Red Simyna
Skapade svar
-
Gud så fruktansvärt det låter! Tänker lite på begreppet trauman att det betyder väl just ”skada”? Att bli skrämd, utnyttjad och vittne till att sina syskon blir hotade om att få stryk låter i mina öron traumatiskt? Men absolut om du inte känner alls att det är rätt etikett så ska ju inte jag komma här och klistra på nåt missvisande.
Kränkningsupplevelser googlade jag nu kan också vara traumatiskt att få uppleva. Tänker lite på mobbing och sånt. Diffust och subjektivt begrepp det här med trauma ändå. En gång läste jag att ett trauma är att ”frukta för sitt liv” men det visade sig sedan vara lite för onyanserat. Knepigt som sagt!
Ja, oron är ju att inte bli fri såklart. Samtidigt är ju detta inget jag går runt och tänker på mest hela dagarna heller, precis. När jag blev medlem här på forumet och läser om andra som antingen just nu lever i, eller har levt, i samma mardröm som jag växte upp i, så vaknar ju givetvis allt till liv igen. Därför har jag funderat en del på om det är så klokt egentligen att göra det så färskt i minnet.
Hur som helst ska jag ju på ”traumarelease” om några månader och får se då om hon kan ”göra mig fri” hehe.
Tack!
Tror att kärnan i det här är att försöka bli mer tolerant med att bli behandlad eller ha blivit behandlad intolerant. Där ligger min utmaning framförallt. Har varit en stark förespråkare att våga prata om sina trauman, sin utsatthet, utvecklas som person för att kunna bli helare som människa och gå vidare. Jag tror att om man ”bara” går vidare, stänger dörren, utan bearbetning är risken överhängande stor att bete sig likadant som sina förövare. Det sägs också att man under stark stress kan tendera att upprepa beteenden man själv varit utsatt för. Så jag vill bara understryka det att jag absolut tycker man ska bearbeta och prata om sina trauman i kanske 10 år, om så krävs. Men det finns gränser också. När man behöver gå vidare. Stänga dörren som det står i texten där. Är väl och nosar lite på det.
Jag vet inte vem jag blivit pga. min bakgrund. Det är så svårt att sia om. Vissa menar ju på att de faktiskt blivit mer empatiska pga. sina erfarenheter. Jag tror kanske jag fått lättare att ställa mig på utsattas sida. Att jag blivit mindre elitistisk eller fördomsfull mot andra grupper. Har nog blivit en öppnare person. Kanske också lite mer komplex än vad jag hade blivit om jag växt upp under normala omständigheter. Det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt, vem man blivit. Däremot det här med smärtan, trauman, PTSD och triggers. Är ju inte så kul att ha med sig framöver och tvingas leva med.
Känner du att du blivit bestulen delar av din identitet pga. trauman?
Det kan nog vara så. Lite som att förlora t ex ett barn eller andra, det är oerhört svårt att acceptera det som hänt och gå vidare. Så egentligen kanske det handlar om ett sorgearbete. Sörja allt det man blivit bestulen och hur fruktansvärt vidrigt andra fått en (och även oskyldiga syskon) att må. När man då möter andra som psykiskt försöker misshandla eller skada en så drar det igång förlusterna och känslorna man haft i större delen av sitt liv. För mig blir det som att jag vill spärra in personen helst. Sätta dem på en öde ö. Mycket tror jag för att jag blivit utsatt för gaslighting och där andra nästan alltid kommit undan. Det har inte funnits någon rättvisa ärligt talat och det gör det så svårt att ”acceptera” och gå vidare. Lite som att ha blivit våldtagen men det väcks inget åtal. Ungefär så kan jag känna innerst inne. Det finns inget som tyder på upprättelse. Sålänge jag håller fast vid min historia så kanske det sker. Nåt sånt tror jag är haken i det här. Som att jag vägrar ”glömma”. Men å andra sidan, för min egen skull har jag ju varit inne i flera månader på att vilja släppa min dåtid och gå vidare. Att det ger mig inget längre att kolla på det. Intressant ändå att hantera triggers är som en förlängning då. Känns återigen som att lösningen kanske är att inte ge det energi. Varken historian eller framtida typ psykningar. Håller på och övar på det, ganska spännande ändå.
