[Red Simyna]

Kan du sätta ett ultimatum att din mamma behöver skärpa till sig ifall hon ska få bli medbjuden hem till dig och även att få träffa barnbarnet? Att du säger att du inte orkar med fler bråk eller någonting i den stilen? Det kanske du redan gjort? Tänker lite på hur man kan behöva bemöta en alkoholiserad förälder att denne endast får vara med om den dyker upp nykter. Eller är det snarare så att skulle du nämna något om hennes beteende och krav på förbättring så blir det ett himla liv om det också?

Jag känner en del personer som sagt upp kontakten med någon av sina föräldrar som vuxna och i några av fallen så har föräldern faktiskt fått sig en tankeställare. Kanske inte att de har förändrats i djupet men någon liten pollett om att inte ta barnet för given längre verkar i alla fall skett i högre utsträckning. Mer än de som ”härdat” vidare med den hopplösa föräldern, i all evighet. Jag är för att du tänker på dig själv i det här, att du inte orkar med din mamma längre eftersom hon ju snarare verkar göra dig ledsen och upprörd än upplyft så är avstånd och gränser väldigt sunt. Blod är ju knappast tjockare än vatten som man väl påstod på typ 1800-talet.

[Red Simyna]

Det är strul igen nu att man inte kan svara i vissa trådar. Egentligen är det väl samma sorters problem som pågår från och till under många månader tillbaka? Hur går det för teknikerna som arbetar med detta?

Ibland kan jag känna att det är djupt oroväckande när en medlem skriver ett nytt inlägg som t ex handlar om självmordstankar och så går det inte att svara på flera, flera timmar – ibland dagar? Vad kan konsekvenserna bli av det? Menar på att just ett sånt här typ av forum behöver kanske ha lite större översikt så att tekniken fungerar på liknande sätt som jag antar att ni ser till så det tekniskt fungerar i chatten? Eller är det så att man som medlem kan behöva tänka om och istället se Mind-forumet mindre seriöst och att det ibland inte fungerar som det ska (kommer alltid från och till finnas exakt samma tekniska problem som under de senaste 6 månaderna) men att det bara är att gilla läget? En uppriktig fråga.

[Red Simyna]

Jag tycker inte det låter normalt under några omständigheter över huvud taget att ha sex med någon som ligger och sover. Oavsett vad någon kan ha sagt om sex i ett vaket tillstånd kan det knappast anses som något normalt att göra på det sättet. Vad är den här kompisen för person egentligen om man får fråga? Blir hemskt illa berörd å dina vägnar att du varit utsatt för detta. Skulle personligen bli helt chockad om en sk. kompis gjorde så emot mig.

 

[Red Simyna]

Det låter som att det är brist på socialt nätverk och stöd som gör att det också blir ännu svårare för dig att hantera det här med pappans fru och hennes förskräckliga beteenden? Jag tycker absolut inte det kan vara ditt egna fel att du mår på det här sättet utan det är ju snarare fullt rimligt att bli knäckt när man blir utsatt för såna obehagliga beteenden och samtidigt har djup sorg efter sin underbara pappa? Usch! Fina du, önskar det vore annorlunda <3 Att hon inte respekterar dina gränser heller tyder ju också på att du är i ett väldigt utsatt läge att vara i sorg och angrepp på samma gång. Jag förstår att det bara blir för mycket!

[Red Simyna]

Tack för att jag fick läsa! Blir väldigt berörd av din text. Förstår att du gått igenom ett rent helvete. Hur mår du idag?

Starkt också att du orkade sätta ord på din historia. River det upp känslor för dig att skriva om det eller skapar det snarare lite mer distans till det som har hänt?

<3

[Red Simyna]

Jag förstår att det är fruktansvärt att se ditt barn må så här. Att det gör fysiskt ont i hjärtat. Vanmaktskänslorna att stå vid sidan om och inte riktigt känna att man kunnat påverka och se resultat är ju det också hjärtskärande. Stor kram till dig!

