Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,921 till 1,932 (av 2,187 totalt)
0
  • Hej Pink Modapo!

    Det låter som att du försöker döva känslor med enorm mängd träning i kombination med att skippa maten? Är det någon form av kontrollförlust som drabbat dig och som du vill återskapa? Något som hänt som gjort att det här triggats igång? Ledsen att samtalen med kuratorn inte hjälper. Förstår också att det blivit ohållbart nu för dig. Har du varit inlagd förr eller känner du att det är svårt att få till den hjälpen – om du vill säga?

    Tänker på dig!

    Beror säkert på brist på alternativ att du hör av dig till henne igen? Att det är värdefullt det lilla du får men att det inte är hållbart i längden. Kan förstå att du får dåligt samvete av det och att det känns fel. Det tyder ju på att du ändå värnar om henne och önskar det vore annorlunda. Kanske är hon heller inte så lyhörd på det som du stör dig på och vill förändra sig där? Hitta en kompromiss så du slipper bli irriterad? Är det småsaker du stör dig på hos henne och andra eller är det mer större grejer/karaktärsdrag?

     

    som svar på: Värdelös

    Förstår att det gör hemskt ont att bli kritiserad på det här sättet! Och för något som knappast är ditt fel eller självvalt. Har haft lite liknande situation med min ursprungsfamilj där det hetat att jag är för negativ, en martyr, självupptagen, behöver gå vidare från uppväxten, mm. Gjorde faktiskt så att jag minskade på att öppna upp mig om mina tankar eftersom det kändes som ett sånt svek att bli sedd som ”ett problem” istället för människa med normala känslor efter omständigheterna. En liten omtanke eller värme hade liksom inte skadat. Har du möjlighet att vara mer sparsam med vad som rör sig i din själ och hur diagnoserna påverkar dig med några av de här personerna? Kanske speciellt med de som är som mest oförstående och tycker det är jobbigt? Så du slipper känna de här skuldkänslorna över att du känner som du känner och vad du behöver hjälp med?

    Kram

    Hej! Kan det vara så att ett frö av tex oro blir till något så dominerande att det tar över hela tillvaron? Och när den branden är släckt så uppstår genast en ny? Oftast finns det fog för ens grubblande vill nog jag mena på. Problemet är väl snarare att det blir så stort och helt omöjligt att kliva ur? Tanken är det väl ändå inget fel på oftast? Beteendet som följer kanske däremot hehe.

    Vet inte heller vad man ska lita på och också fått tips om att ifrågasätta. En terapeut sa till mig att försöka utgå från logik. Typ: Hur stor är sannolikheten att detta och detta inträffar?

    Vilka är det förresten som ifrågasätter dig och menar att tankarna ”är fel”?

    Kram

    som svar på: Till alla oavsett

    Förstår, det kan vara väldigt knepigt att förhålla sig till kollegor med låg självkänsla. Vill du berätta mer om vad som brukar hända?

    Vad fint att du gillar arbetsuppgifterna och utförandet! Låter som du hittat rätt yrke! Roligt också med studierna. Heja dig!

    Precis, alla delar är typ lika viktiga! Och detta med arbetsmiljö får man oftast huvudbry inför under hela arbetslivet känns det som.

    Jag hoppas på den ”unga generationen” som man läser om har höga krav på sina arbetsgivare. Kanske sker ett paradigmskifte framöver?

    Det låter i mina öron som att det kan vara väldigt logiskt att du känner som du känner. Och att du har svårt för att uttrycka genuin respons till personer som spelar roll med den bakgrunden som du beskriver. Utsattheten i skolgången, vara livrädd då och då för vad det låter som en nyckfull förälder, inte hittat rätt personer att umgås med i vuxen ålder mm. Förstår verkligen att du inte vill vara i fler konflikter efter detta!

    Tänker att när man inte hittat rätt umgänge så går man ju inte bara miste om att kunna förändra lite mönster man har med sig, utan det innehåller ju även sådant som utebliven hjälp, stöttning, spegla sig i någon och där se likheter mellan varandra. Att det är en förankring till verkligheten också på något sätt? Eller hur känner du där?

