Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,693 till 1,704 (av 2,152 totalt)
0
  • Jag hör vad du säger. Känner du att det är skadad du är mer än sjuk så är det så givetvis. Det om att inte klara av beröring känner jag dock igen, det kan bli så av PTSD. Menar alltså sjuk som att må sämre i sin psykiska ohälsa. Och ”skadad” som i att det inte går att göra något åt, riktigt.

    Förstår att du inte orkar byta igen och börja om. Hoppas det lugnar ner sig och du får sova bättre. Också att du slipper uppleva så mycket flashbacks och annat otäckt. Tänker på dig <3

    Tycker låter fruktansvärt att hon skyller din brors överdos på dig. Det säger kanske något om hennes bristande empatiska förmåga? Vem anklagar sin egen dotter för något så traumatiskt som har inträffat? En annan hade ju gjort allt i sin makt för att plåstra om sitt barn som förlorat sin bror och pratat i flera år om hur det är ingens fel.

    Jag förstår samtidigt hundra procent tror jag vad du menar med att vara rädd. Att ha en förälder som hotar och anklagar, kontrollerar skapar ju givetvis en enorm rädsla. När ska personen göra det som den hotat om till verklighet? Vad händer med mig om den genomför sitt hot? Borde jag lugna ner situationen för husefridens skull? Brukar din mamma göra det hon hotar om? Tänker att det låter lite paradoxalt att hon är så beroende av dig, samtidigt som hon hotar med att bryta kontakten om du vill skapa ett eget liv också? Kanske är det så kontrollerande personer fungerar, hotar för att få sin vilja igenom och för att de är skräckslagna att man själv skulle vilja bryta kontakten?

    Känner igen din mamma i min, tror jag. När det gäller henne sa jag faktiskt upp kontakten från att jag var så liten som 13 år. Det höll i sig i ungefär 10 år. Hade på många sätt det helt fantastiskt där jag fick fokusera på skolan, kompisar och min tonårstid utan att bli attackerad eller hotad om att bli utkastad. Detta frustrerade ju givetvis ihjäl min mamma. Så det jag (och även hon) vet av denna erfarenhet är att om hon inte beter sig så skiter jag i det. Och det vet hon om som sagt. Oftast håller hon sig på banan när det gäller mig och mina syskon, för hon vet att vi bryter annars. Vet inte om din mamma är lik min, men annars är min tanke att våga utmana de här hoten. Kanske är din mamma inte alls förmögen till att släppa dig? Varför skulle hon det om man tänker efter? Du har ju hela livet framför dig och tusen saker att vinna på att få vara fri. Hon verkar mer leva i ensamhet och förbittring.

    Det med att vara kall och stänga av känner jag igen från min lillasyster. Hon reagerar också så. Ofta när någon förklarar varför – precis som du ju gör ovan, fattar man ju att det handlar om den personen och att det är en försvarsmekanism/överlevnadsmekanism. Tycker man borde kunna känna medkänsla då. Inte anklaga denne för att vara elak. Då har man ju verkligen inte tagit in den andras känsloliv och reaktioner. Man försöker vill inte ens förstå varför den andra gör som den gör?

    Jag hoppas verkligen på dig. Blir ledsen när jag förstår vilken situation du är i. Hoppas med hela mitt hjärta att du kommer loss ifrån det här känslomässiga fängelset med henne. Du får leva ditt liv. Man får det.

    Jag förstår vad du menar, tror jag. Är du säker på att det är just skadad du är och inte sjuk? Tänker att det kan vara viktigt vilka ord man väljer här så man inte tillskriver sig själv något som gör att man får en sämre självbild, som inte riktigt stämmer, och därför mår sämre av det också? <3

    När jag läser det du skriver får jag en uppfattning om att minnena skapar flera flashbacks, detaljer och därför mår du sämre? Det är att insjunkna i svårare traumareaktioner, men jag tänker inte att det är ett tecken på att vara mer skadad nödvändigtvis? Faktiskt inte alls.

    Sedan svårigheten att förmedla för psykologen hur man fungerar och vad terapin väcker hos en förstår jag också är oerhört svårt. Har inte heller riktigt klarat av det. Men att man som patient för varje gång framstår som mer deprimerad borde inte heller han se som någon positiv utveckling – trots ett par tillfällen. Samtidigt är sex tillfällen rätt mycket också?

    Tänker att det kan vara så himla lätt att tillskriva att det är patienten som är ”så svår”, istället för att kanske ifrågasätta om man skräddarsytt sin terapi optimalt efter just den personen?

