Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,921 till 1,932 (av 2,440 totalt)
0
  • Boken heter förresten ”Felicia försvann”, råkade skriva fel där ovanför. Klart läsvärd! <3

    Så hemskt det farmodern gjorde! Vet din pappa om det här? Förstår att det inte verkar som att du skulle få minsta stöd av honom, men det borde ju gjorts en anmälan när du varit barn?

    Åh känner igen det där att andra blir arga på en. Haft en liknande situation. En gång i nian blev jag inkallad till ett privat samtal med min klassföreståndare som skulle övertyga mig om att börja träffa min mamma. Hon frågade inte om min version så det var obehagligt. Hur kan man bara anta att den som inte vill ha kontakt är den som gör fel? En annan gång blev jag utskälld av min bästa kompis mamma som menade på att min storasyster och jag förstörde mammas liv. Det var så märkligt. Blev jätteledsen av det och började gråta kommer jag ihåg. Och sen hade jag massor av släktingar som gav mig ”onda ögat” och ringde till mig för att ”påverka”. Usch. Med facit i hand nu när jag är 36 år kan jag se att det verkligen har varit ett gäng omogna individer som bara följde mammas manipulation, tänkte inte själva utan gick med på att ”dreva” eller vad jag ska kalla det för. Svårt att förlåta det faktiskt.

    Är det några speciella personer i din omgivning som säger sånt som att ni ”kanske bli sams”?

    som svar på: Hantera triggers
    Trådstartaren

    Ja absolut, så fort motparten menar allvar med en ursäkt så har jag lugnat ner mig. Det är mest när jag får god dag yxskaft svar som risken är rätt stor att ilskan i mig stiger igen. Som jag minns det med den här killen blev det framförallt otrevligare och otrevliga stämning bland annat för att han fortsatte argumentera för sin sak och jag då argumenterade emot det. Jag vet faktiskt inte hur jag borde ha agerat i den situationen, eller vad man kan göra istället. Om jag föreställer mig en precis likadan situation idag så känns det enda rimliga igen att bli jättearg och försvara sig. Jag spårade ju inte ur på det sättet att jag liksom kastade vatten i ansiktet eller något sådant galet på honom. Skulle ju heller aldrig slåss. Då finns det typ bara orden kvar. Att bli arg är ju som att ”visa tänderna”, sådär som djur gör. Fast samtidigt känner jag nu när jag skriver om det att skulle en likadan situation uppstå igen så önskar jag att jag kunde ta det med lite mer ro. Fast jag vet inte alls hur. En psykolog menade att det här var en posttraumatisk stressreaktion från min sida när jag blir så upprörd. Kanske jag borde lämna situationen ifall det skulle uppstå igen. Inte dramatiskt utan bara rest mig upp och sagt till min kompis i en vanlig samtalston: ”Jag tycker inte det är trevligt här så jag tänkte gå. Hänger du med?”. Då blir det också en övning och erfarenhet i att lämna triggande människor och situationer. Inte hålla på och analysera vad man borde eller inte borde gjort, liksom.

    Kan känna igen att självkänslan inte nödvändigtvis alls behöver höra ihop med ens ”lycka” i livet, absolut! Livet händer en, liksom. Eller också att det ”inte händer”. Tycker Maslows behovstrappa är ganska intressant för att få en överblick vad som kan fattas i livet, eller när man känner att man fastnat.

    Ta hand om dig också Micke! <3

    Det var fint att lära känna dig här på forumet.

     

    Funderar lite om man leker med tanken att alla ministrar avgår, även polismyndigheten mfl, vilka man ska ha där då istället? I vilken riktning och med vilken grund vill man bygga samhället på? Har du några tankar och idéer om det?

    Vissa menar att vi behöver ett helt nytt system i grunden för hur vi bygger vår värld när det handlar om det här med klimatet. Eftersom den är formad utifrån industrialismen och sedan konsumtionssamhället där tillväxt att snabbast möjligt bygga upp ekonomin är så centralt, känns det som att massor av lagar och regler behöver komma till för att reglera det här, på t ex företag. Det sägs ju också att det behöver ses som ett globalt problem snarare än ett visst lands egna miljöproblem. Så just att vi i Sverige förtillfället inte ”har känningar” av klimatförändringarna eftersom hotet inte riktigt nått hit är nog också en falsk trygghet och som kan skapa passivitet. Det jag försöker säga är att om det skulle bli så att vi fick en helt ny regering så hoppas jag att prio ett då skulle vara att ta tag i det största hotet mänskligheten någonsin stått inför?

