Red Simyna
Skapade svar
-
Det låter fint! Glad att läsa att du fick en så fin pappa! Tror verkligen det kan göra hela skillnaden!
Själv kunde jag inte riktigt ”släppa” som barn för min mamma bokstavligt talat jagade mig år efter år. Fast jag bröt kontakten när jag var 13 år, tyckte absolut inte om henne. Det hjälpte tyvärr inte utan har snarare spätt på den mardrömslika tillvaron. Kanske man kan likställa det med en förövare som aldrig lämnar en ifred? Traumat pågår i olika grader i decennier. Nu hade jag en problematisk pappa också tyvärr som på sina sätt var svårt problematisk att förhålla sig till, så där var man minst lika utsatt. Ibland tom värre. Min storasyster skulle jag vilja påstå har läkt sin barndom. Hon gick i 7 års terapi, började redan som tonåring. Tror det var hennes stora räddning. Jag fick aldrig någon hjälp.
Intressant det här med ordet trauma. För mig kategoriserar jag nog det som att man kan uppleva en situation traumatisk, t ex psykisk misshandel, men sedan om det fortsätter leva vidare inom en så har jag kopplat ihop det med att det utvecklats till sådant som PTSD? Om det inte utvecklas kan situationen fortfarande varit traumatisk (det förändrar ingenting) men att det läker ut sig själv. Det blev inte ett posttraumatisk stressyndrom som fortsätter smärta en?
Tyvärr har flera av mina trauman utvecklats till just det. Det blev för mycket att hantera tror jag. Det hände ju inte bara saker inom familjen heller utan även inom andra områden. Pga. att jag bröt med mamma när jag var så liten och inte kunde få stöd av min pappa tror jag också att jag var extra skör. Sådär som man kan se på människor att de kan bli utan några vuxna i sin närhet. Man utstrålar en extra sårbarhet. Det kan göra att man också råkar illa ut på andra sätt. Usch.
Har ett par kompisar som växt upp med narcissister och det verkar som att man kan få lite olika skador beroende på om föräldern varit väldigt närvarande och gått på en eller om denne distanserat, struntat totalt i barnet?
Verkar som att de som blivit övergivna kan utveckla mycket tomhetskänslor och ensamhet. Medan de som blivit påhoppade är väldigt känsliga för gränslöshet och kanske tom nära relationer. Inte bli förstådd, tycker jag också den som blivit övergiven rent fysiskt verkar ha extra svårt för. Och där såna som mig får panik av att prata med en idiot, typ. Att man bara vill fly fältet. Väldigt generaliserande förstås men tror det säger något om vilka problem man kan få som äldre. Känner en kille som var the golden child i sin familj, son till en känd politiker, och han var inte traumatiserad (menade han på iaf) eftersom han inte blev misshandlad på det sättet, däremot hade han svinmycket försummelse med sig istället. Att känslomässigt ha fått bära sin pappa genom sin karriär. Det har satt helt andra spår. Och han skulle ju aldrig gå i terapi för det, vad jag tror. Där får man jobba på helt andra sätt kanske. Otäckt hur som helst!
Om det är okej att framföra förslag så skulle jag gärna önska att det publicerades en liten notis innan, eller när det är ”tekniska störningar”? Inte minst så man är medveten om att Mind är medveten om att det är problem. Och även om det pågår under flera dagar i sträck.
Under ett par månader var det också felaktiga tider som publicerades för inläggen. När en medlem skrivit ett inlägg på själva menysidan kunde det stå t ex 8 minuter. Men det kunde istället vara 5 timmar sedan det nya inlägget gjordes. Vet inte om det är kvar så fortfarande? Kollade efter lite nu av senaste inläggen och tyckte det då såg rätt ut. Hoppas! Men något att hålla koll på för it-supporten kanske?
