Skapade svar

Visar 12 inlägg - 2,005 till 2,016 (av 2,199 totalt)
0
  • som svar på: Till alla oavsett

    Precis, det är för att ”skydda” sig själv och även att slippa få massa uppmärksamhet, kanske medömkan som man väljer att göra så. Intressant att läsa era svar! Och visst är det så att det knappast handlar om att man ljuger eller talar osanning för att man vill vilseleda någon. Det är så mycket mer komplext än så!

    Minns en julafton som jag satt själv på för ett par år sedan och där en kompis var jättegullig och bjöd in mig till sin familj ifall jag ville det. Grejen var bara att jag skämdes ögonen ur mig gentemot hennes familj och speciellt hennes brorsa som även var intresserad av mig. Kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att åka dit och sitta där. Skulle känna mig som en uteliggare tror jag. Rädslan att bli sedd på med stora ögon och en mycket frågande blick, skulle göra allt värre tror jag.

    Det känns som att det verkligen finns en hel del skam i detta med ensamhet? Skam att behöver ”avslöja” hur man spenderar högtider och semestrar/helger. Varje gång det händer att jag skruvar på mig för att jag inte vill berätta riktigt tänker jag för mig själv att jag måste ta tag i allt det här, skaffa mig mer innehåll. Försöker använda det som morot.

    Samtidigt vet jag inte om jag skäms egentligen för att vara så mycket ensam. Alltså jag skäms inte direkt inför vänner och familj. Inte i samma utsträckning iaf. Det är mer de här som är ytligt bekanta, eller kollegor, och att det på en del arbetsplatser känns som en tävling där man ska ha rest och gjort tusen saker på sin fritid. Det där jämförandet blir så synligt då. Tror mina fåtal kompisar och familj har märkt att de inte ska fråga mig vad jag gjort eller saknar för planer, för de har väl förstått vid det här laget att det är ganska sårbart och att det inte blivit så mycket bättre.

    Verkligen! Känner ganska exakt som du! Enorma skam och skuldkänslor över att ha totalt misslyckats (som det känns) i livet. Oerhört tungt att bära runt på. Sorgen har iofs lagt sig lite för mig. Numera går det mer i cykler. Men jag förstår vad du menar med att hata den man själv blivit. Även att se vad man inte längre kan eller på olika sätt är kapabel till. Det är frustrerande givetvis!

    Jag tycker det är bra att du synliggör vad du är avundsjuk på. Kan finnas något befriande i att bara släppa lös det hela istället för att låtsas som om känslorna inte existerar?

    Vilka känslor ploppar upp i dig när du ser de här personerna du är avundsjuk på? Känner du dig besviken på att du inte är sådär t ex sprudlande som vissa människor kan vara? Eller är det mer en känsla av att du förlorat dig själv och blir påmind om din tidigare version?

    Just glada människor kan även göra mig avundsjuk. Upplever ibland att jag måste ”förställa” min blick till en mer levande version eftersom jag tycker jag kan se så himla tom ut. Ärligt talat är det livet som plågat mig så pass att jag tappat livsgnistan. Inget man kanske kan berätta för någon över en kafferast, precis.

    En liten hurtig tanke är kanske att man ju kan försöka skapa mer av det där man är avundsjuk på? T ex att ta lätt på livet tror jag är en övningsfråga. Vara positiv, likaså. Tänker att det kanske är optimalt att vara i miljöer med människor som har just de egenskaperna som man själv skulle vilja ha mer av? De brukar ju lätt bli så att man mer eller mindre tar avtryck av andra och blir som man umgås, med tiden.

    Minns att jag läste någonstans att det bästa för att bli en bra t ex fotbollsspelare är att vara i ett lag där andra är bättre än man själv. För det gör att man ofta tenderar att höjas genom dem. Att man lär sig av varandra. Har funderat mycket på det. Hur bra det kan vara att t ex omge sig med talangfulla eller optimister ifall man själv hamnat i en cirkel där man har svårt att hitta glädje.

