Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,729 till 1,740 (av 2,180 totalt)
0
  • som svar på: Till alla oavsett

    Kram till alla som vill och behöver <3

    Har inte hört något heller från Blue Foqapy. Det känns oroväckande och otäckt, tycker jag också. Hoppas varje dag på ett livstecken.

     

    Pink Licoja <3

    som svar på: Komma ut?
    Trådstartaren

    Tack! <3

    Märker att jag går in i det här med en hel del skam. Gud så konstigt att gå på dejt med en tjej. Aldrig gjort. Kommer väl vara chockartat för den här stackars tjejen att träffa någon som beter sig oerhört osäkert. Och sedan nästa chock att träffa min ”trevliga familj”. Fy fan. Aja, kanske ger sig.

    Under mitt liv har det funnits några som visat intresse men jag har bara starkt avvisat det. Eftersom jag även gillar killar har jag försökt göra det lätt för mig och ta den vägen istället. Men det går  inte att lura sig själv i en hel livstid. Nyfikenheten är för stor. Tycker också den växer för varje år som går och nu klarar jag inte av att dejta fler män, tror jag.

    Kanske är det ingen slump att jag på t ex arbetsplatser t ex fått jättesnabbt bra relationer till killar, vi blir ofta väldigt tajta och kan prata känslomässigt med varandra. Flera av mina bästa vänner har varit män. Man kan ju fundera över hur det kan bli så. Min teori är att jag kan vara oerhört avslappnad eftersom jag inte känner speciellt mycket – eller har skyhöga krav? Lite klyschigt ser jag en människa – och ibland råkar det vara en man. Jag bryr mig inte?  Män har även frågat mig om jag har en partner, och så har de lagt till: Kanske en flickvän? Så brukar man inte säga, tänker jag, till andra sådär hur som helst? Jag vet inte. Vet bara att livet är för kort för att inte leva det fullt ut. Följa sina drömmar och lyssna på vad själen längtar efter.

    Äh jag vet inte. Känner mig grön inom det här området om kön och läggning. Vet inget och uttrycker mig säkert konstigt.

    som svar på: Komma ut?
    Trådstartaren

    Tack för dina ord och för att du delar dina erfarenheter! Känns på något sätt stärkande att höra att det finns fler som har det här runt middagsbordet när man väl ses. Min mormor är också rasist. Blir mörkrädd när jag lyssnar på henne. Ibland känns det som att ”lika barn leka bäst” och att det är någon form av subkultur som skapas där ingen utanför den här kretsen pratar med dem, ordentligt. Sån oro har jag haft. Om man bara träffar personer som tycker precis likadant som en själv genom livet så utvecklas man ju inte? Det är ingen som ifrågasätter heller utan det blir mer ryggdunk och en inbördes beundran. Jag känner något typ av ansvar här att tala mina föräldrar till rätta för att jag tycker de skämmer ut sig själva. Men det kanske är nåt medberoende som ligger och puttrar under ytan. Och om sanningen ska fram förändras de sig inte precis. Nästan så jag tror min mamma stärkts i sin övertygelse när jag försöker säga annorlunda. Hon blir som ett trotsigt barn.

    Tror jag landar i att jag får öva mig i att slå dövörat till. Meditera när någon säger något som är hets mot folkgrupp. Grunda mig själv och tänka på annat. Det kostar på för mycket. Och jag orkar inte mer.

    Tänker regga mig på en dejtingsajt och sedan visa upp den här eventuellt flickvännen. För de väl gapa och vara hur obekväma sig helst. Det är ju så jag känner mig när de är homofobiska, att jag blir illa till mods.

    som svar på: Är jag en psykopat?

    Kanske reagerar du på frågorna eftersom ingen förklarat för dig varför de ställer just de här frågorna? Tycker de borde säga att det är en mall eller liknande. Ha förståelse för att det kan väcka osäkerhet att behöva svara på just det som frågas efter. En gång gjorde jag ett personlighetstest för ett jobb där jag skulle svara på frågor om jag hade många kompisar och även ge en siffra på hur min barndom var. Upplevde det som gränslöst och blev rädd över vad de skulle kunna göra med den informationen – om det innebar att framtida chefen och kollegor skulle veta högst privata saker om mig. Och samtidigt skulle jag inte veta något om dem. Hade de förklarat varför de ville veta det hade jag tagit det med ro, tror jag. De hade fått fråga vad som helst. Bara jag fick veta att det inte ska hållas ”emot mig”. Kanske är det så att när man inte riktigt förstår varför någon gör som den gör, och man upplever det som en gränslös handling som kan skapa negativa konsekvenser för en, så blir man lättare upprörd, nervös och går i försvar? Tänker att eftersom det var som ett förhör och de såg ut som statyer innan utredningen ens börjat, är det självklart att du funderar över vad det är som pågår egentligen.

