Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,921 till 1,932 (av 2,047 totalt)
0
  • som svar på: Till alla oavsett

    Jamen det är ett bra förslag! 🙂 Kanske du kan maila dem och framföra förslaget? <3

    som svar på: Till alla oavsett

    Indigo Qugugo,

    Har det känts bättre att göra som psykologen tipsade om att skriva ner saker när du vaknar på natten?

    Blue Bidoga,

    Det här är en fin tråd! Du är fin hehe! Också tacksam för hela Mind och allt vad det innebär. Innan registrering har jag läst i trådar när jag var på djupaste botten och känt mig mindre ensam då. Det har verkligen varit betydelsefullt! Kanske är det så att väldigt, väldigt många människor läser trådarna och att det också är till hjälp? Hoppas!

    Jag känner mig splittrad och orolig. Har börjat ett nytt jobb och får kämpa en del med att kombinera prestationsnivån/förväntningar och motivationen jag själv behöver drivas av… Samtidigt håller jag just nu på och konfronterar min högljudda granne och känner mig rätt skraj i det. Att det ska bli ännu värre efter detta. Har konfronterat henne och de här jäkla ljuden i ca 1 år. Ska definitivt flytta när coronan är över och jag har en fast tjänst igen! Längtar!!!

    Hur mår ni idag? Har ni en okej dagsform?

    Kram!

    Trådstartaren

    Blue Hysisi,

    Det låter lite som en ambivalent anknytning, kan det stämma? Kommer inte ihåg vad det exakt stod i boken ”Hemligheten” kring det. Har du läst den boken? Rekommenderar annars! Kan även förstå vad du menar med att det blir för högt pris att inleda relationer eller kk-relationer.

    Indigo Qugugo,

    Blir du rädd när det börjar utvecklas till något mer seriöst eftersom det innebär att något plötsligt börjar stå på spel?

    Läste någonstans att när man identifierat ett område som man vill ha förändring på så brukar det kunna göra att man blir motiverad. Om man ser det här med att våga närma sig en kärleksrelation som ett typ stegarbete kan jag känna mig lite lockad att påbörja den processen.

    Trådstartaren

    Jag förstår! Det är verkligen en gåta hur man är i en fungerande relation. Kram till dig med! Vi kanske kan tipsa varandra här på forumet om ”knep” som visat sig fungera bättre eller sämre? 🙂

    Kanske heter det också att ha en undvikande anknytning om man faktiskt inte vågar inleda någon relation? Börjar faktiskt känna att det får kosta på nu framöver att kanske dejta och riskera avvisande, hjärtkross och annat. Tycker snudd på mitt liv är så himla meningslöst annars. Det fattas något. 

    Trådstartaren

    Tack för dina ord!

    Ja precis, det blir en självuppfyllande profetia. Har kommit på nu att jag känslomässigt tänker att jag inte orkar, eller har råd, att chansa och då börja må ännu sämre. Ungefär som att jag inte har förutsättningarna eller marginalerna på min sida pga. har andra områden som jag mått väldigt dåligt i. Men kanske behöver man ifrågasätta det? Kanske är det återigen värt att chansa? Det är alltså att jag klarat mig så mycket själv i livet och förväntar mig inte att någon ska finnas där i så hög utsträckning om jag börjar må sämre. Därför safear jag och skjuter det på framtiden.

    Det ligger kvar något i det min syster och jag pratade om att man ska ha vissa bitar på plats innan man tar det här steget. I mitt fall har det varit mående. Men samtidigt så kan man ju inte hålla på ett helt liv. Kanske jag inte blir helare än så här ändå om jag inte har en kärleksrelation? Tänk om det är det som är sista pusselbiten till att jag inte kan må helt hundra? Känns ju som det hehe.

    Vet du varför du tänker att du ska vara singel för livet? Om du vill säga.

    Det här låter inte som någon bra arbetsplats. Först göra så du blir sjuk genom att offra dig framför verksamhetens intressen. Sedan otryggheten att inte känna stöd när du behöver sätta din egen hälsa i första rum. Samtidigt förstår jag att oftast är det inte svart eller vitt, att man har möjligheten eller kanske ens orken att byta arbetsplats utan man försöker kämpa på efter omständigheterna som råder. Låter som att det är så för dig. Önskar det fanns något jag kunde göra. Kunde ta ett pass eller några i ditt ställe. Ibland behöver man verkligen någon – i typ livet- som bara kommer in och ersätter en under en period. I den bästa av världen skulle det vara så. Känner med dig hur som helst. Ledsen att du hamnat i den här situationen! Hoppas också arbetsplatsen tar sitt förnuft till fånga och inte upprepar samma misstag framöver! Det är olagligt att göra personalen sjuka.

    Kram!

    som svar på: Dåligt samvete
    Trådstartaren

    Tack! <3

    Ja det stämmer. Min mamma var sjuk för ett par år sedan och då var jag på sjukhus varje dag i tre månader (intensiven i veckor). Såg mer än vad jag kanske borde ha sett. Blev insläppt av läkare på otäcka avdelningar. Kom lite väl nära döden och svårt, svårt sjuka personer. Detta var efter flygincidenten. Blev nog påverkad av det. Liksom att tid för livet blivit väldigt centralt.

