Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,693 till 1,704 (av 2,187 totalt)
0
  • som svar på: Syns inte finns inte

    Känner också igen att ha problem på t ex bussar med att behöva sitta men bli kollad snett på pga. inte pensionär. Det är verkligen tråkigt att bli bemött på det sättet. Förstår att du också far illa av det. Som att man försöker ”utnyttja” eller ”ta” en plats/en fördel, som betraktaren inte anser att man har rätt till? Faktiskt som att man begår någon brottslig handling tycker jag blickarna kan signalera. En gång var jag med om att en tant röt i å mina vägnar (hon visste inte om att jag just då var svag pga. min muskelsjukdom) när andra började höja rösten i bussen om att ”yngre satt”. Det var fantastiskt fint av den här gamla damen att hjälpa mig där. Är henne evigt tacksam. Värmde så i hjärtat. Blev ju skammad inför en hel buss.

    Kör också med mycket lögner när jag får problem. Orkar och vill inte berätta varför jag t ex inte kan plocka ner min egen väska från hatthyllan på tåget. Det jag lärt mig är att så fort min sjukdom blir synlig så får jag massor med hjälp. Detta att människor inte har civilt kurage när någon är i nöd tycker jag absolut inte stämmer enligt mina erfarenheter. Men så fort mina problem blir osynliga är det verkligen antingen ingen som vill hjälpa om jag inte ger en förklaring, alternativt att jag kan bli kollad snett på. Så jag köper absolut det här att om det inte syns så finns det inte, för andra.

    Tycker med åren att jag mer och mer börjat bry mig mindre om vad andra tänker. Ofta har jag känt när folk stirrat som om ögonen har hållit på att ploppa ur när jag inte kan gå ordentligt, att: ”Herregud, har ni aldrig sett en handikappad människa, förut?”

    Min sjukdom är lite annorlunda så jag kan ena timmen vara 100 % rörlig och så en timme senare 100 % förlamad. Så mystisk kan tydligen kroppen vara. Man kan ju lätt bli sedd som jordens mytoman som bluffar att man först inte kan gå för att sedan jogga fram. Men tack och lov är det ingen som anklagat mig för det iallafall.

    Hur går det för dig efter du skrev det här inlägget för ett par år sedan? Antar att problemet ju kvarstår, men känner du att du hittat något förhållningssätt som fungerar t ex på bussar och detta att skita i att ”informera” eller vara så himla ”förstående” att ingen kan fatta ett osynligt problem?

    Vad fint det låter med den nya vännen och att ni kan ge varandra sällskap. Men oj, det lät ju inget vidare med terapeuten och att känna sig som ett hopplöst fall. Säkert ligger det jättemycket hos honom att han tappat gnistan kanske? Hoppas du inte tar åt dig för mycket av det beteendet! Förstår att det är tungt att behöva bli sedd på det sättet istället för att bli stärkt och lättad efter en träff.

    Ja, visst är det så. Burit för mycket. Har någon överutvecklad ansvarskänsla som kan ta överhanden. Hörde någon säga att människor som hjälper andra ofta brukar ha blivit försummade som barn. Att det finns ett grundtrauma av brist på kärlek och omsorg som gör att man kan agera så längre upp i åldrarna. Något samband där. Försöker jobba på det.

    Låter underbart med havsutsikt och att få känna av friheten! Längtar också så efter det. Blicka ut över havet kan ge ett sånt fantastiskt lugn.

    Ja, om ingen av oss här på forumet får vara med som volontärer så försvann plötsligt ganska många i det urvalet? Googlade lite och läste att nästan 1 miljon svenskar i arbetsför ålder har någon form av psykisk ohälsa. Wow! Många som försvann där i rekryteringen! Håller med dig också – var är vi påväg? Varför får inte vi vara med om man får fråga? Usch!

