[Red Simyna]

Uppfattar det som att du gjort flera fysiska undersökningar men varit i ett 10 minuters samtal inom psykiatrin? Tror det är alldeles för kort tid för att kunna få en rimlig bedömning? Kan du söka igen för just nedstämdhet, orkeslöshet och motivationsbrist? Man borde inte kunna avfärda någon med blotta ögat? Hur många klarar av att öppna upp sig för en främmande person i en maktposition när man redan känner sig väldigt skör och utsatt?

Har tillhört kategorin att vara för ”välfungerande” jag också. När det gäller speciellt sjukvården, men även arbetslivet. Så förstår din ensamhetskänsla och utsattheten det innebär, tror jag. Samt frustrationen att inte bli hörd och sedd ordentligt.

Efter ungefär 10 år började diagnoserna hagla in för mig. Behöver inte gå in på vad det exakt handlade om men det make sense idag. Hade jag fortsatt lyssna på sjukvården hade ingenting av det här upptäckts. Men jag gav mig inte och tillslut som sagt började de utreda mig ordentligt – främst fysiskt. Tog mig på allvar. Råder dig att göra samma sak!

Tycker jag förlorade hur många år som helst på att inte få hjälp och stöd. Och minns att jag hela tiden mådde lite sämre efter varje avvisande och återkoppling att allt handlade återigen om stress, menade de på. Men eftersom jag kände att något var fel men inte kunde för mitt liv förstå exakt vad det var slutade jag inte riktigt att söka eftersom problemet ju inte var löst. Vill inte att du ska hamna i den situationen också.

I mängder med kontakter med instanser som sjukvården och arbetsförmedlingen under åren sa de ofta att jag var så himla verbal och hade massor med positiva egenskaper. Det var fint sagt, men det gjorde inte mig långvarigt lycklig och stabil. Var ju knappast det jag sökte hjälp för. Att boosta självförtroendet. Jag ville ha hjälp för att jag mådde så himla dåligt och att jag inte alls förstod varför, eller vad som skulle hjälpa för att förändra det. Det kändes fel.  Det blev fel inom massor med områden i livet. Jag orkade inte som andra människor. Skör som tusan.

Det låter lite som att du kanske upplever något liknande?

Sök igen är mitt råd som sagt! Framförallt till psykiatrin.

[Red Simyna]

Förstår. Som jag förstått det kan empati vara en ”färskvara” och inte enbart en ensam komponent i ens personlighet där vissa föds med högre empatisk förmåga och andra med en lägre. Så det att du anstränger dig för att ”verka omtänksam” kan också vara en empatisk handling i sig att försöka förstå den andres känslor/perspektiv/situation och där det leder till att på sikt höja sin egna empatiska förmåga att navigera utifrån.

Vissa som varit med om svåra händelser i livet kan ju t ex säga att de fått mer empati pga. sina upplevelser och har därför lättare för att känna med andra som varit med om liknande eller andra svårigheter. Att du funderar och känner oro kring empatin tyder ju även på att du verkligen vill vara en sk trevlig person! Det tror jag är långt ifrån många som klarar av. Att ha sådant mod att skärskåda sig själv. Eller ifrågasätta huruvida man är empatiskt lagd eller inte.

Kan det vara så att det här handlar mycket om känslor-reglering? Att det är vad som utreds just nu? T ex: När ska man ”agera på impuls”? Vad är en rimlig reaktion i den här situationen eller händelsen? Kan jag lita på att det jag känner stämmer överens med verkligheten och hur andra skulle ”tolka den”? Därför vill man kanske fråga om auktoriteter (även om jag tror det är en mall de går efter och inte specifikt för dig), hur du fungerar i nära relationer, var går gränserna för att vara trogen osv?

Har hört andra som fått en del frågor t ex om sin barndom. Hade du en bra barndom? Där vill man kanske undersöka om man har ett svart/vitt tänkande eller inte. Osv. osv. osv.

Till mig sa dem en gång att jag iaf inte var bipolär. Och verkade tycka att det var positiva nyheter, trots allt.

Jag förstår att du är förvirrad!