    När jag sammanfattar livet fram till nu finns det nästan bara en sak jag inte gjort hittills och som jag ångrar/saknar. En innerlig kärleksrelation. Annars har jag levt ett hyfsat rikt liv hoppas jag.

    som svar på: Ofrivilligt ensam

    Stor, stor kram till dig. I hear you. Självtvivlet är inte nådigt när man är ofrivilligt ensam. Någon klok sa (författaren Teodor Kalifatides) att det ensamhet kan göra med en är att känna just självhat. Ju mer ensam man är desto mer kritisk riskerar man att bli. Tänker att man inte ska tro på sina självdestruktiva tankar. De ljuger. Är övertygad om att du är en fantastisk och älskvärd person. Och att du hamnat i den här situationen det handlar om oturliga omständigheter. Men det kan bli bättre. Tex nu när du skriver här skapas det liv och samtal!

    Tusen kramar till dig

    som svar på: Hjälp med sökandet

    Hej,

    Åh önskar det vore annorlunda för dig! Så orättvist att du behövt klara dig mer eller mindre själv ett helt liv. Förstår att du vill må bättre och skapa dig en ljus framtid!

    Vet inte om det kanske kan vara ett alternativ att skriva ner saker som du känner och lämna över till en person som du önskar skulle läsa det? Har hört om andra som t ex gått i terapi och som ibland inte klarat av att kommunicera till psykologen och därför istället valt att skriva.

    Tror inte de dokumenterar på det sättet om man går i privat psykoterapi? När jag var i liknande situation som du och behövde akut traumaterapi så började jag helt enkelt googla efter privata mottagningar för att höra efter vad de hade att erbjuda och vilka kostnader det rörde sig om. Kanske det kan vara något även för dig? Var noga med att kolla upp så personen är legitimerad och har relevant kompetens.

    Funderar på det du skriver om att göra plats åt fler relationer. Kanske en idé kan vara att fundera på möjligheter som t ex att ta en glass/kaffe med någon, ta ett kort samtal då och då. Börja i änden att fylla på med det sociala i kanske små doser till en början på fritiden. Små steg och samtidigt ha ett öra utåt ifall det är något ”på gång” och som du kan följa med på. Öppna upp för att säga ja till det som korsar din väg. Och att det senare mynnar ut att bli precis som det är på jobbet med större social interaktion.

    Tänker att när man medvetandegjort inför sig själv vad man behöver så har man redan tagit första steget till en förändring.

    Låter väldigt tungt att bära på de här känslorna ensam. Känner med dig! Önskar det vore mindre tabubelagt att ha en depression.

    Är nog likadan som du att jag inte heller av olika anledningar kan/vill vara öppen med min omgivning om hur jag mår ”på riktigt” och på djupet. T ex hur illa det kan vara ibland och oron att det ska eskalera ytterligare. Förstår verkligen känslor av rädsla för känslor. Det är läskigt att må superdåligt.

    Känns som om skammen även kan handla om någon skuld över att ha hamnat i den situationen som man är i. Känner du igen dig i det? Att man är deprimerad och det är typ ens eget fel att man inte kan ta sig ur det? Som en dubbel bestraffning. Oerhört smärtsamt!

    Har du dåliga erfarenheter av att prata med din sambo om hur du mår?

    Kan du pröva att prata mer om hur du mår med din omgivning? Ta små myrsteg och se om dina känslor av skam och rädslor för dina känslor börjar klinga av något?

    Jag har märkt att ju ärligare jag varit desto mer stöd har jag oftast fått också. Tvärtemot än vad jag tror och fasat inför. När jag pratat med folk i min omgivning och visat mig sårbar så märker jag hur andra kan ha reagerat känslomässigt på det. De får lite tårar i ögonen och liknande. Ser oroliga ut. Fast det har känts hemskt att göra så, så tycker jag samtidigt att mina ensamhetskänslor om att ha en depression och skammen att inte klara ta sig ur det har lättat lite. Det har kunnat resultera i att även jag börjat se det orimliga i att skämmas för det jag känner och lider av. Kanske är det fullt rimligt att jag mår asdåligt?

    Likadant har hänt i vården. När jag ”kapitulerat” i ett samtal med en läkare så har jag fått hjälp. När jag däremot hållit tillbaka och bara hintat om ”mitt tillstånd” så har jag inte fått det. Även om jag tror budskapet har gått fram.

    Mitt råd är alltså att göra som du gjort här precis: Ventilera det du känner. Våga närma dig att vara mer och mer ärlig? Är ganska så säker på att de där rädslorna för att känna ännu starkare och något som kan upplevas som så skrämmande att det är bortom ens kontroll, även börjar spricka. Det minskar i styrka istället tror jag.

    Värme!

Visar 12 inlägg - 1,921 till 1,932 (av 2,047 totalt)
0