Absolut! Hittade det här nedan.
Behoven
Nivå 1.
De behov en människa först prioriterar att uppfylla är fysiologiska och består av basbehov så som mat, vatten och syre. På nivå ett finner man också behov av att undvika smärta, sova, röra på sig och ha sex.Nivå 2.
Då de fysiologiska behoven är tillfredsställda börjar individen fokusera på saker som säkerhet och trygghet. Människor har ett behov av en stabil vardag, rutiner och enklare regler för att inte känna ångest och rädsla, rädsla inför hemskheter som skulle kunna hända.Nivå 3.
Om individen känner sig trygg börjar hon söka efter gemenskap med andra människor, vänner, barn och kärlek. Vi vill alla känna att vi är en del av något större än oss själva.Nivå 4.
Om vi känner att vi har en gemenskap med andra vaknar nästa behov inom oss, behovet av uppskattning. Enklare behov av uppskattning kan handla om makt, kändisskap eller respekt från andra medan mer komplicerade behov är självförtroende, kompetens och självrespekt.Nivå 5.
Behov av självförverkligande ligger på den femte och sista nivån i behovshierarkin. Här handlar det inte om ett behov som helt kan uppfyllas utan ett behov som ständigt förändras. Behovet av att vara den mest kompletta versionen av dig som du kan vara, att utnyttja alla dina resurser och potentialer. Bara en liten del av världens befolkning når denna nivå eftersom man först måste tillfredsställa underliggande behov för att kunna fokusera på att förverkliga sig själv.Min tanke kring det här att när jag mått dåligt men inte förstått riktigt varför eller vad jag kan göra åt det så har jag sneglat på vilken nivå jag befinner mig vid. När jag sökt terapi t ex kanske fokus också lagts på fel nivå. Just nu är jag tex rätt mycket på nivå 1 och nivå 2 pga. har en granne som stör mig på nätterna. Därför mår jag också mycket sämre än vad jag ”brukar” och nu under en pandemi som gör att jag levt isolerat i ett års tid. Om jag inte kollar på behovsstegen hade jag ju kunnat tro att det handlade om typ uppskattning och därför försökt ”ordna det”. Nu är planen istället att flytta för att få lugn och ro. Sedan kan jag kanske klättra vidare på stegen.
Kanske är du på nivå 4 eller nivå 5?
Vet inte alls om det här är till hjälp för dig. Men hoppas <3
Jag tycker det låter som en bra idé att politikerna själva ska ha varit ute i arbetslivet och gärna då erfarenheter ”från golvet”. Skulle önska också att det var tydligare vad deras visioner är. Svårt att ta ställning tycker jag generellt mellan partierna när det inte pratas i debatter eller tv-program om huvudfrågor som ”sånt här typ av samhälle vill vi skapa”. Att de förenklar för oss väljare och även pratar om drömmar och hur städer kan byggas upp.
Nuförtiden tycker jag istället det mest är att de hugger ner på varandra och pratar om en sakfråga i taget. Men det här att lyfta blicken och få med oss andra – så man känner sig motiverad och tycker det vore fantastiskt roligt med olika nya samhällsförändringar – är inte alls så som dialogerna förs just nu känns det som? Tror det kan skapa ett motstånd hos väljarna också att man lätt kan bli kritiskt inställd till politik generellt istället för att se det som olika medel där man är med och tillsammans förbättrar samhällen.
Sedan med klimatet sa de på tv – tror det var Agenda – att det är elbrist, men sedan sa en klimatexpert att det var ett sakfel och handlar om kapacitetsbrist istället. Tycker man blir lite snurrig. Eller jag blir det iaf. Kanske är för att jag inte är tillräckligt insatt i ämnet än så länge. Håller på och lär mig. Har du läst på mycket om klimatet?
Apropå det om att vara efter i lagstiftningar och kanske även nu under coronapandemin att vi verkat sakna alla möjliga förberedelser inför den här katastrofen är skrämmande. När så uppenbara brister blir synliga hoppas jag på det kan förändra systemet i grunden så det inte kan ske igen. När vi står inför klimatförändringarna och t ex att städer läggs under vatten behöver vi ha en god krisberedskap. Eller om elen slås ut. Vad gör vi då? På så sätt är det så himla lärorikt när haverier uppstår, då lär man sig av sina misstag.