    Det är läskigt med gängkriminalitet och så också. Skjutningar. Riktigt otäckt! Och psykiatrin är väl som vanligt i sitt förfall. Jag tror psykiatrin kan återhämta sig. Tror yngre förmågor styr upp det där. Det verkar varit så mycket ovetenskapliga metoder man använts sig av, men ju modernare människan blir, och ju längre forskningen går, kan heller inte psykiatrin hålla det ifrån sig. Man måste förnya sig!

    Hej,

    Vad frustrerande det låter att de inte kan förstå världen ur dina ögon och från ditt perspektiv. Synd också att syskonet vill sätta mammans känslor och behov framför dina genom att peka på att du måste börja ”kämpa”. Gissar på att det just är kämpa och dra dig själv i håret som du just gör men skulle behöva få deras hjälp, istället för att klara det helt på egen hand?

    Ibland kan det funka att bolla tillbaka tankar genom att påminna motparten om dennes egna personliga erfarenheter. T ex skulle du kunna fråga din mamma om hon har mått dåligt i sitt liv? Och om hon har det kan du ställa en följdfråga hur hon ville bli bemött då?

    Om hon går i försvar och inte minns ett enda tillfälle av en liten dipp kanske du har minnen av situationer där hon led av t ex nedstämdhet och därför påminner henne om det tillfället? Det kan även starta ett samtal om hur hon då ville att andra hanterade det? Kanske kan ni hitta gemensamma nämnare om hur viktigt stöd är när man mår dåligt och även att det blir lättare att synliggöra vad som fungerar bättre och vad som kan landa sämre?

    Jag tror på att det kan göra att personer som ”inte förstår” får en liten skjuts i sin inlevelseförmåga och kan då börja relatera till en på ett bättre sätt, förhoppningsvis. Hoppas det kanske kan funka i det här fallet också!

    Värme <3

    Hej Azure Jabycy!

    Bra att du skriver här. Förstår precis det där med att känna en sån – kanske kronisk – ilska i själen mot familjemedlemmar eller släktingar. Inte undra på om man som du blivit sexuellt utnyttjad av sin egen farmor. Den man ska känna trygghet hos och som ska ge en bullar och saft. Fy fan! Obehagligt också att det är som en rangordning hur ni behandlas syskonen i mellan. Provocerande minst sagt förstår  jag när hon håller på och beter sig sådär mot dig i det, förstår att du blir helt tokig av det beteendet från hennes sida.

    Klokt att du nu bor i egen lägenhet och undviker systern och farmorn. Heja dig!

    Instämmer i det där andra också, som Azure Qasiqy skriver. Förklara i en evighet. Har folk inte sett på filmer hur familjemedlemmar fullständigt avskyr varandra? Eller Askungen och hennes systrar? Sedan finns det ju även böcker om uppväxtskildringar med mycket problematiska relationer till övriga familjemedlemmar som t ex ”Felicia som försvann” av Felicia Feldt.

    Märkligt att det fortfarande kan vara så tabu 2021. En förlegad syn som jag faktiskt inte alls förstår vad det kan tänkas handla om. Nästan så man nu börjat bli lite misstänksam mot andra som är så kritiska ifall man säger att man t ex brutit kontakten med någon – eller känner hat, till sin ursprungsfamilj. Har de möjligtvis själva något skelett i garderoben eller vad är det frågan om.

    Hej Pink Gynipe!

    Beklagar din sons bortgång med hela mitt hjärta. Så fruktansvärt smärtsamt!

    Förstår verkligen att du är så trött i själen. Och att det här med hunden blir en klen tröst och kanske snarare en påminnelse om vad som saknas i livet istället? Låter väldigt jobbigt också det här med dina döttrars killar. Är de inte trevliga mot dig eller orkar du säga vad det handlar om? Kan det även vara därför du också får svårt att slappna av med dina döttrar? Tänker om de fått taggarna utåt – att de är påverkade av sina män- och att det går ut över relationen mellan er istället?

    Blev glad av att läsa hur arbetsträningen gav dig så positiv energi! Det betyder att det finns hopp om ett bättre liv för dig bara du får omständigheterna med dig igen, tänker jag. Just att vara i ett sammanhang och få upplyftande feedback är så oerhört viktigt för motivationen ju! Har du möjlighet att få komma ut i arbetslivet igen eller mår du för dåligt för det?

