[Red Simyna]

Hej!

Att vara lättirriterad och arg tror jag kan vara tecken på depression/nedstämdhet? Tänker eftersom du befinner dig i en svår och ovanligt påfrestande livssituation tar det sig uttryck på det här sättet att du blir arg? Det är väl en enorm vanmakt att lida av psykisk och fysisk smärta samtidigt? Det i sig kan ju göra vem som helst upprörd över sin situation tänker jag?

Det jag läst är att man ska försöka att inte reagera (jag fattar att det är snudd på omöjligt) men om man t ex försöker direkt trycka bort känslan genom distraktion tror jag man gör sig själv en tjänst. T ex ställer sig och diskar och hoppas att ilskan lägger sig. Öppnar fönstret för att få in frisk luft. Kyler ner sig. Är det riktigt illa brukar jag ta en promenad eller träna också. Har du möjlighet till det eller ställer magen till det där? Häromdagen slog jag tre gånger hårt i en garderob, det var helt sjukt. Kan bli orolig själv över det här med ilska. Har också svåra, svåra problem just nu med ilska och utbrott, alltså.

Jag har läst iaf att ju mer man agerar på ilskan desto argare blir man oftast, så försök lära om att inte reagera på impulserna är mitt tips.

Kommer din situation bli bättre när du får tillgång till vaccin? Har du någon ljusning framöver? Hoppas också tiden för undersökning av magen blir gjort snarast <3

[Red Simyna]

Hej Teal Lorabi!

Känner med dig verkligen! Så smärtsamt med syskonet och att inte ha någon att vända sig till. Bra att du hittat hit, det är bra här tycker jag för att skriva och även få svar <3

Har liknande situation som dig tror jag att båda mina systrar deklarerade för ett par år sedan att de var trötta på min negativitet (som de kallade det, egentligen var/är jag på gränsen till suicidal om man ska vara lite ärlig), och sedan dess har jag slutat lita på att de finns där. Igår pratade jag även med min sk. bästa kompis och hon sa då att hon fått en ny bästa vän (ungefär så, gick att läsa mellan raderna) så därför har hon inte hört av sig under de senaste veckorna. Så nu står jag ganska ensam, jag också.

Är du okej eller hur pass dåligt mår du – om du vill säga?

[Red Simyna]

Hej Blue Hafery!

Menar du lite att dina föräldrar måste sluta pressa dig, och att det är pga. dina föräldrar som du mår sämre och skadar dig själv? Eller är det framförallt pga. skolan? Pressar föräldrarna dig till att du behöver må bättre?

Jag förstår vad du menar när du säger att du har mycket tårar inom dig, det är jättejobbigt att bära runt på tårar och känna sig ensam i sin smärta. Speciellt om man inte känner att det hjälper att prata med andra. Har du prövat att släppa ut tårarna istället? Varje dag, litegrann i taget? Det kan hjälpa. Jag har läst någonstans att det frigörs lugnande känslor inom en när man gråter. Det är läkande att gråta.

Vet inte om det är till någon tröst men jag mådde också förskräckligt dåligt när jag var 13 år. Jag vet hur det känns <3

[Red Simyna]

Bra poäng! Huu, just när den andre pratar om sitt ex kan man lätt känna sig förbisedd och olustig? Har du varit med om det också tidigare att andra gjort så när du träffat någon?

Ja apropå det där andra, så tror jag också det är så definitivt. Att vissa blir avskräckta när de förstår vissa behov. Kan samtidigt nu vid min ålder och lite mer självinsikt tycka det ofta kan ha varit lite larvigt och överdrivet när andra ”ryggat tillbaka”. Börjar mer förstå att det kan också finnas en beröringsskräck kanske, att behöva finnas där för sin partner. Att det är något med känslor och behov som kräver djupare förmågor att hantera och då är det lättare att tillskriva personen som ”komplicerad” eller ”för knepig pga. bakgrunden”. Att man inte fattar att det kanske handlar om en brist hos sig själv egentligen som inte kan möta en person på djupet och hjälpa den där.