Jag gillar att prata med dig också! Du är väldigt trevlig och behaglig <3
Tack!
Håller med om att det handlar mycket om ens dagsform och kanske period man går igenom i livet just då, hur man har det. Kom på nu det här med associationen till gangsters, att ibland har jag på arbetsplatser när jag jobbat med bemanning och därför arbetat med mycket olika personer, mött på personer som haft något superstort i bagaget och så har det mynnat ut i någon konflikt mellan den och någon annan. Jag tror att det kan vara samma mekanism som om man blivit mobbad som barn. Blir som ett rött skynke då när någon annan uppenbart provocerar en eller gör något nedvärderande.
Tänker att det ”man” då kan gå runt med är en allmän känsla av att vara nedtryckt. Så när någon annan beter sig respektlöst då krävs det inte mycket för att bli skogstokig. En berättigad känsla att bli arg givetvis, men kanske det säger mest om ens historia. Jag tror ju egentligen det. Det är därför jag vill reagera annorlunda också, för det kostar på att känna så starkt och bli så upprörd.
De jag mött (bara killar egentligen) tror jag heller inte vill bli så upprörda (de brukar ju snarare ta till våld och hot också) utan kunna ta det med ro. Jag känner starkt för såna personer, oftast har vi kunnat prata om traumat, inte minst efteråt, och jag förstår dem, jag brukar förstå och relatera till de som blivit utsatta. Har svårt att döma dem för deras reaktioner när jag ser logiken varför de agerar som de gör. Men det är klart att gemene man inte alls fattar det, om man inte tar reda på djupet vad det handlar om, så jag har sett mycket att personer blir missförstådda eller sedda som ”galningar” men där det finns en historia som väckts till liv. I min värld är det helt normalt.
Någon annan kanske har att de inte klarar av att bli osynliggjorda, eller inte få bekräftelse osv. Tänker att alla människor kan säkert ha sina ”ömma tår” vad som påminner om något gammalt och som man ”går igång” på, oftast en överreaktion då i andras ögon. Har märkt när jag lärt känna andra att förr eller senare så visar det sig vad som för den andre är jättekänsligt. Tror då det här är min ”ömma tå” att bli förnedrad eller när någon beter sig uppenbart provokativt för att skapa en motreaktion.
Boken heter förresten ”Felicia försvann”, råkade skriva fel där ovanför. Klart läsvärd! <3
Så hemskt det farmodern gjorde! Vet din pappa om det här? Förstår att det inte verkar som att du skulle få minsta stöd av honom, men det borde ju gjorts en anmälan när du varit barn?
Åh känner igen det där att andra blir arga på en. Haft en liknande situation. En gång i nian blev jag inkallad till ett privat samtal med min klassföreståndare som skulle övertyga mig om att börja träffa min mamma. Hon frågade inte om min version så det var obehagligt. Hur kan man bara anta att den som inte vill ha kontakt är den som gör fel? En annan gång blev jag utskälld av min bästa kompis mamma som menade på att min storasyster och jag förstörde mammas liv. Det var så märkligt. Blev jätteledsen av det och började gråta kommer jag ihåg. Och sen hade jag massor av släktingar som gav mig ”onda ögat” och ringde till mig för att ”påverka”. Usch. Med facit i hand nu när jag är 36 år kan jag se att det verkligen har varit ett gäng omogna individer som bara följde mammas manipulation, tänkte inte själva utan gick med på att ”dreva” eller vad jag ska kalla det för. Svårt att förlåta det faktiskt.
Är det några speciella personer i din omgivning som säger sånt som att ni ”kanske bli sams”?