    Om du känner att dina problem med sådant som motivationsbrist är något som inte riktigt går att ändra på (tillhör livet), eller är för futtigt, att du blir generad så tycker jag absolut inte du ska söka fler gånger. Om du däremot vill få lite klarhet i om det du känner är något som kan åtgärdas och bli bättre, att du får verktyg till det, kan det vara värt att få tillgång till den hjälpen och då börja må lite bättre? Är ju många t ex kändisar som går i terapi i åratal och vad jag vet är det inte så många som nödvändigtvis har diagnoser?

    Tror att det ibland kan handla en del om tur vilka personer man träffar inom sjukvården och vilka som ser det som man säger som allvarligt och vilka som inte tycker det är värt att kolla vidare på. Det som hände mig var att jag sökte vård igen för psykiska problem och då gjorde de en rutinkontroll för att utesluta att det inte var några fysiska fel på mig (för hundrade gången) men den här gången kollade de på andra områden också. Det var en ung AT-läkare som var väldigt bestämd, fast jag sa att det där hade de minsann kollat upp tidigare genom åren. Men det var en fullträff och så var utredningarna igång. Är tacksam för det! Just unga läkare inom psykiatrin har faktiskt varit de som vågat ställa mig mest raka frågor och ta reda på saker. De verkar inte rädas och är ofta även mer fyllda med driv är min erfarenhet, de har inte tröttnat på sina jobb (ännu).

    När jag gick i terapi första gångerna (i 20 års åldern) minns jag att jag satt och sa att det kändes fel att ta upp plats när det fanns andra som hade ”riktiga problem” och mådde ”dåligt på riktigt”. Bad i princip om ursäkt för det och förminskade alla mina problem (undermedvetet). Hände även att jag ställde frågor till psykologen eftersom jag tyckte det kändes utnyttjande att bara prata om mig själv. Tror det kan vara vanligt när man inte blivit bekräftad i sitt mående under sitt liv att gå runt och tänka att man överdriver och är den som kräver saker man inte har rätt till? Men samtidigt ha en känsla av att man innerst inne skulle behöva det. Själv blev jag avundsjuk på alla som fick hjälp. Kände att det vore fantastiskt att slippa bära på allt själv och istället bli sedd och få känna stöd.

    Uppfattar det som att du gjort flera fysiska undersökningar men varit i ett 10 minuters samtal inom psykiatrin? Tror det är alldeles för kort tid för att kunna få en rimlig bedömning? Kan du söka igen för just nedstämdhet, orkeslöshet och motivationsbrist? Man borde inte kunna avfärda någon med blotta ögat? Hur många klarar av att öppna upp sig för en främmande person i en maktposition när man redan känner sig väldigt skör och utsatt?

    Har tillhört kategorin att vara för ”välfungerande” jag också. När det gäller speciellt sjukvården, men även arbetslivet. Så förstår din ensamhetskänsla och utsattheten det innebär, tror jag. Samt frustrationen att inte bli hörd och sedd ordentligt.

    Efter ungefär 10 år började diagnoserna hagla in för mig. Behöver inte gå in på vad det exakt handlade om men det make sense idag. Hade jag fortsatt lyssna på sjukvården hade ingenting av det här upptäckts. Men jag gav mig inte och tillslut som sagt började de utreda mig ordentligt – främst fysiskt. Tog mig på allvar. Råder dig att göra samma sak!

    Tycker jag förlorade hur många år som helst på att inte få hjälp och stöd. Och minns att jag hela tiden mådde lite sämre efter varje avvisande och återkoppling att allt handlade återigen om stress, menade de på. Men eftersom jag kände att något var fel men inte kunde för mitt liv förstå exakt vad det var slutade jag inte riktigt att söka eftersom problemet ju inte var löst. Vill inte att du ska hamna i den situationen också.

    I mängder med kontakter med instanser som sjukvården och arbetsförmedlingen under åren sa de ofta att jag var så himla verbal och hade massor med positiva egenskaper. Det var fint sagt, men det gjorde inte mig långvarigt lycklig och stabil. Var ju knappast det jag sökte hjälp för. Att boosta självförtroendet. Jag ville ha hjälp för att jag mådde så himla dåligt och att jag inte alls förstod varför, eller vad som skulle hjälpa för att förändra det. Det kändes fel.  Det blev fel inom massor med områden i livet. Jag orkade inte som andra människor. Skör som tusan.

    Det låter lite som att du kanske upplever något liknande?

    Sök igen är mitt råd som sagt! Framförallt till psykiatrin.

    som svar på: Är jag en psykopat?

    Förstår. Som jag förstått det kan empati vara en ”färskvara” och inte enbart en ensam komponent i ens personlighet där vissa föds med högre empatisk förmåga och andra med en lägre. Så det att du anstränger dig för att ”verka omtänksam” kan också vara en empatisk handling i sig att försöka förstå den andres känslor/perspektiv/situation och där det leder till att på sikt höja sin egna empatiska förmåga att navigera utifrån.

