[Red Simyna]

Purple Piruja,

Funderar lite på ditt inlägg om ensamhet. Det känns som att en lite djupare tanke kring det här med coronan kan vara att det låter som att majoriteten av de man lyssnar på i alla möjliga sammanhang säger att det just är möten med människor som de saknar och tycker är jobbigast att hantera? Grundbehoven har blivit så mycket tydligare nu. Verkar inte vara att shoppa eller black friday som är vad folk lider främst av, precis.

Tänker därför att efter den här pandemin är över så borde en stor insikt och lärdom vara att ”vi” lärt oss att värna mer om varandra? Kanske kan det leda till att fler initiativ tas till att skapa nya mötesplatser? Jag har ingen aning om hur människor beter sig runt andra människor för har levt i karantän sedan i mars, men jag hoppas att den dagen som jag återgår till gymmet, att det finns en liten annan och ny öppenhet/nyfikenhet inför varandra då.

[Red Simyna]

Så fint att se dig!!! Wow!

Vill du berätta vad som hände? Låter hemskt med sjukhus!

[Red Simyna]

Tycker det är beundransvärt att du kommit så långt att det rinner av eller att du kan distansera dig!

Det känns som att det ”märkliga” i det här, alltså hur jag reagerar i det, är just behovet att få motparten att förstå på djupet hur pass fel den har betett sig. Så var det med den här psykologstudenten att jag inte nöjde mig med att lite lätt markera utan jag skulle dra hela registret och tusen argument varför det han gjorde var så fel. Jag förstår ju nu att jag behandlade honom på samma sätt som jag hanterat mina föräldrar. Liksom fått de att känna sig som idioter. Och samtidigt krävt en ursäkt eftersom den ju betett sig som en idiot. Kan förstå nu om man tror att jag är oerhört knepig att ha å göra med. Men till mitt försvar händer inte det här med kompisar eller generellt, utan det är oftast undantag och när jag upplevt att jag blivit personligt kränkt. Så som med den här studenten då. Tror jag ska göra så att jag får söka terapi igen och så när nåt liknande händer säga till mig själv att ”jag tar det här med psykologen på onsdag istället”, försöka skita i det då i nutid, för kommer förmodligen ändå inte nå personen och då bli bara ännu mer upprörd.

Tack för bra dialog!

[Red Simyna]

Tack för ditt svar! Ledsen också att du upplevt liknande <3

Det måste vara någonting sånt att just en integritetskränkning upplevs kanske mycket värre för en person som har en uppväxt där man blev kränkt mest hela tiden?

Precis, att man då är tillbaka i sina gamla känslor av att hålla på att bli förintad och egentligen känslomässigt mördad? Därför går man istället till någon form av attack? Jag gör det ofta iaf. Attack är bästa försvar?

När det här med psykologstudenten inträffade hade jag en kompis med mig och jag minns hur hon himlade med ögonen åt mig. Blev så otroligt triggad av det också. Jösses alltså. Började då ifrågasätta hennes beteende också. Frågade om hon och jag hade något otalt med varandra. Så det här är så pass viktigt för mig att jag faktiskt tror att när jag väljer vänner eller människor omkring mig är noga med att det är tillåtet att försvara sig. Men samtidigt när jag blir sådär arg skulle jag behöva en kompis som lugnade ner mig, liksom gjorde att pulsen gick ner. Det är ju en sån kompis man ska ha. För jag vill ju inte bli arg och jag vill jobba på att sluta bli så pass upprörd. Ska tänka på det framöver att påminna mig om att det är okej att bli arg, men det finns givetvis gränser, och det bästa är om andra hjälper till då när jag är så triggad. Liksom plockar bort mig från den personen illa kvickt.