Funderar lite på det här med att barnet säger att h-n är apatiskt. Vad vill man göra när man känner sig likgiltig inför det mesta? Där någonstans hade jag försökt vända mina samtalsämnen om jag vore dig. Försöka att skapa liv och glädje på ett respektfullt och balanserat sätt. Väcka liv i personens positiva känslor igen. Påminna den om att det kommer bli bättre framöver. Peka på hopp och framtidstro. Jag tror kanske du måste vara hoppet för ditt barn om denne själv inte klarar av att känna det just nu. Jobb är viktigt, men sitt psykiska mående är ju viktigare. Vet du varför ditt barn mår dåligt? Alltså anledningen till att h-n inte orkar med att söka jobb och ta sig ur sin situation? När man är deprimerad är det ju oftast just sånt som ryker först, att energin är så låg och begränsad, livet känns meningslöst osv. Det är nog viktigt att ditt barn kan få komma till en terapeut om h-n inte gör det redan?

<3

[Red Simyna]

Jag tycker du kan säga så som du skrev om att be honom vända sig till sin ursprungsfamilj istället. Kanske är det så också att eftersom han haft dig så har mamman och systern också kunnat backa och hålla sig lite i bakgrunden? Tycker det verkar kunna vara ganska vanligt förekommande när det handlar om det här med ansvar att när någon annan kliver undan så automatiskt brukar någon tredje part kliva in? Att det blir som ett växelspel och där man oftast innan det skett tror att en person kommer stå utan hjälp när man själv slutar engagera sig? Lång harang nu här från min sida märker jag. Försöker mest säga att jag tycker det är en jättebra idé att be honom vända sig till sin familj nu. Inte minst också för att du också hjälpt honom under en så pass lång period, låter det som. Det borde också hans mamma och syster förstå inte är hållbart i längden.

[Red Simyna]

Vilket oerhört svårt dilemma! En vän i nöd men att det inte verkar finnas ett konkret slut eller lösning på det hela? Så jobbigt och ansträngande för er båda tänker jag.

Finns det någon mellanväg man kan ta att du t ex minskar summan som kompisen ber om men att det inte resulterar i att denne blir utan härbärge? Går det även att prata om att du egentligen behöver de här pengarna längre fram och därför tycker det verkar rimligt att se det här som ett lån istället för pengar som du ger bort?

Borde inte kompisen säga också att den antecknar för alla gånger du fört över pengar och planerar i framtiden att betala tillbaka beloppet? Låter ju lite skumt att bara ta emot pengar sådär men inte känna så mycket skyldigheter till att återgälda det på något sätt? Åtminstone att kompisen är tydlig med att beloppet ska betalas tillbaka i framtiden, men att den under omständigheterna givetvis inte kan berätta när det är fullt möjligt?

Mitt råd är nog att ta det lite pö om pö det här med gränserna? Eftersom kompisen befinner sig i ett extremt skört tillstånd och är beroende av dig kan ju risken vara att den får en chock och blir hemskt psykiskt dålig av att bli avvisad just nu? Det kan ju i värsta fall påverka er relation för all framtid? Att h-n påminner dig om att du inte fanns där hela vägen när h-n behövde dig som mest?

Förstår att det här är svårt!

[Red Simyna]

Hej,

Vad fint att du vill hjälpa ditt barn!

Om jag hade varit dig hade jag kanske testat att släppa mycket fokus på barnets lägenhet och hygien. Det gör du säkert redan, att det är det totalt sekundära i detta, kanske du inte ens bryr dig så mycket om det alls. Men jag minns själv när jag varit deprimerad att det har varit så jobbigt att hålla fasaden uppe när mina anhöriga börjat ”syna mig”. Liksom sett lite för mycket och då även velat in i min lägenhet. Tror på att försöka lyfta bort fokuset från dennes boende.

Istället tror jag på att erbjuda att personen själv kan få komma över på fika/mat. Eller ta en promenad. Göra något konkret som att t ex besöka ett muséum. Personen kommer säkert säga nej till 19 av 20 förslag, men den där gången personen kanske säger ja kan vara början på en vändning.