    När jag började flagga för min psykolog att det var omöjligt att fortsätta på den linjen vi gjort i x-antal månader och jag fick mer extrema problem och bara blev sjukare och sjukare hela tiden minns jag att hon började prata om ”motstånd”, att det handlade om mig. I ren överlevnadsinstinkt tog jag tillslut upp hur jag uppfattat hela hennes terapi, tackade för mig och kom aldrig mer tillbaka. Då började jag också må betydligt bättre och lärde mig att aldrig mer öppna upp mig inför någon som inte förstår vad trauman på djupet är och hur man behandlar det.

    Tänker med andra ord att terapeuten du har behöver vara mer lyhörd inför dig? Det kan inte bara hänga på en själv att man ska förmedla saker, speciellt inte om man har tusen erfarenheter av att inte bli trodd eller tagen på allvar? Där andra tillskriver tillkortakommanden på en. Har du en bra terapeut kommer ni få en bättre relation ifall du berättar vad som sker mellan terapitillfällena? Jag hoppas han tar det tillfället och litar på tilliten i det samtalet.

    Hej,

    Blir förskräckt att du inte blir trodd eller att det skulle vara överdrifter. Låter jätteoroväckande att få det bemötandet.

    Känner också igen mig. Gick hos en terapeut i ett par månader som rev upp så mycket känslor och trauman i mig att det var ett heltidsarbete att ”sy ihop” mig själv mellan varje gång vi sågs. Jag mådde inte bättre. Jag mådde också mycket, mycket sämre av att bli påmind om allt och göra det ”färskt”. Tycker inte terapeuten verkade förstå heller hur pass mycket hos faktiskt väckte hos mig. Hade önskat hon tagit det betydligt lugnare och att man fått bestämma själv när man skulle väcka till liv massor av saker. Har du det problemet med psykologen också att denne inte är så himla insatt i t ex PTSD och därför inte har insikt i försiktigheten man måste ha för att inte retraumatisera?

    Kram

     

    som svar på: Till alla oavsett

    Låter bra! Det var inte riktigt relationen till dig jag syftade på utan jag menade generellt hehe. Samtidigt är jag ju likadan givetvis överlag och fungerar på liknande sätt i mer eller mindre alla relationer. Så absolut, om jag inte svarar på mail eller svarar här när någon skriver så beror det på att jag inte orkar.

    som svar på: Till alla oavsett

    Yellow Horaka, tack <3

    Märker att när jag läser om att någon annan skulle finnas där och påminna blir jag lite fascinerad att det kan gå till så. Liksom att få den omsorgen. När jag mår dåligt brukar jag ofta ”sluta mig inåt” och stänga ute andra människor just av anledningen att det blir för krävande att finnas där för andra och där andra inte förmår finnas där för mig. Fått en del kritik genom åren av det beteendet men det bottnar ju just i att jag inte upplever att andra lever sig in i min verklighet och då går jag under om jag också ska finnas där för andra när mitt eget liv är så svårt. I den bästa av världar lär man känna varandra och prioriterar att minnas sådant som dennes tillstånd och svårigheter i livet?

    som svar på: Jävla jag

    Purple Vokahe <3

    som svar på: Till alla oavsett

    Måste också skriva av mig.

    Har precis kommit på att jag förstår nu varför jag har ”slutat sova”, känner mig så rastlös, otrolig hjärtklappning i mellan åt, på gränsen till manisk, lättirriterad mm. Det är ju givetvis pga. mina sköldskörtelvärden. Förstår inte hur jag kan vara så korkad som inte kunnat lägga ihop ett och ett. När man läser om höga sköldskörtelvärden står det också att man kan misstolka det som GAD. Detta har ju jag läst för flera år sedan men tydligen glömt bort. Hur det är möjligt vet jag inte. Men med andra ord är det fysiska området, vad jag behöver lägga uppmärksamheten på. Läkaren jag gått hos berömde mig ofta för att jag innan jag skulle ta prov kunde berätta för henne vad jag trodde de skulle visa, när det var högre, lägre, oförändrat. Hon sa att jag hade en bra kroppskännedom. Nu är de högre än kanske någonsin, tidigare.

