Tack! Det är okej, eller vad man ska säga. Kan känna ibland att det hade varit så himla trevligt om det någon gång var jag själv som satte mig i dåliga livssituationer, och då fick skylla mig själv. Det kan jag drömma om ibland, hur det skulle kännas att orsaka sitt eget lidande. Nu har jag istället erfarenheten att andra förpestat min tillvaro och jag hamnat i någon smärtsam vanmakt i det. Tänker på kriminella som begår brott och då ju hamnar i fängelse. För mig är det som att jag hamnar i känslomässiga fängelser trots att jag inte begått något brott.
Lite det här också att människan är skapad att den kan hantera sorg men det sägs att ondska har vi väldigt svårt att härbärgera. Det går emot så mycket av ens natur och instinkt som ju handlar om att lita på andra för att överleva. Så min bitterhet ligger mycket i att det varit så onödigt det andra (t ex mina föräldrar) gjort mot mig. Och att det handlar så mycket om att de själva inte gått i terapi och därför inte haft medvetenheten till att göra annorlunda förmodligen. Även personer med ”diagnoser” kan ju få bättre självinsikt. Så det känns också himla lamt att de som orsakat mig mycket smärta inte själva gjort upp med ”sitt mörker” utan tagit ut det på mig istället.
Nu är jag istället arg över min granne och även min fd. arbetsplats som ju gjort livet surt för mig. Jag hatar dem alla. Det jag kommer fram till också är att satan vad viktigt det är med att ha t ex ekonomiska förutsättningar och sociala nätverk, för att ta sig ur knipor. Kunskap är också bra! Det ska gudarna veta att om det är något man ska satsa på tror jag på de tre faktorerna. Inte minst om man haft ett helvete som barn och som vuxen får klara sig själv.
Kom att tänka på det här citatet i en låt: ”Ingen älskar ett barn som inte lyckas, ingen älskar ett barn som är starkt.” Björn Afzelius
