David Attenborough.”

https://www.svtplay.se/video/29459868/attenborough-och-massutrotningen

 

[Red Simyna]

Hej Red Dykepi!

Ledsen att höra att du är på väg neråt.

Kan det vara en längtan efter ett bestående sammanhang att liksom få grunda sig i under en längre tid/period som det här handlar om?

Tänker på det du skriver om att inte bo hemma, inte ha kvar skolklassen, behöva ge sig ut på okänd mark när det är praktik mm. är just sådant som kan innebära att ryckas upp från roten och att inte få landa i det som är? Liksom andas ut och få fortsätta med det. Kanske är det därför du är så trött och liksom inte orkar riktigt tvätta håret och liknande? Att det just kan innebära en utmaning och ansträngning att behöva lägga energi på de här områdena som du kanske önskade vore annorlunda?

Värme

[Red Simyna]

Hej Blue Foqapy,

Skickar kramar <3

[Red Simyna]

Tycker det låter väldigt svekfullt av din partner att inte kunna ha en rimliga diskussion om det här utan att det blir bråk mellan er två? Ingen människa vill ju bli dåligt behandlad av någons anhöriga – oavsett om det är av barn eller av andra – och där inte heller få gehör för vilka konsekvenser det skapar på ens mående?

Okej att kanske inte ha jordens personkemi med sina bonusbarn men det är ju en helt annan situation att faktiskt råka illa ut och ständigt tvingas förhålla sig till en familjedynamik där föräldrarna i detta är passiva och låter det pågå – år efter år?

Skulle du kunna leva ut din partner eller känns det som ett för stort steg eller förlust att ta det steget?