Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,885 till 1,896 (av 2,316 totalt)
0
  • som svar på: Öden i livet
    Trådstartaren

    Ingenting har egentligen blivit bättre sedan jag skrev inlägget ovan för 3 veckor sedan. Enda framsteget är möjligtvis att jag sökt massa fler jobb nu och hoppas med hela mitt väsen att det blir något av dem. Känner mig dock skeptisk. För en stund sedan prövade jag även att ringa upp min granne för att jag bara inte står ut längre. Hon svarade inte. Nu känner jag en sådan uberstark irritation över att fortsätta ”härda” i denna mardrömslika tillvaro att jag har börjat googla vandrarhem. Tänkte ringa upp ett imorgon, ett sånt ”long stay hotel” och kolla priserna. En desperat åtgärd skulle även kunna vara att typ flytta in i någons övergivna landställe eller husvagn i brist på alternativ. Vill bara bli av med den här tunga stenen på mina axlar att äga en lägenhet och samtidigt fara illa i att vara i den pga. grannen ovanför.

    Drömde i natt att jag fick vaccin. Frågade sjuksköterskan vad det var i den. Precis det jag inte riktigt tål. Men jag sa: Kör ändå. Jag får chansa.

    Känner sån desperation att förändra min livssituation. Har även vänt på dygnet totalt sedan hur många veckor tillbaka som helst. Har även grava sömnstörningar så vaknar hela tiden. Inte minst pga. min granne, eller så är det jag själv som sover så ytligt och då väcks av det. Känner mig  extremt deppig nu och sedan några dygn tillbaka. Känner mig hjälplös. Ska imorgon kanske på riktigt ringa runt och försöka lösa det här med boende på något sätt. Om jag säljer lägenheten och går något i vinst så kanske jag också har råd att bo på något ställe i ett par månader utan att bli ruinerad. En mäklare som jag har kontakt med sedan en tid tillbaka ringde häromdagen för att kolla läget. Jag svarade aldrig men jag kanske ska göra det efter jag hittat nåt eventuellt vandrarhem. Får jag bara den där sprutan så kommer jag ju inte vara så rädd längre för människor och kan då också vara runt andra.

    Mitt liv är verkligen en misär.

    som svar på: Komma ut?
    Trådstartaren

    Tack fina du! <3

    Låter klokt att sätta ett ultimatum att de behöver respektera det här. Tror kanske att jag ska börja i änden att först skaffa en flickvän och sedan säga det då till mina familjemedlemmar? Då kommer det vara så mycket mer som står på spel och betyda något att berätta. Fast jag vet inte om det också är något försvar jag har att skjuta upp det på framtiden, och på något knasigt sätt känns det som att jag behöver deras ”godkännande” innan jag själv tar några ytterligare steg. Jättekonstigt!

    Tack igen för ditt svar!

    som svar på: I DINA tankar just nu?

    Purple Nacyra <3

    Trådstartaren

    Jaha! Jomen absolut! <3

    Kanske har relationerna ovan format mig på ett sätt som jag har lite svårt att förlika mig med i dagsläget? Kanske fick de mig att känna att jag var någon som jag innerst inne inte upplevde att jag riktigt var? Kanske behövdes det skrivas ner och synliggöras för att paradoxalt nog skapa avstånd och försvinna vidare?

    Har länge tänkt att det har varit de här ”kärlekarna” som format mig och så kommer det för alltid att vara och förbli. Som att det inte funnits utrymme eller tillit för fler relationer, nya sätt att präglas i nära kärleksrelationer, osv.

    Känns fint på något sätt att minimera betydelsen och inverkan de haft på mig och mitt liv hittills. Tror nog de varit en av de bidragande orsaker till att jag inte riktigt kunnat eller klarat gå vidare. För jag har fastnat i tankarna om just dem.

    Kanske är jag mer intresserad nu av att ta det där hissnande språnget?

    Tycker de mer påminner om spöken än riktiga människor och det betyder väl att tiden verkligen har gått när man känner så. En viskning om en annan tid men som man inte alls lever, eller på något sätt är förankrad i, nu. De har funnits kvar och varit så levande inom mig. Nu verkar de flyttat ut och bytt adress.

    som svar på: Tillräcklig ?

    Du duger som du är! Var rädd om dig själv. Tror inte du behöver ”bli bättre” eller mer ”tillräcklig” alls. Tror du är precis så som just du ska vara! Har du någon speciell och unik egenskap som du faktiskt på riktigt uppskattar med dig själv? Går det att påminna dig själv om den oftare?

    Kanske kan man även vända på det och ifrågasätta varför man ska vara ”tillräcklig för någon”? När jag tänkt och känt så inför andra så har jag upplevt det som något subtilt missnöje från omgivningen och där deras behov inte blivit tillräckligt tillfredsställda och just detta har då stressat mig. Är det likadant för dig?

    Kanske är ingen heller ”fulländad” någon annan oavsett relation? Kan man ens kräva det av varandra? Låter även som att din pojkvän inte alls förstår ditt behov utan istället gick in i något försvar.

    Samhället trycker väl på ganska duktigt också och vill att man ska vara superproduktiv, uberduktig och prestera på alla möjliga höga nivåer? Som att man skrivit på ett arbetskontrakt inför själva livet som sådant.