Det är lite av ett mysterium för mig ibland varför inlägg behöver granskas först av en moderator? Är det speciella symboler eller liknande som systemet reagerar på? När inlägget sedan har granskats och godkänts blir det lite som en ketchupeffekt att ”alla” inlägg som stoppats kommer efter varandra i realtid och inte då inlägget skapades (kan alltså vara två veckor senare som de dyker upp). Detta kan skapa lite förvirring i trådarna. Så ett förslag är att alltså, om det går, när inlägg är okej, vore det smidigare om de kan publiceras i den ursprungliga ordningen (den tiden och datumet) som inlägget skrevs.
Instämmer även i att appen inte var så bra. Fick också avinstallera den.
Strålande arbeta annars av er på Mind! Tack för att denna sida finns! Gratis dessutom. Inte klokt!
Vad fint att du är så kunnig inom de här områdena!
Är det just elbristen/kapacitetsbristen som oroar dig mest vad gäller klimatet eller är det något annat inom det fältet? Jag kan nästan ingenting om elbristen så har inget att bidra med där, dessvärre! Hittade däremot en spännande podcast att tipsa om, finns på Spotify och heter Klimatpodden. Ifall du är intresserad och inte hört den innan!
Läste en spännande artikel igår om Israel som ju har vaccinerat på ett beundransvärt sätt senaste tiden. De övar och repeterar kontinuerligt för krisberedskap i vanliga fall. Myndigheterna – försvaret, sjukhusen, sjukkassorna, civilförsvaret och bostadsområden tränar ihop inför eventuella jordbävningar, naturkatastrofer eller krig. Älskar det säkerhetstänket!
I Sverige känns det mer som att vi först kan invänta om det blir en kris, och när krisen väl är här så skyller vi gärna på att ”inget fungerar” (eller någon stackars region) och blir ännu mer passiva i väntan på att någon annan, oklart vem, ska ”rädda oss”. Det är nog ingen slump heller att Finland är så bra nu under pandemin. Verkar finnas mycket solidaritet också i befolkningen. Himla fint att se!
Önskar dig med en fin helg! <3
Gud så fruktansvärt det låter! Tänker lite på begreppet trauman att det betyder väl just ”skada”? Att bli skrämd, utnyttjad och vittne till att sina syskon blir hotade om att få stryk låter i mina öron traumatiskt? Men absolut om du inte känner alls att det är rätt etikett så ska ju inte jag komma här och klistra på nåt missvisande.
Kränkningsupplevelser googlade jag nu kan också vara traumatiskt att få uppleva. Tänker lite på mobbing och sånt. Diffust och subjektivt begrepp det här med trauma ändå. En gång läste jag att ett trauma är att ”frukta för sitt liv” men det visade sig sedan vara lite för onyanserat. Knepigt som sagt!
Ja, oron är ju att inte bli fri såklart. Samtidigt är ju detta inget jag går runt och tänker på mest hela dagarna heller, precis. När jag blev medlem här på forumet och läser om andra som antingen just nu lever i, eller har levt, i samma mardröm som jag växte upp i, så vaknar ju givetvis allt till liv igen. Därför har jag funderat en del på om det är så klokt egentligen att göra det så färskt i minnet.
Hur som helst ska jag ju på ”traumarelease” om några månader och får se då om hon kan ”göra mig fri” hehe.
Tack!
Tror att kärnan i det här är att försöka bli mer tolerant med att bli behandlad eller ha blivit behandlad intolerant. Där ligger min utmaning framförallt. Har varit en stark förespråkare att våga prata om sina trauman, sin utsatthet, utvecklas som person för att kunna bli helare som människa och gå vidare. Jag tror att om man ”bara” går vidare, stänger dörren, utan bearbetning är risken överhängande stor att bete sig likadant som sina förövare. Det sägs också att man under stark stress kan tendera att upprepa beteenden man själv varit utsatt för. Så jag vill bara understryka det att jag absolut tycker man ska bearbeta och prata om sina trauman i kanske 10 år, om så krävs. Men det finns gränser också. När man behöver gå vidare. Stänga dörren som det står i texten där. Är väl och nosar lite på det.