En man jag dejtade berättade jag ärligt att jag förmodligen hade en desorienterad anknytning. Det som hände senare var att när jag märkte att han hade lite svårt med sin empati och sådär så blev jag inte så intresserad längre (hamnade även själv i modersgestalts-rollen) och ville därför avsluta dejtandet. Men då påpekade han noga och aggressivt att det med högsta sannolikhet handlade om min anknytning till orsaken att jag ville göra slut. Liksom inte att det möjligtvis kunde ha något med honom att göra. Hans facebooksida fylldes med detta så det var ju ganska genant för mig att beskåda. Någon kompis kallade det han gjorde för förtal, kanske var det så. Hur som helst blev jag av med den snubben efter några veckor och lärde mig efter det att ligga lågt med min bakgrund och psykiska ohälsa när man dejtar =)

[Red Simyna]

Haha åh, en sån typ av person hade jag inte blivit så intresserad av, heller. Tack och lov är jag inte som jag kan vara i vänskapsrelationer, när det kommer till kärleksrelationer. Är nästan som förbytt. Kan vara krävande och ha mycket höga krav på att den andra har fantastiska förmågor att finnas där för mig känslomässigt. Märkligt sånt där hur man kan skilja sig mellan vad det är för typ av relationer. När jag dejtat killar som varit väldigt behövande så har jag alltid, utan undantag, avslutat det fort. Blir oerhört avtänd. Bra påminnelse att nu efter den här hälsokrisen och kanske till efter sommaren när pandemin förhoppningsvis lugnat ner sig betydligt är det nog många som lever kvar i sina fd. relationer, bubblan de varit i. Man får ducka dessa typer =)

[Red Simyna]

Så fruktansvärt! Beklagar med hela mitt hjärta. Jag tror precis som Indigo Lyjylu att det är bra att berätta. Säkert går det redan rykten och då viktigt som ledare att berätta så alla får en möjlighet till sanningen? Men hör först med familjen om de samtycker till att det är okej.

 

[Red Simyna]

Vad mysigt med Bed and breakfast eller jobba på katthem. Ååh <3

Ja precis, just under en pandemi är det extra svårt att få igång något kärleksliv. Min bästa kompis är lika gammal som mig och också singel, barnfri och jag har skämtat lite med henne om att den här pandemin kanske är skitbra för oss som är singlar eftersom så många par lär göra slut efter all gemensam isolering detta har lett till. Det gäller att hålla lågan uppe nu när man gått miste om ett helt år där det var läge att hitta kärleken i ens liv haha.

 

[Red Simyna]

Ja vad intressant! Tror att det kanske kan vara vanligare att vilja rannsaka sig själv och kanske även andra om man vuxit upp i en miljö av förljugenhet? Det är så ofta jag har sett hur mina föräldrar skämt ut sig själva pga. sina kassa självinsikter att jag varit livrädd för att själv glida runt som ett stort spöke typ. Inte förstå andra övh. För mig verkar det oerhört handikappande och även djupt skrämmande. Jag vet inte om det kan vara så också att har man inte fått stöd hemifrån så kan man bli så beroende av den ”yttre världen” och då att inte kunna läsa av den eller anpassa sig till den är förstås stressande och hotande. Minns när jag var tonåring att jag kunde speciellt då när jag hade ett helvete hemma vara som en social kameleont, noll försvar uppe, och smälte in på alla möjliga ställen. Tror att gatubarn eller hemlösa barn kan uppleva något liknande kanske, att man lär sig att ”inte ta plats”, inte vara så behövande mm. För mig är alltså det här med självinsikt rent av livsnödvändigt, tror jag. Det borde det varit för mina föräldrar också men det känns som om de valde vägen istället av ”my way or the high way” typ, och det har inte gått så bra.

Önskar jag hade driv när det kommer till kärleksrelationer men det har jag faktiskt inte. Det kanske är därför jag inte känner att jag behärskar det riktigt heller? Haha. Har du driv inom något speciellt område som du tänker på?

[Red Simyna]

Ja, det är kanske viktigare än någonsin nu att vi får ner smittspridningen så inte fler mutationer skapas. Sedan att man av solidariska skäl kan tänka sig ta vaccinet när det erbjuds. Det är ju sätt för att snabba på processen att återgå till det normala igen. Vi behöver hjälpas åt. Vi vill väl komma ur det här?

Kanske vaccinpass blir ett vilkor? Fast väl varit ett himla liv om det? Förstår inte riktigt motståndet till det än så länge. Sedan ”booster”/påfyllnader framöver. Säkert distansering. Rusta upp samhället för en liknande situation? Vet inte. Jobba hemifrån efter detta  trodde några forskare inte på. Tack och lov känner jag.

