[Red Simyna]

God kväll,

För att orka upp på mornarna nuförtiden har jag snöat in på klimatet, som sagt. Gjort en del förändringar i min lägenhet. Känner att jag får skärpa till mig också och bara köra nästan ekologiska produkter. Minska på miljöfarligt material och sedan äta ännu mer vegetariskt och veganskt och närproducerat.

Sålde även av massa aktier och fonder som stödjer en hel del tvivelaktiga branscher. Ska köra på enbart miljövänliga branscher i mitt privata sparande men även för min tjänstepension. Har börjat handla igen på second hand också. Bytte även partitillhörighet och gick med i ett annat parti istället. På tiden efter i hela mitt liv röstat på samma. Lite utveckling kan behövas!

Gjorde även en sen anmälan till universitetet på kurser om miljövård. Jag vet ändå inte om jag orkar gå tillbaka till min ”gamla bransch”. Kanske ska byta liv, totalt? Rädda planeten, typ.

Känner mig ändå så överflödig och mitt liv är ganska så meningslöst (framförallt i arbetslivet).

Lyssnat på P3 Dystopia i typ ett dygn nu och känner faktiskt mig väldigt motiverad ändå att försöka ”göra nåt” vettigt. Det kanske är skitbra att vara med om den här pandemin och att man har jättenära nu till att relatera till andra kriser? Det gör att man kan bli handlingskraftig? Minns att jag reagerat så tidigare. Att det blir som ett bränsle.

Fler som går i de här tankarna?

[Red Simyna]

Åh gud, fy, känner med dig! Så hemskt! Tycker det låter klokt att du avlägsnar dig från de där sidorna. Samtidigt knäppt att du ska behöva gå ur sammanhang för att andra beter sig på det här sättet. Läste någonstans för massor av år sedan om någon undersökning som studerat ”troll” och där det stod att ”troll” oftare drevs av satism och en machiavellisk problematik?

Hittade den här nu:

Enligt två av varandra oberoende undersökningar har nu forskare, föga oväntat kanske, kunnat konstatera att så kallade nättroll har starka personlighetsdrag av sadism och för att tillfredsställa denna sadism ägnar de sig åt att förpesta tillvaron för andra på nätet.

I undersökningarna, där 1.215 personer ingick, lade man även märke till att troll sällan var särskilt intresserade av ämnet som debatterades eller hade några särskilda åsikter överhuvudtaget. De trollade helt enkelt för att de ville förstöra för andra, även det ett tecken på sadism. Andra karaktärsdrag som tillskrevs nättrollen var narcissistiska samt psykopatiska drag.

Källa: https://feber.se/webb/nattroll-ar-sadister/309584/

[Red Simyna]

Blir glad att höra du har sammanhang som ger dig mycket!

Tror att det kanske är ett förhållningssätt till världen detta med att erbjuda vänskap och gemenskap? Mina kompisar är jag ganska så säker på kan vila hos mig. Men jag tillåts inte vila hos dem. Där uppstår ett litet problem ärligt talat. Nu råkar de ju vara väldigt intelligenta personer och som har spännande tankar men samtidigt börjar jag känna att jag lika gärna kan sätta på en pod eller se en dokumentär och där få stimulans av innehållet om det är vad som jag verkar uppskatta som mest. Menar om det ändå inte går ut på att vara vänner och känna gemenskap – åt båda håll – utan istället där den ena är i rampljuset och den andra är spegeln, så känns det lite destruktivt för mig.

Vänskap och gemenskap för mig tror jag är att känna nyfikenhet för varandra och vilja veta mer. Ställa följdfrågor. Visa att man lyssnar och försöker förstå den andres perspektiv. Vänskap för mig är inte en monolog och sedan tystnad.

Undrar om det är därför jag är så nervös hela tiden? Avsaknaden av trygghet hos någon.

[Red Simyna]

Låter lovande att du är intresserad av honom och att han varit lyhörd inför dig på olika sätt. Hoppas också det med att prata om känslor blir lättare snart och att du då förstår mer om hans reaktioner eller hans sätt att vara på. Har han en personlighet som du brukar dejta eller känns det som att du träffar någon som är olik andra du har mött? Tänker att osäkerhetskänslor kan bli starkare också när man möter någon som kanske förbluffar en (på ett positivt sätt) men att man själv inte vet riktigt hur man ska förhålla sig till det?