    Det som hänt nu är att pga. min granne så är jag mycket mer stressad än vad jag är ”normalt sett” och därför har mina värden givetvis stegrat i höjden. Sjukdomen präglas negativt av det. Jag är svårt triggad av den här stressen i min boendesituation och det påverkar mig psykiskt då (genom sköldskörteln). Förstår inte hur man kan glömma bort sina egna diagnoser. Jag kanske alltså inte ens har GAD ju. Utan jag har problem med framförallt sköldskörteln. Minns att läkaren sa att de inom psykiatrin kunde få in patienter som sa att de höll på att bli tokiga, klättrade på väggarna och trodde de var svårt mentalt sjuka (bipolära), men egentligen hade de problem med sköldskörtelnivåerna som var helt extrema. Där är inte jag, än, men jag förstår ju nu att jag måste ”lugna ner mig”, balansera tillbaka till nivåer jag brukar ha. Ta bort alla stressmoment. Meditera, yoga, hela tiden lugn musik i öronen och inte ”glad-uppåt-musik”. Måste dämpa mig själv. Och betablockerare då. (mycket tjat om det)

    Dagar då grannen inte har varit hemma så mycket mår jag plötsligt ganska så bra igen. Uppskattar att ungefär 80 procent av mitt mående påverkas av hur mycket hon låter.

    som svar på: Till alla oavsett

    Kram till alla som vill och behöver <3

    Har inte hört något heller från Blue Foqapy. Det känns oroväckande och otäckt, tycker jag också. Hoppas varje dag på ett livstecken.

     

    Pink Licoja <3

    som svar på: Komma ut?
    Trådstartaren

    Tack! <3

    Märker att jag går in i det här med en hel del skam. Gud så konstigt att gå på dejt med en tjej. Aldrig gjort. Kommer väl vara chockartat för den här stackars tjejen att träffa någon som beter sig oerhört osäkert. Och sedan nästa chock att träffa min ”trevliga familj”. Fy fan. Aja, kanske ger sig.

    Under mitt liv har det funnits några som visat intresse men jag har bara starkt avvisat det. Eftersom jag även gillar killar har jag försökt göra det lätt för mig och ta den vägen istället. Men det går  inte att lura sig själv i en hel livstid. Nyfikenheten är för stor. Tycker också den växer för varje år som går och nu klarar jag inte av att dejta fler män, tror jag.

    Kanske är det ingen slump att jag på t ex arbetsplatser t ex fått jättesnabbt bra relationer till killar, vi blir ofta väldigt tajta och kan prata känslomässigt med varandra. Flera av mina bästa vänner har varit män. Man kan ju fundera över hur det kan bli så. Min teori är att jag kan vara oerhört avslappnad eftersom jag inte känner speciellt mycket – eller har skyhöga krav? Lite klyschigt ser jag en människa – och ibland råkar det vara en man. Jag bryr mig inte?  Män har även frågat mig om jag har en partner, och så har de lagt till: Kanske en flickvän? Så brukar man inte säga, tänker jag, till andra sådär hur som helst? Jag vet inte. Vet bara att livet är för kort för att inte leva det fullt ut. Följa sina drömmar och lyssna på vad själen längtar efter.

    Äh jag vet inte. Känner mig grön inom det här området om kön och läggning. Vet inget och uttrycker mig säkert konstigt.

    som svar på: Komma ut?
    Trådstartaren

    Tack för dina ord och för att du delar dina erfarenheter! Känns på något sätt stärkande att höra att det finns fler som har det här runt middagsbordet när man väl ses. Min mormor är också rasist. Blir mörkrädd när jag lyssnar på henne. Ibland känns det som att ”lika barn leka bäst” och att det är någon form av subkultur som skapas där ingen utanför den här kretsen pratar med dem, ordentligt. Sån oro har jag haft. Om man bara träffar personer som tycker precis likadant som en själv genom livet så utvecklas man ju inte? Det är ingen som ifrågasätter heller utan det blir mer ryggdunk och en inbördes beundran. Jag känner något typ av ansvar här att tala mina föräldrar till rätta för att jag tycker de skämmer ut sig själva. Men det kanske är nåt medberoende som ligger och puttrar under ytan. Och om sanningen ska fram förändras de sig inte precis. Nästan så jag tror min mamma stärkts i sin övertygelse när jag försöker säga annorlunda. Hon blir som ett trotsigt barn.

    Tror jag landar i att jag får öva mig i att slå dövörat till. Meditera när någon säger något som är hets mot folkgrupp. Grunda mig själv och tänka på annat. Det kostar på för mycket. Och jag orkar inte mer.

    Tänker regga mig på en dejtingsajt och sedan visa upp den här eventuellt flickvännen. För de väl gapa och vara hur obekväma sig helst. Det är ju så jag känner mig när de är homofobiska, att jag blir illa till mods.

Visar 12 inlägg - 1,693 till 1,704 (av 2,152 totalt)
0