Känner nuförtiden att jag liksom identifierar mig med gangsters eller liknande. Liksom alla vi som blev dåligt behandlade som barn och som vuxna brottar ner alla som försöker igen. Det är också en viss kategori, tänker jag. Och absolut inte att ”alla” blir såhär av sina liknande uppväxter. Vet hur många som helst som inte blivit så. Men jag blev det, är som att någon sätter upp ett rött skynke. Och oftast drabbar det värst mig själv, som tvingas känna de här starka känslorna i tid och otid. De som råkat ut för min aggression tycker jag nog oftast förtjänade det. Herregud, man hör ju hur jag låter. Arg som ett bi.

Har du några trix du kör när du blir triggad?

[Red Simyna]

Precis, hur skulle det se ut om en person som brutit benet inte fick hjälp för att armarna minsann fortfarande är som de ska. Det ena kan man ju inte undersöka för att kunna tolka och göra en bedömning på det andra. Lite som att ”jaha du kan prata, då kan du inte samtidigt ha självmordstankar.”

Känner också igen att ”vakna” när man mår sämre, t ex är nära att svimma och bli jätterädd då. Har tänkt att när jag vill dö så är det så starka krafter och desperationen att fly från smärtan är oerhörd. Medan fysiska tillstånd som skrämmer mig är på ett sätt lite utanför min kontroll när det stegrar. Jag vet inte, det psykiska är ju också bortom kontrollen på något sätt. Men där kan en impuls komma att få det hela att sluta, genom att t ex uppmana sig själv att t ex ringa ett samtal eller på andra sätt agera annorlunda. Det fysiska går inte att styra över på det sättet och det kan vara väldigt skrämmande?

[Red Simyna]

Kom att tänka på en provokativ situation där en psykologstudent för typ 10 år sedan skulle spela tuff och sa en hel del obehagliga saker till, och om, mig inför andra som var med där. Det mynnade ut i att jag blev s-å upprörd och sa en sanningens ord tillbaka. Ett bråk som höll på i kanske en halvtimme. Jättejätteotrevlig stämning blev det. En tredje part kommer jag ihåg la sig i och menade att vi båda två var lika gränslösa. Och det var vi säkert. Men jag blev helt vansinnig av den här killens sätt att prata med mig och de förolämpade saker som han hade mage att säga. Därför sa jag emot. För att försvara mig själv. Och jag kan se ganska så tydligt att kanske är det så att har man haft en sån här uppväxt som jag har haft där man inte blivit respekterad utan dagligen fått ta emot diverse otrevligheter så går man aldrig mer med på att det ska få ske igen? Det känns som att det finns något i det? Samtidigt då som jag önskade att jag inte blev så arg. Menar då på nivån att någon t ex blåser cigarettrök i ansiktet på en och hur man ska hantera det med båda fötterna kvar på jorden? Med ett lite mer lugn i sig.

[Red Simyna]

Det låter som att din pappa har något i sitt bagage som gör att han blir så arg och inte kan skilja på åsikterna och dig som person? Att han slutar känna medkänsla och istället blir så pass triggad att empatin gradvis försvinner?

Jag känner absolut igen det här med min pappa. Minns en gång att han blev så upprörd att han kastade snus rakt i ansiktet och i håret på min storasyster. Jag blev då otroligt chockad (det var så förnedrande och oväntat) och som jag förstår att du också blev av den här grejen när han svor mot dig. Det är djupt obehagligt att ens egen förälder går så hårt åt en! Min syster har ofta sagt det genom åren att det känns inte som att pappa bryr sig om att vi är hans döttrar som han ska värna om. Är det så du också känner?

Mitt tips är nog att runda av när du märker att din pappa börjar bli arg. Det är orättvist att man själv ska behöva hålla koll på det, men det kan också hjälpa för att slippa vara med om obehagligheter tänker jag.

Har din pappa bett om ursäkt efter det här, eller hur har det blivit efteråt mellan er?

[Red Simyna]

Vilken fantastisk idé att skriva en bok. Skulle gärna läsa den!

Precis, klimatkrisen är redan här, det sker ju nästan varje vecka i världen (Himalaya nu), och även oftare och oftare i Norden olika förödande konsekvenser av klimatförändringarna. Tänker på t ex det som hände i Norge med jordskred, så otroligt skrämmande. Och sedan i våras i Kalifornien där allt blev oranget och de inte kunde andas utomhus på flera, flera veckor. Även corona är ju en konsekvens av hur vi lever och behandlar naturen.