    Ja, absolut, tror också på det med behovet. Tänker lite på t ex en terapeut som hjälper en person och då känner meningsfullhet. Eller om vi säger att man hjälper en vän och märker att man tänker ”nu känner jag mening”. Där har jag märkt att jag inte känner så stark meningsfullhet längre, precis som jag misstänker att en terapeut kanske inte gör efter typ 30 år i tjänsten, hehe. Däremot om jag t ex leker med mina syskonbarn, eller åker båt i skärgården och får frihetskänslor, där har jag liksom en underskott och känner då oerhört snabbt meningsfullhet. På så samma sätt när jag varit djup deprimerad så har inga utsikter i världen hjälpt mig då, det som varit meningsfullt då har istället varit relationer och trygghet. Så tror absolut på det du sa där om att identifiera vilket behov man har och sedan se till så man tillfredsställer där man har något underskott? Och att detta förändras över tid?

    Har du något sånt område som du vet skänker mest meningsfullhetskänslor för dig just nu? <3

    som svar på: Så. Jävla. Annorlunda.

    Vad jobbigt det låter med grannarna du har! Huu. Ja, jag har faktiskt läst att forskning visat att ju lyckligare man är desto mindre benägen är man tydligen till att finnas där för andra. Inte klokt egentligen! Läst också att t ex chefer eller personer med makt oftare kör för fort eller mot rött, ger sig själv fördelar på olika sätt. Har för mig att det var någon mekanism som spelar in att man tror man står över andra och är extra ”viktig” – att det som sker på arbetsplatsen tar man med sig ut i samhället och agerar därefter. Riktigt creepy! Det fina är däremot att det har visat sig att personer som t ex har mindre pengar oftare är mer altruistiska. Personligen har jag hellre hjärtat på ”rätta stället” än är ett svin? Men visst är det en klen tröst! Kan du roa dig med något när det gäller dem här grannarna? Jag har funderat på det med mina snobbiga grannar att jag skulle vilja göra nåt hyss bara för att underhålla mig själv när jag tycker de är allt för bajsnödiga.

     

    Det är ett väldigt intressant ämne det här och som ligger mig varmt om hjärtat. Tror också att jag har förändrat mig lite sedan jag skrev första inlägget i tråden. Just det att vara en person som ger av sig själv -som meningen med livet – har för mig blivit något som jag har börjat ifrågasätta mer och mer. Liksom att vara som en ”produkt” i samhället som ska bidra, känns så himla klassiskt? Fokus för mig börjar mer och mer handla, tror jag, om att försöka ha kul i livet, ta vara på livet som man har fått, se det fina i det hela, försöka vara tacksam och rikta in sig på vad som gör en själv glad? Har en kompis som behövt tänka mest på sig själv i sitt liv och därför förstår jag att man kan behöva förändra sig senare i livet och göra motsatsen, börja bidra, men jag har liksom levt ett helt liv nästan med att ge av mig själv så behöver förändra mig har jag märkt för att hitta meningen med livet. Skrivit lite om det i en annan tråd: https://forum.mind.se/forum/vad-ger-ditt-liv-mening/trad/skapa-mening-i-sitt-liv-fa-vara-sig-sjalv

    Hur känner du där Blue Kasibi, mår du bra av att ge av dig själv, liksom ger det mening i livet eller är du i samma kapitel som mig att något annat behövs läggas till?

    som svar på: hjärtekross

    Hej Indigo Gitady!

    Det är fruktansvärt att känna så som du gör nu. Önskar jag kunde lyfta bort smärtan från dig.

    Tycker det var bra att du vände dig hit. Ös gärna ur dig om vad du känner eller har upplevt senaste månaderna ifall det kan hjälpa något. Jag hörde någon säga en gång att ångest kan vara känslor som är liksom ”instängda” och att för att bli av med ångest (sänka den) kan man behöva få ur sig vad det är man känner inombords och går igenom just nu. Givetvis är det individuellt och det måste ju vara mottagare som kan hantera det på ett bra sätt. Eller så kanske det räcker att bara sätta det i ord. Hur som helst vill jag skriva till dig för att visa att jag läst det du har skrivit och för att jag önskar jag kunde lindra din smärta på något sätt.