    Kram!

    som svar på: Till alla oavsett

    @ Yellow Horaka

    @ Olive Fahiso

    Ja precis! Just att vara på jobbet, dra sig för att gå hem, och sedan att ibland jämföra sig med sina kollegor och hur deras fritid ser ut är faktiskt lite jobbigt. Minns att jag vid något tillfälle till och med ljög en kollega rakt upp i ansiktet om vad jag hade gjort på vad jag tror var midsommarafton.

    Sanningen är att jag var ensam hemma och inte inbjuden till någonting av en kompis eller syskon. Möjligtvis att min mamma sagt något men det ville jag definitivt inte. Så där satt jag sedan på jobbet och fick ganska påflugna frågor av kollegorna om vad jag gjort, vilka jag umgåtts med, vart jag befunnit mig osv.

    Fattar ju att de menar väl men jag känner mig som ett freak och klarade bara inte av att säga som det var. Brukar inte göra så, alltså köra något lögnaktigt fasadbeteende. Skulle inte göra så mot folk jag känner. Men med kollegor man ändå inte träffar på fritiden blir det så skum stämning om man skulle beskriva sitt miserabla liv? Bäst för alla att vara tyst, känner jag. Hur känner och gör ni där? Om ni vill säga?

    Värme

    som svar på: Till alla oavsett

    Förresten: Har hänt mig några gånger att mina inlägg här fastnar i väntan på godkännande. Tycker själv inte att jag skrivit något konstigt, har det hänt er också?

    Vad jobbigt! Det har hänt mig också. Bara en gång iofs och då var det att jag skickade endast tre hjärtan eller liknande och den tror jag inte gick igenom, utan har stannat så än idag. Annars kan jag få att det blir ett felmeddelande och texten jag skrivit försvinner. Hänt mer än vanligt senaste dagarna. Det är säkert någon bugg i systemet? Samma är det ju med att inlägg ser ut att vara skrivna kanske för en timme sedan men så är det egentligen typ 4 h, hehe.

    Ja, tända ljus är mysigt och även att äta något gott 🙂 Sitter och funderar på om jag ska unna mig take away kinamat eftersom jag knappt ätit på en vecka. Måste äta upp mig. Tecken på att må bättre är oftast när jag börjar tända upp i hemmet, laga mat, sover djupare och utan så många uppvaknanden, börjar kolla om jag behöver tvätta, kollar posten osv. Som att man ”vaknat till liv”.

    Förstår att det här är oerhört tungt och att den där känslan av att gemensamt vara med om en stor kris, leva under krigsliknande former, liksom uteblir när så många lever på som vanligt. Kan säga att jag också känner av denna orättvisa ganska så mycket.

    Vill också att du ska få komma ikapp och att det här är över, gärna redan imorgon! Tur att vaccinering börjar inom ett par veckor runt om i världen och att det är tecken på att vi går åt rätt håll – snart är vi ute i ljuset igen – sakta men säkert!

    Hade precis som du planer på att just det här året skulle bli då man liksom tog igen det där alla andra i sin ålder hunnit med. Jag är 36, barnlös, singel, avskyr mitt boende, fåtal vänner, och har fått tagit ett jobb nu under pandemin som är långt under min kompetens.

    Stor kram!

    som svar på: Till alla oavsett

    Känner också igen, helgerna är svårast när det gäller ensamheten. Fredagskvällar förr när jag var på kontoret tyckte jag kunde vara okej eftersom jag ändå var så trött efter arbetsveckan. Men lördag och söndagen var bara som en lång väntan på att få träffa en människa igen. Förra sommaren gick jag tillbaka tidigare till jobbet från semestern för att jag inte stod ut längre att bara gå runt hemma. Det är skrämmande att ensamhet verkar så utbrett? Så många som lider av ofrivillig ensamhet. Synd att vi inte lever i ett samhälle med fler samlingspunkter. Som att man hade kunnat gå ner på byn och sätta sig runt en lägereld och bara få vara bland andra. Läste någonstans att tips för att träffa andra och hur man skulle bete sig då var att vara nyfiken, ställa mycket frågor. Men jag känner samtidigt, hur ska man orka det? Orkar knappt med mig själv.