[Red Simyna]

Azure Nihyvu <3

Efter jag skrev texten i natt kom jag att tänka på att inom utanförskapsfolket kanske det finns de som blickar utåt – vill undersöka mer och är nyfikna på världen – som ”Amelie” och mina pratglada grannar. Och sedan finns de som hellre för uppmärksamheten inåt och är mest nyfikna på sig själva – som mina två kompisar. Landar nog i att jag trivs bäst i kontakt med de utåt sett nyfikna. Där att skapa känslan av gemenskap handlar om att få finnas i varandras bubblor – mest hela tiden. Och att det inte tar månader eller år att få bli insläppt där. Att bubblan välkomnar den andra i utanförskapet, skapar en gemensam atmosfär att vara i. Det här betyder egentligen att bara för att man är ett utanförskapsfolk är man inte per automatik kompatibla.

[Red Simyna]

Tycker du verkar vara en underbar person, varm och smart!

Kan det vara att det just dyker upp självtvivel eftersom du blir lite stressad av den här kontakten och blir självkritisk när det tar lite tid innan responsen från honom kommer? Kan känna igen mig i att vara i den situationen och då ha väldigt starka tankar kring mina sk. ”kvalitéer” som både partner och människa. Kanske i dejtingvärlden så är det lite bryskt på ett sätt som det inte är annars? Att man ser på sig själv oerhört granskande och analyserande?

En viktigare fråga jag vill ställa dig då är: Vad tycker du om honom? Motsvarade han dina förväntningar? Fick han dig att skratta och att du blev den bästa versionen av dig själv? Osv.

[Red Simyna]

De människor jag mött i livet som inte velat ta emot hjälp har jag tolkat som att det är just min hjälp de inte vill ha, eller så är det ”fel hjälp” som kommer. Är det så i det här fallet också?

När det kommer till ”fel sorts hjälp” tror jag på att fråga personen t ex: Finns det något jag kan göra? Detta fungerade på min lillasyster när hon hade anorexia. Alltså att vara flexibel inför vad just den unika personen behöver för typ av hjälp och där också skapa tillit.

Ibland kan även en hjälp vara att låta någon få vara i fred, om det är vad som kan hjälpa bäst? Samtidigt som det ju kan skapa en enorm oro och kanske avvisning hos en själv men det brukar det ju vara värt så länge personen börjar må bättre?

När det var just den hjälpen jag erbjuder som inte fungerar för personen tror jag också på att försöka då styra personen mot det som kan hjälpa. T ex om det är andra i ens omgivning den hellre pratar med och hittar bättre stöd hos?

Gäller det här psykisk ohälsa pga. missbruk är det kanske lite andra förhållningssätt som man behöver ha?

Kanske är det ganska avgörande att förstå kärnan varför en person inte vill ha hjälp? Har du kunnat lista ut det hittills?

[Red Simyna]

Purple Cakiva <3

[Red Simyna]

Wow, Azure Dagemu, det låter fantastiskt och hoppfullt! Hoppas du hittar länken.

Tycker personligheten det låter osannolikt att inte kunna tillfriskna i det här. Jag tänker då inte ge mig. Åtminstone just det du skriver om kvinnan från USA att hitta förhållningssätt så det inte är aktivt hela dagarna.

Om inte KBT är nyckeln så kanske kognitiv terapi är bättre? Att förändra sina tankar. Kan se att jag dagligen för som strider inom mig där ångesten eller lugnet står i relation till varandra. Ibland i bättre perioder har jag ofta ett val att inte gå in i de mörka tankarna, och så i sämre perioder är jag chanslös känns det som.

Däremot när jag gått i bra terapi så sov jag som en lammunge om nätterna. Terapeuten hade en oerhört lugnande effekt på mig. Därför tror jag personligheten att med rätt stöd av en professionell person skulle det kunna göra att man tar sig ur det här. Det tror jag på riktigt faktiskt.