[Red Simyna]

Det är en bra fråga: Hur vet man vad som är en normal reaktion? Upplever du det vara ett problem att du känner mindre för andra – än vad andra verkar göra? Om du inte gör det eller märkt av det hittills utan att det plötsligt är den här psykologen och läkaren som satt griller i huvudet på dig med den här utredningen, tror jag på att avvakta tills det känns mer ”tydligt” vad det är som ska utredas och anses som så problematiskt?

(Så som jag gjort genom livet är att jag kollat och läst av hur andra människor reagerar på sin omgivning, i stort och smått, och jämfört det med hur jag känner själv.)

 

[Red Simyna]

Tror inte det beror på dig att psykologen och läkaren ser ut som statyer. Lite så har personer jag mött också varit. En kvinnlig psykolog jag hade upplevde jag hade jättesvårt att härbärgera stark skräck som jag råkade känna då. Det var som att det speglade igång något i henne. Tror hon också var traumatiserad och därför reagerade så. Blev inte så bra så jag gick inte dit igen. Men att se ut som en staty kan handla om dissociation.

Hur var du som barn? Man säger väl att psykopati kan kännetecknas genom att man som barn t ex medvetet skadat djur mm. Sedan som vuxen är väl exempel på psykopati t ex att när någon skadat sig och ligger på marken så utnyttjar psykopaten tillfället och rånar personen. Eller de lite värre exemplen där någon hamnat på tågspåret och psykopaten hoppar ner, inte för att rädda den, utan för att ta plånboken. Att tanken som dyker upp är: Hur kan jag utnyttja den här situationen när den andra är svag och inte kan freda sig själv?

En annan grej jag precis läst är att en psykopat online sällan beskriver händelser i så mycket känslor. Man kan inte riktigt fråga: Hur kände du där i den situationen? Tänker att du skriver ju supertydligt t ex att du blev iskall av att läsa om utredningen kring personlighetsstörningar mm.

Tror absolut inte att du är psykopat! Tycker det låter otroligt.

Ta hand om dig! <3

[Red Simyna]

Indigo Qugugo <3

Förstår precis vad du menar. Inför förra valet pratade jag sansat med bl.a. min mamma i nästan en timme om varför hon inte skulle rösta på ett främlingsfientligt parti. Hon sa att hon tyckte det jag sa var sååå otroligt tänkvärt och vettigt, men sedan misstänker jag ändå starkt att hon ändå la sin röst där. Det här hänger ihop med massa andra underliga idéer hon har för sig. Fått rådet av flera personer genom åren att inte reagera när mina föräldrar säger provokativa saker (t ex uttrycker sig homofobiskt), men det är nästan för mycket begärt.

Tack och lov för den nya generationen iaf. Min systerdotter är oerhört smart. Har faktiskt ofta bättre samtal med henne än med mina föräldrar.

[Red Simyna]

Wow, det där är ett fantastiskt citat! Tusen tack <3 Ska printa ut och sätta ovanför sängen.

Det är himla fint alltså att chefen här går att lita på. Att han visat nu sina ”true colours”. Kunde ju lika gärna ha agerat ut på mig och så hade karusellen varit igång.

Sovit som en liten lammunge i natt. Det var som att proppen gick ur, äntligen.

Tack för att du finns! Du är klok som en bok.

 

[Red Simyna]

Det är en del barn och ungdomar som läser på det här forumet också, va? Kanske aktuellt då att poängtera även de inte ska behöva känna sig stigmatiserade? Om det är det vi ska ägna oss åt: peka ut vilka som kan tänkas ta illa vid sig, menar jag?

För att förtydliga: Jag anser definitivt inte att någon med psykisk ohälsa per automatik skulle vara en dålig förälder. Det jag försökte säga, men uppenbarligen har misslyckats med, är att jag inte anser det vara särskilt friskt att attackera barn.

Anledningen till att jag reagerade på den här tråden var bland annat för att den klistrades in i ett annat ämne. Nämligen denna https://forum.mind.se/forum/narstaende/trad/mamma-med-psykisk-ohalsa

Detta triggade verkligen mig. Det är därför jag skriver så onyanserat i första inlägget här. Jag ber om ursäkt för det.

Kommer inte skriva mer i tråden eftersom jag blir helt rasande av att läsa den.