Ja, Greta är verkligen en visionär i det här. Har förstått det som att städer som Dubai kommer bli obebodda först (de varmaste platserna) och då kommer det bli klimatflyktingar som flyr till andra delar av världen där klimatet är bättre. Givetvis kommer det bli slitningar i mellan länder och världsdelar i och med detta. Det är verkligen en läskig tid vi går till mötes. Har också läst att det går att läka naturen, men tiden är knapp.

Psykiatrin och att få vård pga. psykisk ohälsa känns som en evig kamp det också. För ett par år sedan var jag väldigt upprörd över det här men jag blev tillslut så pass uppgiven att jag blev tvungen att acceptera att det inte fanns någon hjälp att få (inte för mig där och då iaf). Började då må bättre igen, när jag la energin på att läka mig själv istället. Det är förkrossande att så många blir utan vård och dör pga. det. Jag vet inte vad man ska göra åt det riktigt längre?

Känner inte heller att något parti lirar riktigt med vad jag tycker. Är ganska trött också på politik och allt vad det kan innebära. Svårt!

Har du några förslag på vad man kan göra åt all det här eländet?

[Red Simyna]

Ja, det är en historisk händelse vi går igenom med pandemin. Detta kommer vara med i historieböckerna. Personligen har jag börjat se ljuset i tunneln och zoomat ut lite. Börjar kunna se att det här varit chockartat hur en hel värld förändrats nästan över en natt. Att se människor med munskydd på tv gör mig konstigt nog fortfarande lite förvånad. Min sammanfattning är att det finns stort hopp om mänskligheten i andra länder, tycker mig ha sett så mycket välvilja och solidaritet att ta hand om varandra. Sverige däremot, äcklar mig och det här beteendet att vissa får massor av frihet på bekostnad av de 2,4 miljoner som sitter isolerade. Känner mig tyngd av att ha sett så många bry sig mest om sig själva. Har hört andra säga att de tidigare haft en fin bild av svenskar men att det nu raseras. Är beredd att hålla med om det. Så vart är vi i Sverige påväg? Jag vet inte. Jag hoppas inte människor kommer bete sig såhär när vi nu möter klimatförändringarna mer och mer för varje år. Vi måste sluta bete oss så egoistiskt och istället värna om planeten, varandra och kommande generationer som får sämre förutsättningar än vad vi har fått. Precis som med riskgrupperna nu under pandemin. Det är lite det här om att värna om de svagare grupperna som bekymrar mig. Liberalismen i Sverige som brer ut sig.

[Red Simyna]

Tack själv Pink Soqaci!

Jag tycker det låter spännande med en sån tråd, gärna för mig!

Hoppas din söndag med varit fin <3

[Red Simyna]

Det är verkligen upprörande. Förstår att du blir förbannad. Man undrar ju ibland om det är djävulens advokat som arbetar på försäkringskassan. Har du någon som kan strida för din sak – så du slipper kämpa själv i det just nu?

 

[Red Simyna]

Detsamma, tänkte precis samma sak att det var himla trevligt och avslappnat att prata med dig här i tråden. Roligt! Jag bor i Stockholm. Var i Sverige bor du?

Usch, vad tråkigt att du inte får någon vidare hjälp därifrån och inga uppföljningar heller. Mediciner i all ära men det måste ju liksom hända något också. Hoppas han rundar av snart och går i pension så du får en ny!

Efter pandemin är meningen med mitt liv att söka vård igen, haha. Tänkte försöka mig på ångestmottagningen och få KBT. Har även fått tips av en kompis att gå på en ”traumarealease”, någon ansiktsläsning och liknande. Lite flummigt kanske men jag är lite desperat.

Kyrkor och havet var himla fina påminnelser att tänka på! Frihetskänslorna det ger.

Har du någon meningen-med-livet-efter-pandemin – plan?