    Kram

    Trådstartaren

    Ja precis, kanske behövde jag kika lite på de här personerna för att få någon översikt eller förståelse kring vad det är jag letar efter framöver?

    Hade en lustig period där jag arbetade med rekrytering och märkte hur de flesta jag kallade in på intervju var exakt personer som jag sedan hade lust att dejta. Detta skedde alltså undermedvetet och där polletten föll ner när andra påpekade att de nyanställda var ”precis likadana” eller ”påminde extremt mycket om varandra”. Lite märkligt samtidigt att lyckas peka ut min egna smak och vilka jag tänkte att jag var kompatibel med. Dessa män ovanför däremot, hade jag aldrig anställt, tror jag. Så min sk. smak har nog förändrats över tid, turligt nog.

    Absolut är det också ett tecken på att livet stannat upp liksom, som du skriver. Att när man just funderar bakåt mycket och fastnar i nostalgi är det tecken på att nuet är för tråkigt att tänka på kanske? Hur som helst har jag kommit underfund med att jag inte saknar de här personerna längre. Känner snarare att jag förundras över att vi en gång stått ”varandra närmast” eller att det har varit några som betytt i princip allt för mig. Och hur de nu betyder så otroligt lite. Känner mest vänskapskänslor för dem i mitt inre när jag funderar på hur de vandrar runt på den här planeten som vilka människor som helst. Kanske möts vi i ett annat liv istället?

    Trådstartaren

    Azure Nihyvu <3

    som svar på: Skapa oro (GAD)
    Trådstartaren

    Men gud du har helt rätt! Känner mig jättekorkad nu haha. Precis, vår pappa har ju gjort att vi utvecklat GAD hela bunten, förmodligen. Eller han har liksom skapat de här banorna i huvudet på en att tänka i katastrof. Har på senare tid kände mig lite mer avtrubbad än vad jag känt tidigare gällande detta. Känner mer och mer att jag inte orkar reagera så starkt på ”hot”. Nästan så jag har börjat gäspa istället. Framsteg? Hoppas det!

    Borde ju då gå att programmera om? Kanske kan man se det som någon form av ”hjärntvätt”?

    Tack för dina ord som skapade insikt hos mig!

    Hej fina Azure Nihyvu!

    Åh, det lät ju fantastiskt hoppfullt med den nya terapin! Grattis!

    Känns det bra eller hur går tankarna kring det här?

    Tror verkligen på att behöva gå i sådant som t ex terapi och där få ”kraft” och ”styrka” för att orka genomföra massor av delar i ens liv. I synnerhet när man haft utbrändhet och depression som du haft. Är det något speciellt du hoppas sker i terapin och som du behöver för att ditt liv ska kännas mer hanterbart?

    Lite kaxigt har ju jag börjat identifiera mig som sk. ”hel”. Vet inte riktigt om det stämmer men det visar sig. Hur som helst känner jag igen väldigt mycket att vara i utanförskap och när man på riktigt inte har någon hjälp utifrån och då se hur olika områden i ens liv börjat liksom krascha.

    Kram!

    som svar på: Perfekta fasaden utåt ?

    Jag är bara 13 och känner igen mig jättemycket, sover inte alls mycket, äter inte mycket o gråter och har ångest varenda dag. I skolan får jag säga att jag måste på toa o går ut så jag får lite luft o får vila lite. För att inte allt ska rasa. Jag låtsas vara glad hela tiden. När jag kommer hem är jag jätte utmattad och helt slut. Det är som att jag sakta blir uppäten inneifrån. Jag mår dåligt ofta över saker jag gjort eller sagt. Eller om det är något jätte jobbigt som hänt!

    Hej Red Haleso!

    Bra att du skriver här.

    Ledsen att läsa det du skriver. Känner verkligen igen mig för det var precis likadant för mig i din ålder. (är 36 år idag). Bar som en hel värld inom mig och även kände ett enormt ansvar över mig själv – eftersom ingen annan fanns där. Känner du också så?

    Också det om att må dåligt och analysera vad man gjort och inte gjort hade jag med. Minns att jag kunde skriva i min dagbok som långa texter om hur jag skulle skärpa till mig och bli ”bättre” och ”tacksammare” mot kompisar. Har du med såna tankar eller orkar du säga vad det är som du fastnar i för tankar och som ger ångest? Är det beteenden som du själv har?

    Är det så att du inte har några i din omgivning som du kan dela de här känslorna och tankarna med? Det var så för mig, därför sa jag sällan nåt till någon.

    Värme

    Vad gulligt! Fint, tack <3

    Hej igen Pink Dusapi,

    Blev påmind om att det var väldigt länge sedan som jag grät och kom då att tänka på vilken fantastisk läkande effekt det brukar ha. Därav ploppade den ”tanken/upplevelsen” upp i huvudet och tänkte då att det kanske även var något som du skulle ha hjälp av? Djupare analys av ”varför” det blev så hade jag inte hehe. Ledsen om du upplevde det obehagligt på något sätt!

    Hoppas du får må bättre snart!

    Värme

Visar 12 inlägg - 1,885 till 1,896 (av 2,316 totalt)
0