Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,705 till 1,716 (av 1,944 totalt)
0
  • Ah, jag förstår vad du menar! Och du vet förstås bäst när det är läge att kommunicera om osäkerheten och när det istället blir mer anspänt och gör det hela ännu märkligare. Önskar det fanns ett enkelt sätt att lösa det här!

    Kanske är du det som kallas högkänslig? Och att det här handlar jättemycket om att bli överstimulerad? Råd då som jag läst i en bok om högkänslighet är att försöka avbryta lite mötet och sträcka på benen (ursäkta sig och gå på toaletten), dricka vatten, försöka avleda intensiteten för att lugna ner systemet.

    Har du testat att prata i telefon med personerna du matchar med på Tinder istället för chatt? Kanske det kan hjälpa för att få en tidig uppfattning om personen och se ifall där finns personkemi? Att det också kan bli mer avslappnat inför eventuella möten?

    Dejtar ingenting egentligen. Inte gjort på en herrans massa år. Har lite annat att reda ut just nu känner jag. Tex att jag är bisexuell och skulle tycka det vore kul att pröva mina vingar där framöver.

    Hej Olive Vykyvi,

    Förstår att du vill få den här delen att fungera! Och att du tröttnat på att inte vara dig själv när intresse äntligen uppstått, så frustrerande det måste vara för dig!

    Det var nästan läskigt att läsa det du skrivit eftersom jag känner igen mig så mycket. Har nog ganska på pricken samma dilemma som du! Brukar kalla det att jag ”spårar ur” när relationen plötsligt börjar betyda något, alltså där man står är i ett vägskäl tillsammans med en annan och där det kan utvecklas till att bli något seriöst, och därför känns som något viktigt står på spel. Där rädslorna att förlora personen gör sig påminda. Där det blir lite antingen eller.

    Tipset jag fått från en kompis kring detta tänkte jag dela med mig av till dig, ifall du kanske också kan ha hjälp av det. Nämligen: Går det att kommunicera något i stunden om att du blivit nervös till motparten? Vara lite öppen kring reaktionerna som allt mer börjar ta överhanden? Så att den andra får chans till en ökad förståelse (istället för ett dömande) och kanske även överseende om man plötsligt börjat bete sig som ett skakande asplöv eller på andra sätt ”mystiskt”?

    Vet inte om det här är ett särskilt klokt tips men jag känner nu när jag är 36 år och fortfarande inte gjort så stora framsteg att jag mer och mer gått över till strategin att istället för att bli livrädd och sluta vara mig själv så har jag börjat göra motsatsen istället. Visa mer av mig själv. Vara extra mycket jag. Detta med baktanken att det förmodligen ändå inte kommer bli något så har inget längre att förlora. Har också hur många erfarenheter som helst av att blivit som förbytt och där den andra avvisat och därför känner jag nuförtiden att det är mer värt att dra i en extra växel och så får det bli som det blir. Detta har faktiskt resulterat i mycket mer spännande och utvecklande möten!

    Ett annat tips är att kanske försöka se en människa i den här killen man kanske fallit totalt för? Blir det inte en kärleksrelation tänker jag att man kanske kan vara hoppfull att det är en fantastisk person som man vill behålla som vän? Det tycker jag minskat lite dramatiken i sina känslor om att ”förlora” den andra ifall det inte blir en ömsesidig kärlek.

    Värme

    som svar på: Till alla oavsett

    Jobbigt med oro över framtiden, Blue.

    Oerhört tungt med sömnen också, Indigo! Förstår vad du menar med att känna sig apatisk. Ingen ska behöva bli en robot för att klara av sitt liv. Verkligen inte!

    Stor kram till er båda!

     

    som svar på: Vill inte bo själv

    Ja precis! Kan ingå i alla relationer att man kan må dåligt av olika anledningar och att det ofta tenderar att ske missuppfattningar eller där någon råkar såra den andra pga. meningsskiljaktigheter mm. Men hur djupt sätter sig den andras beteende kanske också kan vara viktigt att fundera kring – för att kunna ta ett adekvat beslut?