Jag vet inte vem jag blivit pga. min bakgrund. Det är så svårt att sia om. Vissa menar ju på att de faktiskt blivit mer empatiska pga. sina erfarenheter. Jag tror kanske jag fått lättare att ställa mig på utsattas sida. Att jag blivit mindre elitistisk eller fördomsfull mot andra grupper. Har nog blivit en öppnare person. Kanske också lite mer komplex än vad jag hade blivit om jag växt upp under normala omständigheter. Det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt, vem man blivit. Däremot det här med smärtan, trauman, PTSD och triggers. Är ju inte så kul att ha med sig framöver och tvingas leva med.
Känner du att du blivit bestulen delar av din identitet pga. trauman?
Det kan nog vara så. Lite som att förlora t ex ett barn eller andra, det är oerhört svårt att acceptera det som hänt och gå vidare. Så egentligen kanske det handlar om ett sorgearbete. Sörja allt det man blivit bestulen och hur fruktansvärt vidrigt andra fått en (och även oskyldiga syskon) att må. När man då möter andra som psykiskt försöker misshandla eller skada en så drar det igång förlusterna och känslorna man haft i större delen av sitt liv. För mig blir det som att jag vill spärra in personen helst. Sätta dem på en öde ö. Mycket tror jag för att jag blivit utsatt för gaslighting och där andra nästan alltid kommit undan. Det har inte funnits någon rättvisa ärligt talat och det gör det så svårt att ”acceptera” och gå vidare. Lite som att ha blivit våldtagen men det väcks inget åtal. Ungefär så kan jag känna innerst inne. Det finns inget som tyder på upprättelse. Sålänge jag håller fast vid min historia så kanske det sker. Nåt sånt tror jag är haken i det här. Som att jag vägrar ”glömma”. Men å andra sidan, för min egen skull har jag ju varit inne i flera månader på att vilja släppa min dåtid och gå vidare. Att det ger mig inget längre att kolla på det. Intressant ändå att hantera triggers är som en förlängning då. Känns återigen som att lösningen kanske är att inte ge det energi. Varken historian eller framtida typ psykningar. Håller på och övar på det, ganska spännande ändå.
Absolut! Hittade det här nedan.
Behoven
Nivå 1.
De behov en människa först prioriterar att uppfylla är fysiologiska och består av basbehov så som mat, vatten och syre. På nivå ett finner man också behov av att undvika smärta, sova, röra på sig och ha sex.Nivå 2.
Då de fysiologiska behoven är tillfredsställda börjar individen fokusera på saker som säkerhet och trygghet. Människor har ett behov av en stabil vardag, rutiner och enklare regler för att inte känna ångest och rädsla, rädsla inför hemskheter som skulle kunna hända.Nivå 3.
Om individen känner sig trygg börjar hon söka efter gemenskap med andra människor, vänner, barn och kärlek. Vi vill alla känna att vi är en del av något större än oss själva.Nivå 4.
Om vi känner att vi har en gemenskap med andra vaknar nästa behov inom oss, behovet av uppskattning. Enklare behov av uppskattning kan handla om makt, kändisskap eller respekt från andra medan mer komplicerade behov är självförtroende, kompetens och självrespekt.Nivå 5.
Behov av självförverkligande ligger på den femte och sista nivån i behovshierarkin. Här handlar det inte om ett behov som helt kan uppfyllas utan ett behov som ständigt förändras. Behovet av att vara den mest kompletta versionen av dig som du kan vara, att utnyttja alla dina resurser och potentialer. Bara en liten del av världens befolkning når denna nivå eftersom man först måste tillfredsställa underliggande behov för att kunna fokusera på att förverkliga sig själv.Min tanke kring det här att när jag mått dåligt men inte förstått riktigt varför eller vad jag kan göra åt det så har jag sneglat på vilken nivå jag befinner mig vid. När jag sökt terapi t ex kanske fokus också lagts på fel nivå. Just nu är jag tex rätt mycket på nivå 1 och nivå 2 pga. har en granne som stör mig på nätterna. Därför mår jag också mycket sämre än vad jag ”brukar” och nu under en pandemi som gör att jag levt isolerat i ett års tid. Om jag inte kollar på behovsstegen hade jag ju kunnat tro att det handlade om typ uppskattning och därför försökt ”ordna det”. Nu är planen istället att flytta för att få lugn och ro. Sedan kan jag kanske klättra vidare på stegen.
