[Red Simyna]

Purple Nacyra <3

[Red Simyna]

Jaha! Jomen absolut! <3

Kanske har relationerna ovan format mig på ett sätt som jag har lite svårt att förlika mig med i dagsläget? Kanske fick de mig att känna att jag var någon som jag innerst inne inte upplevde att jag riktigt var? Kanske behövdes det skrivas ner och synliggöras för att paradoxalt nog skapa avstånd och försvinna vidare?

Har länge tänkt att det har varit de här ”kärlekarna” som format mig och så kommer det för alltid att vara och förbli. Som att det inte funnits utrymme eller tillit för fler relationer, nya sätt att präglas i nära kärleksrelationer, osv.

Känns fint på något sätt att minimera betydelsen och inverkan de haft på mig och mitt liv hittills. Tror nog de varit en av de bidragande orsaker till att jag inte riktigt kunnat eller klarat gå vidare. För jag har fastnat i tankarna om just dem.

Kanske är jag mer intresserad nu av att ta det där hissnande språnget?

Tycker de mer påminner om spöken än riktiga människor och det betyder väl att tiden verkligen har gått när man känner så. En viskning om en annan tid men som man inte alls lever, eller på något sätt är förankrad i, nu. De har funnits kvar och varit så levande inom mig. Nu verkar de flyttat ut och bytt adress.

[Red Simyna]

Du duger som du är! Var rädd om dig själv. Tror inte du behöver ”bli bättre” eller mer ”tillräcklig” alls. Tror du är precis så som just du ska vara! Har du någon speciell och unik egenskap som du faktiskt på riktigt uppskattar med dig själv? Går det att påminna dig själv om den oftare?

Kanske kan man även vända på det och ifrågasätta varför man ska vara ”tillräcklig för någon”? När jag tänkt och känt så inför andra så har jag upplevt det som något subtilt missnöje från omgivningen och där deras behov inte blivit tillräckligt tillfredsställda och just detta har då stressat mig. Är det likadant för dig?

Kanske är ingen heller ”fulländad” någon annan oavsett relation? Kan man ens kräva det av varandra? Låter även som att din pojkvän inte alls förstår ditt behov utan istället gick in i något försvar.

Samhället trycker väl på ganska duktigt också och vill att man ska vara superproduktiv, uberduktig och prestera på alla möjliga höga nivåer? Som att man skrivit på ett arbetskontrakt inför själva livet som sådant.

Kram

[Red Simyna]

Ja precis, kanske behövde jag kika lite på de här personerna för att få någon översikt eller förståelse kring vad det är jag letar efter framöver?

Hade en lustig period där jag arbetade med rekrytering och märkte hur de flesta jag kallade in på intervju var exakt personer som jag sedan hade lust att dejta. Detta skedde alltså undermedvetet och där polletten föll ner när andra påpekade att de nyanställda var ”precis likadana” eller ”påminde extremt mycket om varandra”. Lite märkligt samtidigt att lyckas peka ut min egna smak och vilka jag tänkte att jag var kompatibel med. Dessa män ovanför däremot, hade jag aldrig anställt, tror jag. Så min sk. smak har nog förändrats över tid, turligt nog.

Absolut är det också ett tecken på att livet stannat upp liksom, som du skriver. Att när man just funderar bakåt mycket och fastnar i nostalgi är det tecken på att nuet är för tråkigt att tänka på kanske? Hur som helst har jag kommit underfund med att jag inte saknar de här personerna längre. Känner snarare att jag förundras över att vi en gång stått ”varandra närmast” eller att det har varit några som betytt i princip allt för mig. Och hur de nu betyder så otroligt lite. Känner mest vänskapskänslor för dem i mitt inre när jag funderar på hur de vandrar runt på den här planeten som vilka människor som helst. Kanske möts vi i ett annat liv istället?

[Red Simyna]

Azure Nihyvu <3

[Red Simyna]

Men gud du har helt rätt! Känner mig jättekorkad nu haha. Precis, vår pappa har ju gjort att vi utvecklat GAD hela bunten, förmodligen. Eller han har liksom skapat de här banorna i huvudet på en att tänka i katastrof. Har på senare tid kände mig lite mer avtrubbad än vad jag känt tidigare gällande detta. Känner mer och mer att jag inte orkar reagera så starkt på ”hot”. Nästan så jag har börjat gäspa istället. Framsteg? Hoppas det!

Borde ju då gå att programmera om? Kanske kan man se det som någon form av ”hjärntvätt”?