Ja absolut, så fort motparten menar allvar med en ursäkt så har jag lugnat ner mig. Det är mest när jag får god dag yxskaft svar som risken är rätt stor att ilskan i mig stiger igen. Som jag minns det med den här killen blev det framförallt otrevligare och otrevliga stämning bland annat för att han fortsatte argumentera för sin sak och jag då argumenterade emot det. Jag vet faktiskt inte hur jag borde ha agerat i den situationen, eller vad man kan göra istället. Om jag föreställer mig en precis likadan situation idag så känns det enda rimliga igen att bli jättearg och försvara sig. Jag spårade ju inte ur på det sättet att jag liksom kastade vatten i ansiktet eller något sådant galet på honom. Skulle ju heller aldrig slåss. Då finns det typ bara orden kvar. Att bli arg är ju som att ”visa tänderna”, sådär som djur gör. Fast samtidigt känner jag nu när jag skriver om det att skulle en likadan situation uppstå igen så önskar jag att jag kunde ta det med lite mer ro. Fast jag vet inte alls hur. En psykolog menade att det här var en posttraumatisk stressreaktion från min sida när jag blir så upprörd. Kanske jag borde lämna situationen ifall det skulle uppstå igen. Inte dramatiskt utan bara rest mig upp och sagt till min kompis i en vanlig samtalston: ”Jag tycker inte det är trevligt här så jag tänkte gå. Hänger du med?”. Då blir det också en övning och erfarenhet i att lämna triggande människor och situationer. Inte hålla på och analysera vad man borde eller inte borde gjort, liksom.
Kan känna igen att självkänslan inte nödvändigtvis alls behöver höra ihop med ens ”lycka” i livet, absolut! Livet händer en, liksom. Eller också att det ”inte händer”. Tycker Maslows behovstrappa är ganska intressant för att få en överblick vad som kan fattas i livet, eller när man känner att man fastnat.
Ta hand om dig också Micke! <3
Det var fint att lära känna dig här på forumet.
Funderar lite om man leker med tanken att alla ministrar avgår, även polismyndigheten mfl, vilka man ska ha där då istället? I vilken riktning och med vilken grund vill man bygga samhället på? Har du några tankar och idéer om det?
Vissa menar att vi behöver ett helt nytt system i grunden för hur vi bygger vår värld när det handlar om det här med klimatet. Eftersom den är formad utifrån industrialismen och sedan konsumtionssamhället där tillväxt att snabbast möjligt bygga upp ekonomin är så centralt, känns det som att massor av lagar och regler behöver komma till för att reglera det här, på t ex företag. Det sägs ju också att det behöver ses som ett globalt problem snarare än ett visst lands egna miljöproblem. Så just att vi i Sverige förtillfället inte ”har känningar” av klimatförändringarna eftersom hotet inte riktigt nått hit är nog också en falsk trygghet och som kan skapa passivitet. Det jag försöker säga är att om det skulle bli så att vi fick en helt ny regering så hoppas jag att prio ett då skulle vara att ta tag i det största hotet mänskligheten någonsin stått inför?
Det är läskigt med gängkriminalitet och så också. Skjutningar. Riktigt otäckt! Och psykiatrin är väl som vanligt i sitt förfall. Jag tror psykiatrin kan återhämta sig. Tror yngre förmågor styr upp det där. Det verkar varit så mycket ovetenskapliga metoder man använts sig av, men ju modernare människan blir, och ju längre forskningen går, kan heller inte psykiatrin hålla det ifrån sig. Man måste förnya sig!
Hej,
Vad frustrerande det låter att de inte kan förstå världen ur dina ögon och från ditt perspektiv. Synd också att syskonet vill sätta mammans känslor och behov framför dina genom att peka på att du måste börja ”kämpa”. Gissar på att det just är kämpa och dra dig själv i håret som du just gör men skulle behöva få deras hjälp, istället för att klara det helt på egen hand?
Ibland kan det funka att bolla tillbaka tankar genom att påminna motparten om dennes egna personliga erfarenheter. T ex skulle du kunna fråga din mamma om hon har mått dåligt i sitt liv? Och om hon har det kan du ställa en följdfråga hur hon ville bli bemött då?
Om hon går i försvar och inte minns ett enda tillfälle av en liten dipp kanske du har minnen av situationer där hon led av t ex nedstämdhet och därför påminner henne om det tillfället? Det kan även starta ett samtal om hur hon då ville att andra hanterade det? Kanske kan ni hitta gemensamma nämnare om hur viktigt stöd är när man mår dåligt och även att det blir lättare att synliggöra vad som fungerar bättre och vad som kan landa sämre?
Jag tror på att det kan göra att personer som ”inte förstår” får en liten skjuts i sin inlevelseförmåga och kan då börja relatera till en på ett bättre sätt, förhoppningsvis. Hoppas det kanske kan funka i det här fallet också!
Värme <3