    Han dumpade mig tillslut så det var inte jag i slutändan som klarade av att gå därifrån. Ju mer förnedrad jag blev desto mer efterhängsen kände jag mig. Brutalt och iskallt var det. Med tiden när jag plockat upp skärvorna av mig själv så insåg jag att det handlade aldrig om en förälskelse/djup kärlek i den bemärkelsen, sanningen var att jag egentligen djupt föraktade honom för hans brister och oförmåga till intimitet. När han hörde av sig igen veckor senare var jag tack och lov stark nog att avböja alla typer av kontakt. Detta också eftersom jag lärt mig att jag så lätt kunde bli beroende av honom och jag orkade inte med ett varv till. Det fick räcka.

    Värme

    som svar på: Rätt att ställa krav

    Tror att när omgivningen brister i sin empati så kommer ofta de här kraven på att man behöver förändra sig, må bättre eller på olika sätt ta till sig råd och reagera annorlunda? Det finns till och med böcker skrivna för personer som jobbar inom sjukvården som handlar just om ”empatitrötthet” och hur man behöver vara medveten om det för att agera annorlunda.

    som svar på: Vill inte bo själv

    Har för mig att jag läst någonstans att i en relation som går väldigt mycket fram och tillbaka, där man ömsom blir behandlad varmt och ömsom blir behandlad kallt kan just trigga igång extra starka känslor att vilja vara med den personen. Jag kommer inte ihåg varför det skapas en sådan typ av mekanism, men kanske innehåller den här kärleken för honom även sådant som rädslor att bli övergiven, få nedbruten självkänsla och att vilja återskapa en form av stabilitet i tillvaron igen?

    En kille jag var dödskär i höll också på med någon form av känslomässig utpressning att han lyckades bli offret i de mest märkliga situationer. Med lite distans började jag märka att jag innerst inne kanske inte var så kär i honom egentligen utan det var just beteendet från hans sida som fick mig känslomässigt ur balans. Att ju mer han avvisade mig desto starkare blev min längtan efter honom. Känner du igen dig något i det – om du vill säga?

    Hej,

    Tycker du ska lita på din magkänsla och intuition om att något känns fel. Hade inte hört om cyklotymi tidigare och läste på lite om det nu efter jag läste din text. Visst låter det som att det kan handla om det för dig- absolut!

    Håller med föregående talarna om att du kanske kan gå till skolkuratorn och be om ytterligare vägledning och råd? Kanske visa den här texten om dina symptom för den personen som kan guida dig rätt?

    Mamman du beskriver påminner mycket om min egen och jag minns att stressen och oron det framkallade var jättejobbig. Känner med dig!

    Värme

    som svar på: Det här med att må bra

    Hej Blue Tefobo!

    Tycker precis som du att det finns något märkligt i att inte vilja ta reda på hur andra kanske kan må bättre och att heller inte anstränga sig för att få någon att må bättre! När man inte får gehör för sina känslor varken på arbetsplatsen eller av vänner kan det skapa så himla starka ensamhetskänslor. Hur känner du där? Är du ok eller far du ganska ordentligt illa av denna ”tysthet” du drabbas av från omgivningen?

    Tänker också att när man inte får säga så mycket om hur man mår på riktigt på jobbet så är det som att tvingas in i en ofrivillig känslomässig avstängning varje dag man kliver in på arbetsplatsen. Blir som en dubbel smärta av avvisning.

    Jag vill gärna veta vad du mår bättre av!

    Skickar massa kramar om du vill ha

    som svar på: Till alla oavsett

    Pink Rihiru,

    Wow, vilket fantastiskt bra uttryck med ”rolig” PMS. I love it! Och gubben förtjänade det faktiskt, hehe. Har inte testat antidepp men däremot p-piller (var inte avsiktligt pga pms utan har endometrios) och då försvann även mina humörsvängningar och de mörka tankarna med, tror jag. Ibland är det så svårt att veta vad som är hönan och ägget. Hoppas någon annan svarar här angående antidepp och sätta in det vid rätt tillfällen! <3

    Hur mår du idag?