Tack för dina ord som skapade insikt hos mig!

[Red Simyna]

Hej fina Azure Nihyvu!

Åh, det lät ju fantastiskt hoppfullt med den nya terapin! Grattis!

Känns det bra eller hur går tankarna kring det här?

Tror verkligen på att behöva gå i sådant som t ex terapi och där få ”kraft” och ”styrka” för att orka genomföra massor av delar i ens liv. I synnerhet när man haft utbrändhet och depression som du haft. Är det något speciellt du hoppas sker i terapin och som du behöver för att ditt liv ska kännas mer hanterbart?

Lite kaxigt har ju jag börjat identifiera mig som sk. ”hel”. Vet inte riktigt om det stämmer men det visar sig. Hur som helst känner jag igen väldigt mycket att vara i utanförskap och när man på riktigt inte har någon hjälp utifrån och då se hur olika områden i ens liv börjat liksom krascha.

Kram!

[Red Simyna]

Anonym skrev:

Jag är bara 13 och känner igen mig jättemycket, sover inte alls mycket, äter inte mycket o gråter och har ångest varenda dag. I skolan får jag säga att jag måste på toa o går ut så jag får lite luft o får vila lite. För att inte allt ska rasa. Jag låtsas vara glad hela tiden. När jag kommer hem är jag jätte utmattad och helt slut. Det är som att jag sakta blir uppäten inneifrån. Jag mår dåligt ofta över saker jag gjort eller sagt. Eller om det är något jätte jobbigt som hänt!

Hej Red Haleso!

Bra att du skriver här.

Ledsen att läsa det du skriver. Känner verkligen igen mig för det var precis likadant för mig i din ålder. (är 36 år idag). Bar som en hel värld inom mig och även kände ett enormt ansvar över mig själv – eftersom ingen annan fanns där. Känner du också så?

Också det om att må dåligt och analysera vad man gjort och inte gjort hade jag med. Minns att jag kunde skriva i min dagbok som långa texter om hur jag skulle skärpa till mig och bli ”bättre” och ”tacksammare” mot kompisar. Har du med såna tankar eller orkar du säga vad det är som du fastnar i för tankar och som ger ångest? Är det beteenden som du själv har?

Är det så att du inte har några i din omgivning som du kan dela de här känslorna och tankarna med? Det var så för mig, därför sa jag sällan nåt till någon.

Värme

[Red Simyna]

Vad gulligt! Fint, tack <3

[Red Simyna]

Hej igen Pink Dusapi,

Blev påmind om att det var väldigt länge sedan som jag grät och kom då att tänka på vilken fantastisk läkande effekt det brukar ha. Därav ploppade den ”tanken/upplevelsen” upp i huvudet och tänkte då att det kanske även var något som du skulle ha hjälp av? Djupare analys av ”varför” det blev så hade jag inte hehe. Ledsen om du upplevde det obehagligt på något sätt!

Hoppas du får må bättre snart!

Värme

[Red Simyna]

Det låter som att du är omringad av personer som är okänsliga inför dig och dina behov just nu?

Jobbigt med den ingifta släktingen också. Förstår att det är väldigt påfrestande att tvingas parera det hemma där man ju vill ha lugn och ro – raka motsatsen till att bli utskälld eller påhoppad. Blir han klar inom några veckor eller hur lång tid talar vi om att detta ska behöva pågå? Huu.

Skickar massa kramar

 

 

 

[Red Simyna]

Hej Pink Dusapi!

Så fruktansvärt, känner med dig! När jag haft så starka känslor av vanmakt och egentligen behöver motivation (lever också i det vakuumet och problematiken just nu) brukar jag istället försöka tvinga mig själv att sätta mig ner och gråta. Storgråta. Bara släppa ut alla spänningar inom mig. Tycka riktigt jäkla synd om mig själv och den förskräckliga situation som man hamnat i mm. Det kan oftast kännas som ett plåster på såret, att ömma om sig själv på ett kärleksfullt sätt. Speciellt gynnsamt tycker jag detta kan vara när man upplever att ingen annan kan förbättra sin situation och man upplever stor, stor hjälplöshet i allt. Tror du att du kan pröva det? Att gråta ut all smärta och frustration? Eller känns det redan som att du gråter mycket pga. situationen?

Har läst nånstans också att olika må-bra-känslor frigörs när man gråter, det liksom renar systemet på en så man kan må pyttelite bättre?

Kram