    Blev glad av att läsa att du är en rätt så social person egentligen.

    som svar på: Till alla oavsett

    Hahaha!! Gud så träffande! Precis, ingen ska behöva bli illa behandlad och gå runt med magont bara för att man är anställd och har skrivit på papper typ. Bara för att man är chef är det inte precis ett legitimt skäl till att bete sig arrogant och högfärdigt, heller. Usch. Känns himla fint att jag slutat! Är precis den känslan du beskriver om att det lättat i kroppen och som att ha ett problem mindre. Ska ärligt säga att jag har tusen viktigare saker för mig just nu än att sitta på fåniga avstämningsmöten och bli förminskad. Tydligen är det så att många har slutat på den arbetsplatsen så jag tolkar det som att personalomsättningen är hög. Man kan ju fråga sig varför.

    Nog om mig.

    Trivs du bra på din arbetsplats, Teal Cutedi? Hoppas!

    Värme

    som svar på: Till alla oavsett

    Haha, exakt! Motivationen blir ju komiskt låg pga. arbetsuppgifterna. När de försöker mästra med mig som om jag vore hur inkompetent och lat som helst blir det lite väl tålamodsprövande. Gjorde faktiskt så nu att jag sa upp mig. Mailade dessutom, fräckt nog. Orkar inte förklara mig ens. Har ganska lätt för att få arbeten har jag märkt så känner att jag kan ha högre krav än detta. Att det blir en fråga om att värna om sin integritet tillslut. Som yngre gick jag ju med på att bli behandlad respektlöst och trodde det var helt i sin ordning när man var ute på arbetsmarknaden. Att det ingick och var mig det var fel på som kände och reagerade annorlunda.

    Tack för kloka ord!

    som svar på: Till alla oavsett

    Har två deltidsarbeten nu sedan en tid tillbaka. Den ena får jag lägga upp timmarna på själv och jobbat en del under november och december i väntan på att få vaccin och då kunna återgå till ett normalt arbetsliv och arbete med det som jag brukar jobba med. Hur som helst är det andra deltidsarbetet också något jag gör bara för att få in en inkomst men som är lite förnedrande på olika sätt. Nu känner jag dessutom press från båda de här arbetsgivarna som vill att jag ska prestera på någon uberhög nivå dagarna i ända. Klassiskt när det är okvalificerade arbeten tror jag. Upplever det som att jag blir snudd på ”jagad” för att de vill kontrollera hur jag presterar. Kan inte avgöra heller om de beter sig subtilt hotfullt eller pressande. Ifall jag överreagerar. Problemet jag har med detta är jag lider av PTSD förmodligen, och därför hamnar i ett freezetillstånd när de beter sig såhär. Blir märkligt passiv och får svårt att göra något över huvud taget. Funderar därför på att säga upp mig från ena stället pga. börjat få lite ont i magen även på helgerna och där de nu här på förmiddagen ringde mig för en sk avstämning. Men som jag upplevde mer som ”ett förhör” eller ”tillsägning” så jag ”skärper mig”. Vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska tänka kring det här riktigt? Känner mig passiv pga. blir så dissociativ av deras beteenden.

    Ångest dränerar en verkligen på energi! Hade det ungefär som du för någon månad sedan och var helt slut efter det. Tror på vila nu för dig? Liksom att dra ner på tempot istället för att öka takten? Lite banalt tips kanske men ack så mycket bättre och mer motståndskraftig man blir om man åtminstone sover och vilar upp sig ordentligt? Tycker det är fullt rimligt efter nästan två veckor av panikångest. Mycket kraft och energi förstår jag måste gått åt.

    Värme

    som svar på: Orkar inte mer

    Vi kan höras här imorgon igen, om du vill?

    Sov gott fina du! <3

    som svar på: Orkar inte mer

    Förstår. Kanske du kan pröva att somna utan tabletterna och se ifall det fungerar ändå? Kanske är du utmattad efter den här dagen och får sova extra gott pga. det? <3

     

Visar 12 inlägg - 1,921 till 1,932 (av 2,187 totalt)
0