    Värme <3

    som svar på: Hantera triggers
    Trådstartaren

    Vilken fantastiskt bra ide att gå tillbaka till exempel där man reagerat på ett sätt, men hade tjänat på att reagera annorlunda. Tusen tack för det tipset <3 Måste klura på också av vilken anledning det är så viktigt för mig att motparten förstår. Jag tror att det kanske är så att jag upplever en sån vanmakt när den andre inte gör det. Att det också påminner om uppväxten att föräldrarna var så ”clueless” varför man t ex mådde dåligt av deras beteenden, eller valde att ta avstånd. Det är nog samma cirkel att i relationer blir det otäckt (och triggande) att möta en så pass omedveten person. Och ja, jag är ju en sån som är väldigt för att öka sin självinsikt. Inte minst just för att det gör att det minimerar risken att ha ”blind spots” och skada andra, absolut!

    Pink Gasace,

    Absolut, tror också instängdheten sitter betydligt djupare än så. Det verkar kulturellt betingat. Har du något land där du uppskattat medmänskligheten extra mycket? Att det känts påtagligt trevligare att möta främlingar i vardagen?

    Minns efter flera resor där jag varit borta länge att jag kände mig lite gränslös när jag kom tillbaka till Sverige. Van vid att småprata med vem som helst i närheten och sedan tvinga mig själv till att absolut inte tilltala en främling. Märkligt det där! Men visst är det en vanesak litegrann? Precis som i småstäder att man lär sig fort att hälsa på t ex samma busschaufför, småprata med personalen på ICA och sedan omställningen när man är tillbaka i Stockholm och absolut inte får ta upp någon extra tid i kassan, utan alla sekunder är viktiga att förvalta väl. Jag kan gilla anonymiteten i storstäder, strosa runt och bli lämnad i fred, inte riskera möta någon man känner och då tvingas småprata. Samtidigt har jag hört att studier visat att man som storstadsbo kan bli förvirrad, det är onaturligt, att titta på så mycket människor men inte få ingå i en flock. Det kan skapa en stressreaktion – man vet inte vem man kan lita på riktigt utan hjärnan tvingas istället gå på högvarv och då att man känner sig enormt ensam pga. det. Visst kan man känna igen sig mycket i den känslan också.

    Tror man kan få någon typ av assistans för att klara av att ta hand om barnen när man själv inte är kapabel till det? Hörde om en konstnär som är bipolär och hade haft psykoser bli beviljad det efter utskrivning från psykiatrin. Hör av dig till stadsdelsförvaltningen kanske?

    Har också funderat mycket på det här med att ha barn när man mår eller kan må så fruktansvärt dåligt. Personligen har jag tänkt att jag tackar högre makter för att jag inte fått barn tidigare i mitt liv för det hade varit en total misär för det stackars barnet – i perioder. Ganska övertygad om det. Även katter eller husdjur tror jag knappast heller att jag varit i form nog att ta hand om. Så jag är tacksam att inget barn råkat illa ut pga. mig hittills.

    Hur som helst tycker jag det låter ansvarsfullt att spå in i framtiden och se hur du ska göra det på bästa sätt och täcka upp för eventuella situationer som kan uppstå. Jag tror som sagt på att kolla upp det med stadsdelsförvaltningen. Jag hade hjälp en gång av de när jag skulle fixa ett trygghetslarm. Tyckte de verkade ha bra koll på det mesta – inte så dömande – och tog en också på stort allvar, upplevde jag det som.

    Värme <3

    Förstår att du fick ångest och en chock av att hon hanterade det du sa så bryskt. Det låter som att det just är rollen som coach och vad den ska innehålla som ni inte riktigt är överens om? Hon verkar vilja ha en mer coachande roll snarare än terapeutisk? Och då antar jag att det för henne innebär att det är lite lättare känslor och ämnen som man tar upp än psykoterapi/psykoanalys? Kanske har hon lite svårt med gränssättning att ni är jättetajta annars och när du tror det är grönt att ställa en fråga om det här och bara få en bekräftelse blev det för henne plötsligt viktigt att upprätthålla sin professionalism som coach, men även att hon kanske tyckte det blev för ansvarsfullt på ett personligt plan och därför blev irriterad över det?

    Jag tror absolut du kan lita på henne framöver. Däremot tror jag det kan vara bra om ni pratar igenom vad detta med ”coaching” innebär för dig och även för henne?

Visar 12 inlägg - 1,921 till 1,932 (av 2,440 totalt)
0