Vet inte också om det kan vara så att ord ibland är överflödiga? Tänker på att det ju sägs att GAD kan skapas i barndomen. Om ord är terapi, och verktyg är egna förhållningssätt att hantera sina tankar och beteenden. Är kanske saker som EMDR och liknande fysiska ”terapier” kvar? Just det tänker jag terapeuten jag hade lyckades med. Att fysiskt lugna ner mitt system. Då aktiverades heller inte GAD:en på samma nivå som det brukade. Min slutsats är därför att hädanefter försöka se det här som ”fysiska trauman” och där hjälpen kanske handlar om att processa bort det hela istället på ett fysiskt plan. Tänker högt nu alltså.

[Red Simyna]

Hej Purple Cakiva! Varmt välkommen hit och till tråden!

Ja, jösses, vad gör man liksom när man mår så dåligt att man tror man går under? Vill det sig riktigt illa och jag har stora problem med hopplöshetskänslor och en längtan att bara vilja dö för att jag inte står ut längre så brukar jag ta fram bilder på mobilen på t ex mina syskonbarn. Ibland ringer jag även upp dem för att få en verklighetsuppfattning och avbryta ”döden” som det väl så fint kallas. Kan även i huvudet spela upp en begravning och så brukar jag komma till slutsatsen att jag omöjligt kan utsätta mina anhöriga för ett självmord. Antar att jag väcker empatin inom mig och försöker se hur det inte kan vara ett alternativ övh att andra ska få sina liv förstörda också, pga. mig. Mina syskon har faktiskt genom åren sagt samma sak, även min pappa, att vi alla lever för varandra och hade tagit livet av oss om vi inte fanns. Så ”öppna” är vi i min familj.

Kanske ett tungt svar? Iaf inget en läkare skulle säga tror jag.

Tänker på dig och önskar det vore annorlunda!

[Red Simyna]

Absolut! Tror jag är lite av en visionär så jag klarar inte riktigt av små insatser när det är stora hot på gång utan kan lätt bli oerhört engagerad. Den andra dokumentären jag tipsade om ovan pratade om pandemier och hur vi kan behöva förhålla oss till fler framöver (var 10 år) och där känner jag då ännu mer att gud det finns verkligen många anledningar till att försöka få ordning på planeten! De säger där att naturen kan komma tillbaka, börja växa som innan igen, om vi förändrar oss. I den säger de också saker som att när pandemin är slut kan det vara chansen vi behöver ta allihopa att förändra vår konsumtion, resvanor, tänka miljömedvetet i ekonomin osv. Se den gärna om ni inte gjort det redan! Den var smått fantastisk.

[Red Simyna]

Hej,

Kanske är det mer läge att prata om hur föräldrar talar till sina barn?

Om jag får välja tycker jag det känns mycket värre när jag ser barn i sorg pga. sina föräldrar. Att barnen lider och kanske även i det tysta för att föräldern inte klarar av att ge dem trygghet, omsorg att vara den där mogna förebilden. Föräldrar som skadar sina barn genom att sätta sina egna behov framför barnets gör mig extremt illa berörd. Hur känner du kring det?

Tänk om barnet inte alls känner för att följa sina föräldrar på sociala medier pga. att föräldrarna skitit fullständigt i dem under hela sina liv?  Tänk om barnet känner stor sorg kring att föräldern aktivt attackerar dem och säger att dem är bortskämda skitungar som borde vara tacksamma över livet? Hade du älskat den mamman/pappan villkorslöst livet ut? Ibland är kanske verkligheten inte sådan som den ser ut på ytan?

Sorg och smärta för mig är även normaliseringen om att ”alla föräldrar” vill barnens bästa. Psykisk sjukdom är däremot att panga på barn och säga att de är curlade snorungar som behöver lära sig hedra sina gamla föräldrar.

Om en förälder har en fin relation med sitt barn och barnet senare flyttar hemifrån tror jag nog denna stabila och omtänksamma personen klarar av att gå igenom den processen – inom en tid. Om kärleken är så stark till sina barn så hoppas jag mognaden också finns där att låta de flyga fritt och sedan fortsätta den varma och innerliga relationen – men med en vuxnare balans och därmed mindre intensitet.

Däremot om barn i framtiden inte vill hälsa på sina föräldrar på ålderdomshemmet så tror jag nog inte det så ofta bottnar i någon dåtida curlingproblematik.