Jag tror på att ge förslag på att ses på neutrala platser som inte  ”avslöjar” vilket dåligt skick man egentligen kanske är i, alltså. Det kan också skapa känslor av normalitet istället för påminnelser om hur jävligt allt är. Det är jobbigt också att se ens anhörigas blickar på sin misär. Kan skapa mycket skam. Tror alltså att det finns en risk att en deprimerad person kan isolera sig mer och mer när den förstår hur andra börjat upptäcka hur illa det är, och det kan man behöva komma runt och hjälpa personen med för att den inte ska sluta sig ännu mer?

Tror definitivt inte på hot om att personen kan bli av med sin lägenhet? Kanske är det dennes enda trygga plats? Det tror jag kan få katastrofala konsekvenser i värsta fall?

[Red Simyna]

Hej!

Att vara lättirriterad och arg tror jag kan vara tecken på depression/nedstämdhet? Tänker eftersom du befinner dig i en svår och ovanligt påfrestande livssituation tar det sig uttryck på det här sättet att du blir arg? Det är väl en enorm vanmakt att lida av psykisk och fysisk smärta samtidigt? Det i sig kan ju göra vem som helst upprörd över sin situation tänker jag?

Det jag läst är att man ska försöka att inte reagera (jag fattar att det är snudd på omöjligt) men om man t ex försöker direkt trycka bort känslan genom distraktion tror jag man gör sig själv en tjänst. T ex ställer sig och diskar och hoppas att ilskan lägger sig. Öppnar fönstret för att få in frisk luft. Kyler ner sig. Är det riktigt illa brukar jag ta en promenad eller träna också. Har du möjlighet till det eller ställer magen till det där? Häromdagen slog jag tre gånger hårt i en garderob, det var helt sjukt. Kan bli orolig själv över det här med ilska. Har också svåra, svåra problem just nu med ilska och utbrott, alltså.

Jag har läst iaf att ju mer man agerar på ilskan desto argare blir man oftast, så försök lära om att inte reagera på impulserna är mitt tips.

Kommer din situation bli bättre när du får tillgång till vaccin? Har du någon ljusning framöver? Hoppas också tiden för undersökning av magen blir gjort snarast <3

[Red Simyna]

Hej Teal Lorabi!

Känner med dig verkligen! Så smärtsamt med syskonet och att inte ha någon att vända sig till. Bra att du hittat hit, det är bra här tycker jag för att skriva och även få svar <3

Har liknande situation som dig tror jag att båda mina systrar deklarerade för ett par år sedan att de var trötta på min negativitet (som de kallade det, egentligen var/är jag på gränsen till suicidal om man ska vara lite ärlig), och sedan dess har jag slutat lita på att de finns där. Igår pratade jag även med min sk. bästa kompis och hon sa då att hon fått en ny bästa vän (ungefär så, gick att läsa mellan raderna) så därför har hon inte hört av sig under de senaste veckorna. Så nu står jag ganska ensam, jag också.

Är du okej eller hur pass dåligt mår du – om du vill säga?

[Red Simyna]

Hej Blue Hafery!

Menar du lite att dina föräldrar måste sluta pressa dig, och att det är pga. dina föräldrar som du mår sämre och skadar dig själv? Eller är det framförallt pga. skolan? Pressar föräldrarna dig till att du behöver må bättre?

Jag förstår vad du menar när du säger att du har mycket tårar inom dig, det är jättejobbigt att bära runt på tårar och känna sig ensam i sin smärta. Speciellt om man inte känner att det hjälper att prata med andra. Har du prövat att släppa ut tårarna istället? Varje dag, litegrann i taget? Det kan hjälpa. Jag har läst någonstans att det frigörs lugnande känslor inom en när man gråter. Det är läkande att gråta.

Vet inte om det är till någon tröst men jag mådde också förskräckligt dåligt när jag var 13 år. Jag vet hur det känns <3