Skapade svar

Visar 12 inlägg - 2,041 till 2,052 (av 2,152 totalt)
0
  • Jag förstår vad du menar om att du vill ha en förklaring som ”syns” för omvärlden. Samt att veta vad som är vad. Kan även förstå behovet att kunna peka på nåt specifikt och som då gör det legitimt att få liksom lägga sig ner. Att det blir en godtagbar förklaring och som andra kan visa medkänsla inför. Kanske är det extra viktigt när man fått kämpa så mycket som du har gjort i livet?

    Det lät himla trevligt att ses irl över en kopp te! Vi får hålla tummarna så länge att det kanske blir ändringar framöver på den fronten hehe!

    Tack även för fina ord! Detsamma till dig! Du är så himla klok och det är en fröjd att ta del av dina inlägg. Beundrar det.

    Tänker lite på det du skriver om att vara den som står pall när andra faller och även att få positiv uppmärksamhet för det. Jag tror att det kanske blir en självuppfyllande profetia att om man är den personen som är van vid att inte få hjälp så mår man dåligt, känner empati med andra som också ser ut att stå ensamma i det, och det gör att man tar på sig ansvaret för t ex andra familjemedlemmar?

    Det kan också göra att andra i familjen egentligen inte under några längre perioder får känna på hur det är att stå helt ensam och därför har empatin där heller inte växt. De börjar inte plötsliga göra annorlunda. Det är min egen teori om hur det ser ut i min familj men det ser ut som att du sitter i samma situation?

    Jag har huvudansvaret för båda mina föräldrar. Just nu har jag lite mer distans än vad jag haft tidigare men det kan vara en tillfällighet. Du vet hur det är. Plötsligt står man där igen med hjärtat i halsgropen och ska rädda livet på någon.

    Hoppas du har en ok dag idag! Tänker på dig.

     

    som svar på: Dåligt samvete
    Trådstartaren

    Det är möjligt att när man ofrivilligt står vid dödens port känner sig tillfredsställd med livet, vem man varit och allt som man nu går miste om. Är just den känslan jag är extra intresserad av, att vara så nära acceptans då som möjligt. Tror jag är färgad av mina släktingar där det skett plötsliga dödsfall och sjukdomsfall. Ingen av dem har precis omfamnat döden och tagit det med ro. Tvärtom, då visade sig alla drömmar som de inte hunnit med. Men absolut att det finns människor som reagerar och tänker annorlunda. Man får hoppas då att det inte handlar om en grym depression som gör att man känner så. Annars tror jag ju på ålder, att man hunnit med så mycket och där äldre ju kan säga att de är ”klara” med det här livet. Sådan är min mormor på snart 90 år. Hon verkar inte ha dåligt samvete över något heller.

    När det gäller kärleksrelationer är jag rädd för att bli avvisad igen. Att få hjärtat krossat typ. Och det orkar jag inte med fler gånger.

    som svar på: Dåligt samvete
    Trådstartaren

    Tack för dina ord!

    Kanske är det så att när man akut behöver sammanfatta livet så får man syn på vem man är/varit också? Tänkte på den där studien du hänvisade till. Arbetsnarkomanerna upptäcker att de prioriterat fel. De självupptagna önskar att de tänkt mer på andra. Den medberoende önskar att den valt sundare relationer osv osv.

    Jag har prioriterat min ursprungligsfamilj mycket. Samt destruktiva relationer. Detta på bekostnad av mitt eget liv. Har inte utvecklats vidare (har väl det på ett sätt, men på andra sätt inte) och vågat tagit språnget i vissa sammanhang som betytt något för mig. Jag går i regel inte in i kärleksrelationer sedan några år tillbaka. Vågar inte det.

    Så huvudproblemet är kanske ändå inte att klicka med andra eller bli accepterad, tror jag. Klassar det som delproblem. Och sedan att huvudproblemet för mig är att leva. Välja liv.

    Orkar du säga vad du tror du skulle ångra? (Menar inte nu i natt alltså utan när du har tid och lust)

    Känner väldigt starkt med dig när jag läser det du skriver. Vad mycket du har tvingats vara med om. Lät riktigt obehagligt när psyk kopplade in soc. Måste varit fruktansvärt.

    Jobbigt med kollegor också som inte kan ge dig stöd. Förstår att tilliten till kuratorer och andra är väldigt liten just nu.

    Bra att du skriver här!

    Det här kanske är en konstig sak att säga men jag tycker att du och jag är lika! Den jag känner mig mest lik på hela forumet är dig. På riktigt alltså. Sedan är ju såklart din känsla det primära här, vem du kan relatera till. Men kanske är det en tröst att andra kan känna igen sina personligheter i dig? (Eller jag kan det då, vet inte hur det är med andra).

