Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,933 till 1,944 (av 2,320 totalt)
0
  • Hej,

    Kanske är det mer läge att prata om hur föräldrar talar till sina barn?

    Om jag får välja tycker jag det känns mycket värre när jag ser barn i sorg pga. sina föräldrar. Att barnen lider och kanske även i det tysta för att föräldern inte klarar av att ge dem trygghet, omsorg att vara den där mogna förebilden. Föräldrar som skadar sina barn genom att sätta sina egna behov framför barnets gör mig extremt illa berörd. Hur känner du kring det?

    Tänk om barnet inte alls känner för att följa sina föräldrar på sociala medier pga. att föräldrarna skitit fullständigt i dem under hela sina liv?  Tänk om barnet känner stor sorg kring att föräldern aktivt attackerar dem och säger att dem är bortskämda skitungar som borde vara tacksamma över livet? Hade du älskat den mamman/pappan villkorslöst livet ut? Ibland är kanske verkligheten inte sådan som den ser ut på ytan?

    Sorg och smärta för mig är även normaliseringen om att ”alla föräldrar” vill barnens bästa. Psykisk sjukdom är däremot att panga på barn och säga att de är curlade snorungar som behöver lära sig hedra sina gamla föräldrar.

    Om en förälder har en fin relation med sitt barn och barnet senare flyttar hemifrån tror jag nog denna stabila och omtänksamma personen klarar av att gå igenom den processen – inom en tid. Om kärleken är så stark till sina barn så hoppas jag mognaden också finns där att låta de flyga fritt och sedan fortsätta den varma och innerliga relationen – men med en vuxnare balans och därmed mindre intensitet.

    Däremot om barn i framtiden inte vill hälsa på sina föräldrar på ålderdomshemmet så tror jag nog inte det så ofta bottnar i någon dåtida curlingproblematik.

    Meningen med livet är kanske att ha en livsuppgift som får en att orka gå upp på morgonen. Som barn var meningen just att ha roligt – att vara en livsnjutare. Som tonåring var meningen att hitta gemenskap och en plats i tillvaron – förstå normer. Som vuxen handlar det mer om att finnas där för andra. Bidra!

    Kanske meningen med livet är att utvecklas från att ha fokus på sig själv, få bekräftelse och hjälp av andra, sedan börja mogna med uppgifterna som äldre och då ge vidare till kommande generationer det man har fått lära sig av insikter, visdomar, kärlek och erfarenheter? Meningen med livet är kanske just att få växa och utvecklas som människa? Vem kan man bli om man tillåter sig få präglas och formas genom livet och i möten med andra? När jag känner att jag inte gör det – är i utveckling, utan har fastnat så kan mitt liv kännas just meningslöst.

    Är så nyfiken på vad du har kommit fram till!

    som svar på: Till alla oavsett

    Tappat gnistan och känner mig motiverad att istället läsa på om klimatet och planeten. Ifall det finns fler som är i samma process och som känner likadant just nu kan jag rekommendera en sevärd och färsk dokumentär att kolla på. Ganska skrämmande är den givetvis, men så himla matnyttig också!

    ”Attenborough och massutrotningen

    Brittisk naturdokumentär från 2020. För 60 miljoner år sedan slog en asteroid ut dinosaurierna. Det var det femte massutdöendet i jordens historia. Nu upplever vi det sjätte och den här gången är vi människor asteroiden. Vi förstör arternas livsmiljöer. Vi förföljer dem och släpper ut främmande arter. Vi förändrar klimatet. Upp till en miljon arter kan vara hotade, varnar David Attenborough.”

    https://www.svtplay.se/video/29459868/attenborough-och-massutrotningen

     

    Hej Red Dykepi!

    Ledsen att höra att du är på väg neråt.

    Kan det vara en längtan efter ett bestående sammanhang att liksom få grunda sig i under en längre tid/period som det här handlar om?

    Tänker på det du skriver om att inte bo hemma, inte ha kvar skolklassen, behöva ge sig ut på okänd mark när det är praktik mm. är just sådant som kan innebära att ryckas upp från roten och att inte få landa i det som är? Liksom andas ut och få fortsätta med det. Kanske är det därför du är så trött och liksom inte orkar riktigt tvätta håret och liknande? Att det just kan innebära en utmaning och ansträngning att behöva lägga energi på de här områdena som du kanske önskade vore annorlunda?

    Värme

    Hej Blue Foqapy,

    Skickar kramar <3

    Tycker det låter väldigt svekfullt av din partner att inte kunna ha en rimliga diskussion om det här utan att det blir bråk mellan er två? Ingen människa vill ju bli dåligt behandlad av någons anhöriga – oavsett om det är av barn eller av andra – och där inte heller få gehör för vilka konsekvenser det skapar på ens mående?

    Okej att kanske inte ha jordens personkemi med sina bonusbarn men det är ju en helt annan situation att faktiskt råka illa ut och ständigt tvingas förhålla sig till en familjedynamik där föräldrarna i detta är passiva och låter det pågå – år efter år?

    Skulle du kunna leva ut din partner eller känns det som ett för stort steg eller förlust att ta det steget?

    som svar på: Till alla oavsett

    Jag förstår. Det som gör mig orolig är just att Greta sa att det som sker nu är det som kommer påverka framtiden. I framtiden kommer det inte finnas de möjligheterna till förändring utan då är det försent, menade hon på. I 30 år har man vetat om detta. Kan själv minnas för ca 20 år sedan där någon sa att det i Sverige kommer bli som på Kanarieöarna med hög värme osv. Det var länge sen och säger något om vad man visste redan då. Sedan dess har världen blundat och gör det till viss del fortfarande.