    Var rädd om dig <3

    Åh fina du! Det låter verkligen som att Försäkringskassans besked har gjort att du fallit ner i det här djupa hålet nu? Fullt förståeligt! En normal reaktion när man får avslag på något så viktigt. Skrämmande att det kan få gå till så, att Försäkringskassan kan påverka så människor får självmordstankar. Du är inte ensam om att känna såhär iaf! Jag mår inte heller bra just nu kan jag säga. Vill därför svara dig för att jag vet att det finns en stor risk att må ännu sämre om man heller inte får några svar.

    Du är viktig och värdefull. Och jag tror verkligen att de svåraste känslorna nu efter beskedet kommer avta lite om ett par dagar? Förstår att problemet givetvis kvarstår, men nu precis såhär efteråt när det är som färskast brukar ångestnivån också vara som jobbigast att stå ut i? Eller hur tror du? Håll kvar är det jag försöker säga <3 Det kommer lätta.

    När du säger hjälp förresten, är det psykiskt stöd du känner störst behov av nu eller är det att situationen som Försäkringskassan just förstörde, det som är det viktigaste blir en förändring på?

    Tusen kramar till dig!

    som svar på: Så. Jävla. Annorlunda.

    Hej! Känner också igen mig, verkligen alltså! Kändes på så vis lugnande att läsa ditt inlägg. Hög igenkänningsfaktor.

    Har i många år känt att jag ”borde” kommit längre (är 36 år) och skäms i andras ögon över det. Jag är den som ”lyckats” absolut sämst av alla jag känner. Det ännu mer skamfyllda, som jag upplever det, är att folk verkar så himla förvånade över att just jag har misslyckats så grovt. Det trodde ingen. Spär absolut på mitt självhat ännu mer och så försöker man kämpa på och ändå händer i princip inga framsteg. Det är så förödande för måendet att stånga sig blodig i sin kamp att få ett bättre liv men ändå inte komma någon vart. För mig är det ofta upp som en sol och ner som en pannkaka. Faktiskt är detta något som skrämmer mig mest med mitt mående. Känner du likadant? Just att åren går och det blir liksom inte bättre?

    Har du något speciellt du önskade ”hände” i ditt liv? Alltså något område som vore markant annorlunda? Eller är det framförallt helheten av livet som varit hittills? – om du vill säga.

    Hehe! Ja, lite för mycket begärt kanske att behöva bli religiös för att känna mening hahaha jösses alltså. Det är mysigt iofs med kyrkor och så. Att känna sig delaktig i något större och andligt?

    Meningen med livet är kanske att vara trygg? Hahahha. Känns som allt man krystar fram här är som ett skämt.

     

    Är det inte så att när man ansöker till polishögskolan eller inom försvarsmakten så behöver man genomgå olika tester för att bedöma en persons lämplighet? Individuella prövningar. Tråkigt hur som helst eftersom det ju finns olika grader av psykisk ohälsa. Håller med om att det är riktigt trist utifrån all kunskap då som försvinner. Att man inte tar reda på ordentligt ifall personen är av ”rätt virke” för att möta självmordsbenägna personer.

    Jag vet inte om jag skulle vara en bra volontär eftersom jag har psykisk ohälsa. Däremot har jag hjälpt ganska många människor i mitt liv som varit nära att dö utan min hjälp. Andra jag känner utan psykisk ohälsa har jag inte märkt av har räddat livet på någon. Vem av oss är egentligen bäst lämpade?

    Jaha! Förstår, då är det inte så produktivt att tänka ännu mer på att inte känna så stark tillit <3

    Kanske är det tillit till livet som är lite centralt? Våga lita på att det bär även vid motgångar? Så som religiösa personer verkar göra precis som du säger? Vaggas in i trygghet att det kommer bli bra?

     

Visar 12 inlägg - 1,693 till 1,704 (av 2,187 totalt)
0