    Menar du förresten att det är framförallt dina svårigheter som du har svårt att hitta andra som också har? Eller är det liksom kärnan av din personlighet som du känner dig ensam i? Kanske helheten eller kombo av båda?

    Kram

    Skumt, min tråd hamnade i fel svar. Tagit bort min text.

    som svar på: Dåligt samvete
    Trådstartaren

    Kanske ska lägga till att ingen i min omgivning förmodligen skulle beskriva mig som en inställsam person. Tvärtom, får jag oftast höra just att jag tänker ”självständigt”/”unikt”, och just ställer mig utanför mainstream (som jag faktiskt inte klarar av heller, haha).

    Trots det känner jag att det finns ytterligare nivåer som jag behöver ta för att bli ordentligt nöjd. T ex att politiskt inte tycka som ”mitt parti” tycker. Utan kanske plötsligt känna att man håller med ett troll i sak. Det är den nivån jag tänker på när jag menar att våga gå emot kollektivet.

    Kanske blev flummigt nu…?

    som svar på: Dåligt samvete
    Trådstartaren

    Jag tror ett fel jag gjort i mitt liv är att jag brytt mig alldeles för mycket om vad andra tycker eller tänker om mig. Tror det en bidragande orsak till mitt missnöje med livet. Jobbar en hel del nuförtiden att i vardagen våga göra annorlunda. T ex att inte gå in i en kollektiv tanke/åsikt om jag innerst inne faktiskt inte håller med. Utan ställa mig utanför den då och uttrycka att jag tycker annorlunda. Blir faktiskt märkvärdigt tillfredsställd av det. Det blir en känsla av att ta plats, visa hela mig, och sen växa i det. Kanske är det så med den där känslan i luften när jag var på vippen att kola som det kändes, så är det just såna små steg som kan vara viktiga att fortsätta ta? Alltså grejen är ju att när jag väl dör så vill jag ju känna mig nöjd! Jag vill inte ångra saker. Eller hemska tanke att jag gått igenom livet och förställt mig själv eller inte uppfyllt en enda dröm som jag haft.

    som svar på: Dåligt samvete
    Trådstartaren

    Tack för ditt svar!

    Någon sa en gång att innan man inleder en kärleksrelation så ska man kolla på personens sämsta sidor och där överväga ifall man kan leva med de, eller ifall bristerna är för stora. Lite för att lista ut om man är kompatibla eller inte. Kanske gäller det även vänskapsrelationer eller människor i allmänhet? Har nämligen mött en hel del personer som på många sätt är lik mig – samma skrot och korn – men där det ändå varit väldigt mycket som skavt mellan oss. Undrar därför om man ska börja titta lite noggrannare på olikheter också? Tänker mest högt här hehe.

    Förstår att du är mentalt trött efter det som varit. Låter som en riktig pärs och att det tagit speciellt mycket på känslolivet? Att det rivit upp och dragit åt flera håll samtidigt – inom olika områden?

    Tycker som sagt du varit oerhört modig och stark som vågat och klarat dig igenom allt. Inte minst med rädslor i relationer.

    Ska tänka på dig idag. Hoppas mötet blir givande!

    Åh fina du,

    Det gör ont att läsa det du skriver. Det låter som att det bokstavligen är och alltid varit ombytta roller där du är förälder till din förälder och hon har blivit och alltid varit den behövande?

    Är helt med dig på känslan av – vem ska då finnas där för dig? Och vad händer med dina behov när du ständigt behöver prioritera andras?

    Jag förstår att du känner en jättestark kärlek till din mamma. Kan samtidigt inte låta bli att känna mig lite illa till mods och upprörd på henne som kan göra såhär mot dig. Låta det få pågå ett helt liv. Hon var ju den vuxna och det kan inte vara så övermänskligt svårt att märka/registrera ifall sin dotter (under en hel barndom) gör avkall på sina känslor och behov framför sin förälder. De är ju då föräldern ska reglera det och styra tillbaka, visa att denne visst klarar sig själv. Att ett barn ska få vara ett barn.

    Förstår att det här är dysfunktionellt från början och kanske har det också pågått i generationer att det mynnat ut i att din mamma blivit på det här sättet?

    Också det att omgivningen ”lallar” med och heller inte anser att mamman ska in på hem tycker jag låter som ett sånt svek. De gör det oerhört lätt för sig själva. De utnyttjar dig och tar inte dina känslor och behov på allvar.

    Eller hur känner du det? Jag kanske läser in saker som inte finns? Färgad av mina egna erfarenheter av att bli föräldern till mina föräldrar. Du får säga till i såna fall så ska jag sluta.

    Jag önskar hur som helst att det kommer in en hjälte. Säg en partner. Som kan bädda ner dig och ge dig omsorg i 40 år framöver. Som kompensation. Du om någon förtjänar det.

Visar 12 inlägg - 2,041 till 2,052 (av 2,152 totalt)
0