    Har ni det mysigt hemma? Brukar det hjälpa er mot ensamhetskänslor att liksom kura in sig i boendet liksom?

    som svar på: Mår väldigt dåligt
    Trådstartaren

    Tack – ni är fantastiska!

    Verkligen bra tips att försöka dricka smoothies, måltidsersättning, frukt och rosta brödet. Har druckit lite nyponsoppa och nu såhär sent klockan 22 lagar jag mat för första gången på en vecka.

    Har fått ganska jobbiga ensamhetskänslor. Blir så påmind om varför jag verkligen inte borde bo ensam och vara singel. Är inte gjord för att vara själv. Varje dag ser också mer eller mindre likadana ut. Är så tråkigt. Känner mig samtidigt inte så motiverad att skapa nya kontakter. Har en sån nu och han hör av sig nu ikväll. Jag borde svara, inte minst eftersom jag känner så obehagliga ensamhetskänslor. Samtidigt mår jag liksom för dåligt och orkar inte med att hålla upp någon fasad när jag mår så ovanligt psykiskt dåligt.

    Trött på hela situationen.

    Ja det kan ju vara så att det blir konstigt och ett antiklimax. Samtidigt när hon är så pass intressant för dig och ju en snäll själ borde kanske sannolikheten vara större att hon istället reagerar med nyfikenhet? 🙂 Hoppas!!!

    Kan du annars utmärka dig på något sätt de här två sista tillfällena när hon är med? Eller föreslå någon aktivitet ”online” för klassen och där hon är inbjuden att delta också? Kanske en julavslutning? Har hon kommit in något i klassen de gånger hon varit med på seminarium?

    Oh! Du kan inte lägga till henne utifrån för och efternamn på Facebook och sedan nämna något om att du tycker hon verkar så klok och föreslå en fika? Jag hoppas du vågar chansa! Låter ju som en fantastisk kombo, du och hon (av det jag läst av dig här på forumet).

    Kram!

    som svar på: Till alla oavsett

    Tack för filmtipset – en oväntad vänskap. Ska kolla vid tillfälle 🙂

    Ja den där låten kanske inte är det mest peppiga man hört i sin livstid, men håller med om att den är ganska fin som den är ändå. Hittade den av en slump den dagen jag postade här. Inget jag går sådär runt och lyssnar på om dagarna hehe.

    Har förövrigt dålig koll på filmer så kan inte rekommendera någon sällsynt pärla direkt. Däremot är min favoritfilm ”Tillsammans är man mindre ensam”. Rekommenderar om någon inte sett den. Fransk mysig film med känslomässigt fint djup.

    som svar på: Kärlek är skit

    Låter som en logisk reaktion att få en panikångestattack när den andra tvekar, eftersom det påminner så om när relationen tog slut med exet. Just att värna om sig själv och inte vilja bli hjärtekrossad igen förstår jag också absolut. Tyckte det lät himla mysigt att få den där Disney-films relationen! Tror du kommer hitta din drömprins och som får dig att känna dig trygg. Låter även som att det snarare är han som sumpar chansen att få till en fin relation här – och inte att det beror på att det är du som avvisar. Kanske har han saker i sitt bagage som gör honom skräckslagen för att inleda något?

    Känner med dig.

    Stor kram!

    som svar på: Mår väldigt dåligt
    Trådstartaren

    Tack! Jag hoppas verkligen att det blir betydligt bättre snart. Har knappt sovit eller ätit senaste dygnen. Mår rejält illa. Blivit kraftlös också av det här måendet givetvis. Ska börja käka och sova nu har jag bestämt mig för. Det är som sagt helt rörigt just nu. Om inget nytt tillkommer borde jag vara någotsånär okej igen på måndag. Inte klarat av att jobba hittills. Allt står på paus.

    Tack igen för att ni finns!

Visar 12 inlägg - 2,005 till 2,016 (av 2,199 totalt)
0