[Red Simyna]

Indigo Qugugo <3

Kom på att min systerdotter (hon är bara 8 år) faktiskt haft en flickvän ganska nyligen. Det sågs ju inte precis med blida ögon hos mina föräldrar men jag tänker att jag i framtiden kanske kommer ha stöd av henne ju äldre hon blir. Det är ju en helt annan generation nuförtiden som växer upp. Känns tryggt att ha någon i släkten då som uppenbarligen också vill ha flickvänner och med en annan syn på det här.

Ska tänka mer på det du skrev.

Tusen tack för dina kloka ord!

[Red Simyna]

Yellow Horaka <3 Fint att höra att det är lite lättare med ensamheten.

[Red Simyna]

Teal Cutedi <3

Ja exakt, ibland måste man nog ta ett beslut och leva med konsekvenserna av det. Tror planen får bli att öppna upp för massor av alternativ så när lägenheten är såld kan jag kolla då vilket som passar bäst. Känner ju att valen måste vara hyfsat rimliga bara.

Ska faktiskt försöka processa det här med att killen på jobbet fick sparken (hade en dålig magkänsla kring honom från första dagarna han började. Mycket hävdelsebehov på andras bekostnad bla.) och att det för första gången på evigheter är så att jag bevittnar en chef att ta ställning å medarbetarnas vägnar. Lär mig också att det finns ”mobbare” kanske överallt egentligen, tillfället gör typ tjuven, men att det går att bekämpa eller åtgärda med rätt sorts ledning eller överordnade liksom. Är ju lite samma med min granne, hennes pappa sitter i styrelsen. HSB som jag pratade med för att få råd menar på att svaret ligger där förmodligen, varför hon vägrar förändra sig och kan fortsätta. Med andra ord är det fel på de som har makt att påverka, men som väljer just att vara passiva. Och det är då man själv måste flytta på sig som sagt. Fan man blir ju helt matt.

Tror också det här kommer lösa sig, det måste det. Gäller bara att orka. Men jag kommer kämpa.

[Red Simyna]

Vet inte exakt vad det är som är kärnan i det här men jag hörde faktiskt häromdagen att forskning visat att curlade barn klarar sig bättre – än icke-curlade barn. De genomför sina utbildningar i högre utsträckning, har lättare för att be om hjälp och generellt klara sig i livet. Det är en myt tydligen att det går åt skogen för curlade barn. Värre brukar det då generellt gå för de som inte har några föräldrar som finns där, eller där föräldrarna är psykiskt sjuka, och som inte lärt sig be om hjälp etc. Unga personer däremot kan ju vara mer egoistiska än äldre personer? Är det kanske det du syftar på? Mognad? Tänker även att det ju inte behöver bero på curling utan snarare att de flesta unga ofta är mer egoistiska i sin natur? Och att det är synd då kanske om föräldrar som kanske måste hantera ungdomar som beter sig egoistiskt? Visst är det tråkigt! Tur att barnen sedan växer upp och mognar till sig. Men sorg över att någon beter sig egoistiskt tycker jag är lite att ta i? Som vuxen brukar man ju kunna härbärgera svårare känslor än så?

[Red Simyna]

Teal Cutedi, tack! <3

Är på ganska snarstucket humör idag också haha. Nämen jag känner att jag skiter i det här nu med lägenheten och ska försöka ordna en lösning. Får väl tälta i värsta fall. Har fått lite svar från long stay hotel och det är ganska dyrt men kanske kan det vara värt det. Så känner mig pyttelite lugnare på så sätt att det får kosta vad det kosta vill att sälja av lägenheten i typ april och så ta det därifrån. Får väl åka till Thailand eller Berlin eller nåt annars, jobba hemifrån därifrån, och invänta bättre tider? Kanske blir ett kul äventyr det också?

En person på mitt nya deltidsjobb fick sparken idag pga. skitsnack om kollegor. Det var säkert mig han var ”ute efter”. Är som van vid att råka illa ut. Hur som helst tryggt med en ny chef och nytt företag som inte tolererar det! Känner mig tacksam att få den erfarenheten att någon inte får vara kvar om den beter sig dåligt mot andra. Annat var det ju på min förra arbetsplats som sagt. Lärde mig där att en fårflock kan förvandlas till en vargflock. Otäckt.

Sover med öronproppar och har det oftast hela dagarna här hemma. Även brusreducerande. Svårt bara att jobba eller prata med folk i telefon, då måste jag ta ur öronpropparna.

Som svar på din fråga: Jag mår bättre idag.

Tack för att du orkade svara.