    Med andra ord så kan de unga med sin miljömedvetenhet vara just de som kommer in allt för sent i processen och möjligheterna till att kunna påverka? Förstår Gretas frustration av ”How dare you” ur det perspektivet att vara just passiva och göra inget på de ungas bekostnad. Om 50 år säger man väl att planeten kan vara borta. Tycker det känns förskräckligt. Känner också lite skuldkänslor/äckel kring att jag själv inte bidrar så mycket. Är så lätt att peka på att någon annan ska agera. Politiker, eller folk generellt. Men vad gör ens jag? Lite så går tankarna nuförtiden. Känner ni andra igen er i den känslan?

    Låter väldigt jobbigt och att det är mycket drama kring detta! Ledsen att du far så illa av det och fullt förståeligt att du känner en enorm maktlöshet också!

    Har mycket svårt att se hur en psykopat skulle kunna ge sina barn en varm och trygg uppväxt eftersom en psykopat oftast inte kan älska någon annan än sig själv? Tänker därför att barnen är offer av att växa upp med den här föräldern och att det är extremt allvarligt att den obefintliga uppfostran börjar bli värre nu. Att det snarare skapas som minikopior av mammans skadliga beteende.

    Med det sagt känns det som psykologer behöver kopplas in eftersom barnen agerar ut och beter sig mer och mer dåligt mot sin omgivning? Kan det vara en lösning på detta?

    I förlängningen kan det ju skapa utanförskap för barnen eftersom de missar sociala färdigheter och hur man beter sig omtänksamt och värnar om andra. Det vill säga att de får mer och mer problem i relationer till kompisar och andra personer de behöver behandla väl.

    Om din partner, alltså pappan, är av den kalibern att han mest jamsar med trots att barnen själva nu beter sig så illa som sin mamma är ju han också en del av problemet. Tror det kan vara vanligt att en dysfunktionell familj kan pågå med en skadlig förälder och sedan att den andra har rosa glasögon på sig och vägrar inse allvaret i situationen. Tur då att du finns där!

    Mitt tips är som sagt att BUP kopplas in. Kanske kommer barnen öppna upp sig också inför psykologer om deras innersta känslor kring sin mamma? Kanske är de i själva verket också livrädda för henne? Människor som är mytomaner kan ju många gånger vara ganska farliga också. Att man kan tvingas in i gaslighting och annat otäckt.

    Tänker på dig hur som helst och hoppas ni kan få rätsida på vad det låter som, en komplicerad och ganska svår situation!

    som svar på: Till alla oavsett

    Ja, ge den gärna en chans om du har lust! Såg den för ett par dagar sedan och minns att den gav avtryck just på hur hon var som människa.

    Gillar din positiva optimism kring klimatförändringarna. Egentligen fick jag lite ont i magen av Greta-dokumentären eftersom jag tycker det är hemskt att ett barn tar det där stora ansvaret och att man ser hur illa hon far av det. Samtidigt var det mäktigt att se ringarna på vattnet och hur fler anslutit. Blev chockad att klimataktivister dödades, vad sa dem, 1 eller var det 4 personer i veckan, världen över? Tror vi är i början av krisen och att det kan behövas en rejäl omskakning, precis som med pandemin, att människor generellt råkar ut för en personlig förlust eller blir drabbade och först då börjar förändra sitt beteende. Hoppas jag har fel.

    Tack för tipset om Ulf Lundell!

    som svar på: Ursäkten som aldrig kom
    Trådstartaren

    Tror det i somras var något behov av upprättelse mer än att det handlade om kärlek? Just då var det kanske som ett sista försök att få hjälp med att försonas och kunna gå vidare efter alla år? Att jag hade önskat hon kunde ge mig det. Men efter det samtalet ringde jag en kompis och kunde inte sluta gråta först. Sedan efter en stund släppte jag greppet om henne i själen tror jag. Hon är nog uppriktigt ingen speciell i mitt liv eller i djupet av mitt hjärta längre. Kan känna frihet kring det också. Kanske behövdes ett sista svek från henne och så var det hela äntligen över?

    Tack för dina ord <3

    som svar på: Till alla oavsett

    Vad roligt att du kollade på den! Håller med om att Greta kan vara den viktigaste personen på planeten. Gillade också att se fler sidor av hennes personlighet.

    Kom att tänka på ett till tips du kanske skulle gilla, Blue Mylevy 🙂

    https://www.svtplay.se/video/29461980/lugn-bara-lugn

    Ett nära porträtt av Kristina Lugn, en av våra största poeter och dramatiker. Med unika bilder som aldrig visats, gör SVT:s Ann Victorin färdigt den film hon påbörjade för 17 år sedan. Möt en älskad poet, omstridd människa och ordjonglerande teaterchef. ”Jag är inte en schlager. Jag råkar bara handla om samma saker”, säger Kristina Lugn.

    som svar på: Till alla oavsett

    Så kloka ord, Blue Mylevy!

    Apropå klimatet och beslutsfattare världen över rekommenderar jag dokumentären om Greta ifall ni inte sett den ännu. https://www.svtplay.se/video/29352520/greta?start=auto

    Hon börjar som ensam demonstrant på Mynttorget men spänner snart blicken i världens ledare och frågar ”How dare you?” Greta är en fåordig tonåring med Aspergers syndrom som inleder sin skolstrejk för klimatet. Inom bara några månader växer hennes strejk till en världsomfattande rörelse. Teamet bakom dokumentärfilmen Greta har varit med sedan första dagen på Riksgatan då allt började. En dokumentärfilm av Nathan Grossman.”

Visar 12 inlägg - 1,933 till 1,944 (av 2,320 totalt)
0