    Vissa som varit med om svåra händelser i livet kan ju t ex säga att de fått mer empati pga. sina upplevelser och har därför lättare för att känna med andra som varit med om liknande eller andra svårigheter. Att du funderar och känner oro kring empatin tyder ju även på att du verkligen vill vara en sk trevlig person! Det tror jag är långt ifrån många som klarar av. Att ha sådant mod att skärskåda sig själv. Eller ifrågasätta huruvida man är empatiskt lagd eller inte.

    Kan det vara så att det här handlar mycket om känslor-reglering? Att det är vad som utreds just nu? T ex: När ska man ”agera på impuls”? Vad är en rimlig reaktion i den här situationen eller händelsen? Kan jag lita på att det jag känner stämmer överens med verkligheten och hur andra skulle ”tolka den”? Därför vill man kanske fråga om auktoriteter (även om jag tror det är en mall de går efter och inte specifikt för dig), hur du fungerar i nära relationer, var går gränserna för att vara trogen osv?

    Har hört andra som fått en del frågor t ex om sin barndom. Hade du en bra barndom? Där vill man kanske undersöka om man har ett svart/vitt tänkande eller inte. Osv. osv. osv.

    Till mig sa dem en gång att jag iaf inte var bipolär. Och verkade tycka att det var positiva nyheter, trots allt.

    Jag förstår att du är förvirrad!

    som svar på: Är jag en psykopat?

    Det är en bra fråga: Hur vet man vad som är en normal reaktion? Upplever du det vara ett problem att du känner mindre för andra – än vad andra verkar göra? Om du inte gör det eller märkt av det hittills utan att det plötsligt är den här psykologen och läkaren som satt griller i huvudet på dig med den här utredningen, tror jag på att avvakta tills det känns mer ”tydligt” vad det är som ska utredas och anses som så problematiskt?

    (Så som jag gjort genom livet är att jag kollat och läst av hur andra människor reagerar på sin omgivning, i stort och smått, och jämfört det med hur jag känner själv.)

     

    som svar på: Är jag en psykopat?

    Tror inte det beror på dig att psykologen och läkaren ser ut som statyer. Lite så har personer jag mött också varit. En kvinnlig psykolog jag hade upplevde jag hade jättesvårt att härbärgera stark skräck som jag råkade känna då. Det var som att det speglade igång något i henne. Tror hon också var traumatiserad och därför reagerade så. Blev inte så bra så jag gick inte dit igen. Men att se ut som en staty kan handla om dissociation.

    Hur var du som barn? Man säger väl att psykopati kan kännetecknas genom att man som barn t ex medvetet skadat djur mm. Sedan som vuxen är väl exempel på psykopati t ex att när någon skadat sig och ligger på marken så utnyttjar psykopaten tillfället och rånar personen. Eller de lite värre exemplen där någon hamnat på tågspåret och psykopaten hoppar ner, inte för att rädda den, utan för att ta plånboken. Att tanken som dyker upp är: Hur kan jag utnyttja den här situationen när den andra är svag och inte kan freda sig själv?

    En annan grej jag precis läst är att en psykopat online sällan beskriver händelser i så mycket känslor. Man kan inte riktigt fråga: Hur kände du där i den situationen? Tänker att du skriver ju supertydligt t ex att du blev iskall av att läsa om utredningen kring personlighetsstörningar mm.

    Tror absolut inte att du är psykopat! Tycker det låter otroligt.

    Ta hand om dig! <3

    som svar på: Komma ut?
    Trådstartaren

    Indigo Qugugo <3

    Förstår precis vad du menar. Inför förra valet pratade jag sansat med bl.a. min mamma i nästan en timme om varför hon inte skulle rösta på ett främlingsfientligt parti. Hon sa att hon tyckte det jag sa var sååå otroligt tänkvärt och vettigt, men sedan misstänker jag ändå starkt att hon ändå la sin röst där. Det här hänger ihop med massa andra underliga idéer hon har för sig. Fått rådet av flera personer genom åren att inte reagera när mina föräldrar säger provokativa saker (t ex uttrycker sig homofobiskt), men det är nästan för mycket begärt.

    Tack och lov för den nya generationen iaf. Min systerdotter är oerhört smart. Har faktiskt ofta bättre samtal med henne än med mina föräldrar.

    som svar på: Öden i livet
    Trådstartaren

    Wow, det där är ett fantastiskt citat! Tusen tack <3 Ska printa ut och sätta ovanför sängen.

    Det är himla fint alltså att chefen här går att lita på. Att han visat nu sina ”true colours”. Kunde ju lika gärna ha agerat ut på mig och så hade karusellen varit igång.

    Sovit som en liten lammunge i natt. Det var som att proppen gick ur, äntligen.

    Tack för att du finns! Du är klok som en bok.

     

Visar 12 inlägg - 1,729 till 1,740 (av 2,180 totalt)
0