Kanske är du på nivå 4 eller nivå 5?
Vet inte alls om det här är till hjälp för dig. Men hoppas <3
Jag tycker det låter som en bra idé att politikerna själva ska ha varit ute i arbetslivet och gärna då erfarenheter ”från golvet”. Skulle önska också att det var tydligare vad deras visioner är. Svårt att ta ställning tycker jag generellt mellan partierna när det inte pratas i debatter eller tv-program om huvudfrågor som ”sånt här typ av samhälle vill vi skapa”. Att de förenklar för oss väljare och även pratar om drömmar och hur städer kan byggas upp.
Nuförtiden tycker jag istället det mest är att de hugger ner på varandra och pratar om en sakfråga i taget. Men det här att lyfta blicken och få med oss andra – så man känner sig motiverad och tycker det vore fantastiskt roligt med olika nya samhällsförändringar – är inte alls så som dialogerna förs just nu känns det som? Tror det kan skapa ett motstånd hos väljarna också att man lätt kan bli kritiskt inställd till politik generellt istället för att se det som olika medel där man är med och tillsammans förbättrar samhällen.
Sedan med klimatet sa de på tv – tror det var Agenda – att det är elbrist, men sedan sa en klimatexpert att det var ett sakfel och handlar om kapacitetsbrist istället. Tycker man blir lite snurrig. Eller jag blir det iaf. Kanske är för att jag inte är tillräckligt insatt i ämnet än så länge. Håller på och lär mig. Har du läst på mycket om klimatet?
Apropå det om att vara efter i lagstiftningar och kanske även nu under coronapandemin att vi verkat sakna alla möjliga förberedelser inför den här katastrofen är skrämmande. När så uppenbara brister blir synliga hoppas jag på det kan förändra systemet i grunden så det inte kan ske igen. När vi står inför klimatförändringarna och t ex att städer läggs under vatten behöver vi ha en god krisberedskap. Eller om elen slås ut. Vad gör vi då? På så sätt är det så himla lärorikt när haverier uppstår, då lär man sig av sina misstag.
Jag gillar att prata med dig också! Du är väldigt trevlig och behaglig <3
Tack!
Håller med om att det handlar mycket om ens dagsform och kanske period man går igenom i livet just då, hur man har det. Kom på nu det här med associationen till gangsters, att ibland har jag på arbetsplatser när jag jobbat med bemanning och därför arbetat med mycket olika personer, mött på personer som haft något superstort i bagaget och så har det mynnat ut i någon konflikt mellan den och någon annan. Jag tror att det kan vara samma mekanism som om man blivit mobbad som barn. Blir som ett rött skynke då när någon annan uppenbart provocerar en eller gör något nedvärderande.
Tänker att det ”man” då kan gå runt med är en allmän känsla av att vara nedtryckt. Så när någon annan beter sig respektlöst då krävs det inte mycket för att bli skogstokig. En berättigad känsla att bli arg givetvis, men kanske det säger mest om ens historia. Jag tror ju egentligen det. Det är därför jag vill reagera annorlunda också, för det kostar på att känna så starkt och bli så upprörd.
De jag mött (bara killar egentligen) tror jag heller inte vill bli så upprörda (de brukar ju snarare ta till våld och hot också) utan kunna ta det med ro. Jag känner starkt för såna personer, oftast har vi kunnat prata om traumat, inte minst efteråt, och jag förstår dem, jag brukar förstå och relatera till de som blivit utsatta. Har svårt att döma dem för deras reaktioner när jag ser logiken varför de agerar som de gör. Men det är klart att gemene man inte alls fattar det, om man inte tar reda på djupet vad det handlar om, så jag har sett mycket att personer blir missförstådda eller sedda som ”galningar” men där det finns en historia som väckts till liv. I min värld är det helt normalt.