    Teal Cutedi,

    Vilken knasig historia haha! Tack för att du ville dela med dig!

    som svar på: Hur återhämtar jag mig

    Hej,

    Tycker det låter som att du kan ha blivit traumatiserad av alla de här situationerna som skett på så kort tid och att de även var för sig hade varit chockartade och mycket svåra att vara med om? Trauma efter trauma är obeskrivligt tufft att stå i.

    Med andra ord är det här kanske en livskris och det är därför du mår så dåligt och får självmordstankar? Extremt vanligt vid svåra livssituationer som drabbat en så där reagerar du helt normalt.

    Vad jag läst om livskriser brukar människor läka automatiskt av det, men att det också kan resultera i PTSD. Det beror lite på sådant som omfattningen och stödet omkring en som kan avgöra hur man läker igen, tror jag. Det låter som att du är relativt på benen eftersom du saknar att göra roliga saker mer än att du fått fysiska svåra reaktioner av det här – stämmer det? Det är isf väldigt positivt!

    Att röra på sig brukar vara ett tips man kan göra själv när man känner så som du känner nu. Också att prata med andra (som du ju gör genom att skriva här) är toppen! Man ska också undvika alkohol och droger för det kan förvärra måendet.

    Beklagar sorgen för den du miste! Även ditt underbara husdjur! Så svårt också att förlora arbete på arbete och att det förstås skapar oro och otrygghet. Hoppas verkligen arbetsmarknaden stadgar sig framöver när vaccin nu gör entré.

    Blev så lättad när jag läste att din pappa överlevde! Förstår att det var en fruktansvärd tid när han låg inne och läkaren gav såna skräckbesked.

    Tror och hoppas livsglädjen kommer tillbaka för dig <3

    Kram

    Tack själv!

    Vet inte om det här resonerar med dig men tänker att om man själv inte fått kärlek, bekräftelse, blivit tillräckligt sedd och där känslor har fått finnas, tror jag oddsen är högre också att ha förmåga att registrera detta när det sker i möten även med andra?

    En liten generalisering är därmed att vad jag upptäckt tenderar nog just män att ha en lite mer ”hjälplös stil” än kvinnor överlag, och där jag tänker att såna som dig (och även mig) nog lättare hamnar i detta då det triggar igång systemet att aktivera sig – göra något åt det hela? Eftersom man blir påmind om smärtan det innebär om hjälpen och kärleken uteblir? I synnerhet om man fått höra genom åren att man är bra på att ge, se och lyssna på andra så bidrar säkert det till att bli ännu mer motiverad att anstränga sig där? Kanske blir det även ens hela identitet?

    Med det sagt så tänker jag att man kanske kan lära om där att släppa personer i ett tidigare skede, inte stå med hjärtat i handen tror jag man brukar kalla det, utan ge litegrann och kolla responsen först? Är det en person som man märker är mer av en hink med hål i där allt forsar igenom tror jag även det är tecken på att man kan behöva ta avstånd om man ska undvika att hamna i samma mönster och processer igen?

    Tror också på att ju mer man avlägsnar sig från att ge bort hela sig själv oavsett om det är arbete, i kärleksrelationer eller annat, så börjar automatiskt sina drömmar bli tydligare för en. Som att man landar mer i sin kropp och själ igen och börja känna in vad som är viktigt på riktigt? Bara en sådan sak som att vakna utvilad en morgon och lugnt och stilla njuta av fågelkvitter istället för att telefonen ringer och det är någon som behöver akut hjälp tror jag kan vara ett stort steg i en förändring.

    som svar på: Det är tungt nu

    Kram till dig. Går det att stänga ute intryck hemma i form av släcka lamporna, göra det tyst, kanske lyssna på en meditation raklång i sängen och få slappna av ordentligt och på riktigt?

Visar 12 inlägg - 1,705 till 1,716 (av 1,944 totalt)
0