[Red Simyna]

Jag tycker du har en poäng i det här. Det är som att pendeln kan ha slagit över att ”det normala” numera snarare är en antydan om att ha sex med hur många som helst? I slutet på 1990-talet när jag gick på högstadiet var det taskiga etiketter om att vara en ”hora” som var stora skräcken för eleverna. Sedan dess vet jag inte riktigt vad som har hänt i utvecklingen – jag följer inte riktigt med? Känner att jag har noll koll på hur tonåringar i dagsläget blir behandlade när det kommer till sånt här. Blir generellt lite mörkrädd av sociala medier och mobbing som kan utspela sig där. Herregud, om man tyckte det var jobbigt förr verkar det inte vara i närheten av hur det är idag? Hjälp!

Hur som helst, jag känner mig också lite onormal som inte velat ha sex med så många. Absolut. Och att det säkert skulle ses som något märkligt i jämförelse med andra. Allt som går lite utanför ”normen” eller ”det vanligaste” ger väl upphov till någon form av skam känns det som? Jag vet inte. Har en kompis som haft motsatta problemet att hon varit med väldigt många och som tidigare skämts för det. Jag är hennes raka motsats.

Visst vill heller inte du vara med flera för ”sakens skull”? Kanske det är just att normen är på ett visst sätt och så känner man sig konstig när man avviker lite från den? Men eftersom det känns absurt att vara med fler för att ”rätta till statistiken” (ursäkta mitt språkbruk) är ju knappast det ett alternativ heller? Jag tycker vi skyller det här på en befängd bild av hur man ska vara som kvinna? Sexuellt ubererfaren eller vad kan det handla om? Det är ju väldigt knäppt om man ska passa in i en mall i det här avseendet också? Huu.

[Red Simyna]

Ja, kanske det kan vara så att är man tillräckligt hel så klarar man av sitt föräldraskap och kan vila i att det har gått bra för en? Och sedan kanske då att det ju mest hela tiden kan dyka upp nya situationer eller känslor i livet (eftersom att det är föränderligt) som kan påverka en i olika riktningar och där gäller det att ta ett sådant klokt beslut som möjligt? Litegrann kanske att det finns ingenting som heter riktigt att man är ”klar” men däremot kan man ha förmågan att reflektera och välja att göra annorlunda? Det är synd också att det är så tabu att erkänna om man är en dålig förälder. Säger någon det så märker man hur folk direkt överöser den personen (även om dem inte ens känner varandra) med lovord om att personen är toppen! Där hoppas jag på en förändring i framtiden att är man kass, så kan man väl lika gärna få uttrycka det? Lite som att vissa är kassa på t ex kärleksrelationer eller vänskapsrelationer. Jag tycker det är helt ok att erkänna sina brister. På så sätt kan man ju börja jobba på dem också. Märkligt då om en omgivning ska lura i en att man per definition är strålande. Jag känner verkligen att jag har mycket att lära när det kommer till kärleksrelationer t ex. Är ganska lost. Det är bara så det är hehe. Men jag ska jobba på det för att få en ljusare framtid.

[Red Simyna]

Visst kan det vara så. Antingen att inte bearbeta sin uppväxt, skaffa egna barn och så är risken oerhört hög att föra arvet vidare. Alternativt att ta tag i sitt bagage, inte hinna skaffa barn, och även hamna i mycket ensamhet. Finns ju förstås alla möjliga varianter men om man ska hårddra det så kan jag ju se vilka som brukar få störst problem i relationer om man säger så. Men där den andra ”prislappan” i form av brutna drömmar är det som smärtar mest på den andra sidan. Jag föredrar nog ändå att ha tagit mitt ansvar med mitt bagage än att föra det vidare. Är inte precis så att mina föräldrar är känslomässigt ”nyktra” på något sätt. Självinsikten är snudd på obefintlig. Jag har däremot en hel del problem med att behöva kämpa själv för att ta mig ovan vattenytan. Vet inte hur jag skulle tänka om jag haft en skilsmässa bakom mig, barn som kanske mår jättedåligt och en infekterad relation till mitt ex. Behöver ju förstås inte bli så men hade jag valt partner tidigare i mitt liv och med mitt mående verkar det osannolikt att utgången hade blivit på annat sätt. Nu först börjar jag kunna göra nyktrare val. Jag vet inte om det är försent för mig att skaffa barn men det är vad det är. Man får hoppas och hålla tummarna att livet ”öppnar sig”.