Någon annan kanske har att de inte klarar av att bli osynliggjorda, eller inte få bekräftelse osv. Tänker att alla människor kan säkert ha sina ”ömma tår” vad som påminner om något gammalt och som man ”går igång” på, oftast en överreaktion då i andras ögon. Har märkt när jag lärt känna andra att förr eller senare så visar det sig vad som för den andre är jättekänsligt. Tror då det här är min ”ömma tå” att bli förnedrad eller när någon beter sig uppenbart provokativt för att skapa en motreaktion.
Boken heter förresten ”Felicia försvann”, råkade skriva fel där ovanför. Klart läsvärd! <3
Så hemskt det farmodern gjorde! Vet din pappa om det här? Förstår att det inte verkar som att du skulle få minsta stöd av honom, men det borde ju gjorts en anmälan när du varit barn?
Åh känner igen det där att andra blir arga på en. Haft en liknande situation. En gång i nian blev jag inkallad till ett privat samtal med min klassföreståndare som skulle övertyga mig om att börja träffa min mamma. Hon frågade inte om min version så det var obehagligt. Hur kan man bara anta att den som inte vill ha kontakt är den som gör fel? En annan gång blev jag utskälld av min bästa kompis mamma som menade på att min storasyster och jag förstörde mammas liv. Det var så märkligt. Blev jätteledsen av det och började gråta kommer jag ihåg. Och sen hade jag massor av släktingar som gav mig ”onda ögat” och ringde till mig för att ”påverka”. Usch. Med facit i hand nu när jag är 36 år kan jag se att det verkligen har varit ett gäng omogna individer som bara följde mammas manipulation, tänkte inte själva utan gick med på att ”dreva” eller vad jag ska kalla det för. Svårt att förlåta det faktiskt.
Är det några speciella personer i din omgivning som säger sånt som att ni ”kanske bli sams”?
Ja absolut, så fort motparten menar allvar med en ursäkt så har jag lugnat ner mig. Det är mest när jag får god dag yxskaft svar som risken är rätt stor att ilskan i mig stiger igen. Som jag minns det med den här killen blev det framförallt otrevligare och otrevliga stämning bland annat för att han fortsatte argumentera för sin sak och jag då argumenterade emot det. Jag vet faktiskt inte hur jag borde ha agerat i den situationen, eller vad man kan göra istället. Om jag föreställer mig en precis likadan situation idag så känns det enda rimliga igen att bli jättearg och försvara sig. Jag spårade ju inte ur på det sättet att jag liksom kastade vatten i ansiktet eller något sådant galet på honom. Skulle ju heller aldrig slåss. Då finns det typ bara orden kvar. Att bli arg är ju som att ”visa tänderna”, sådär som djur gör. Fast samtidigt känner jag nu när jag skriver om det att skulle en likadan situation uppstå igen så önskar jag att jag kunde ta det med lite mer ro. Fast jag vet inte alls hur. En psykolog menade att det här var en posttraumatisk stressreaktion från min sida när jag blir så upprörd. Kanske jag borde lämna situationen ifall det skulle uppstå igen. Inte dramatiskt utan bara rest mig upp och sagt till min kompis i en vanlig samtalston: ”Jag tycker inte det är trevligt här så jag tänkte gå. Hänger du med?”. Då blir det också en övning och erfarenhet i att lämna triggande människor och situationer. Inte hålla på och analysera vad man borde eller inte borde gjort, liksom.
Kan känna igen att självkänslan inte nödvändigtvis alls behöver höra ihop med ens ”lycka” i livet, absolut! Livet händer en, liksom. Eller också att det ”inte händer”. Tycker Maslows behovstrappa är ganska intressant för att få en överblick vad som kan fattas i livet, eller när man känner att man fastnat.