Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,285 till 1,296 (av 2,177 totalt)
0
  • Gud så fruktansvärt! Stackars dig! Jag tänker att du reagerar sunt som blir arg och reagerar på det du blir utsatt för. En naturlig reaktion att ta på största allvar. Jag tycker du ska ha nolltolerans mot utbrotten.

    Är det här en relation som du skulle sakna om du blev av med den eller är det en relation som bara pågår pga. utebliven yttre gemenskap i ditt liv? Finns en podcast som heter ”Dumma människor” och som har ett avsnitt som heter ”När är det ok att avsluta relationen med sin mamma?”. Kan rekommendera den! <3

    Ibland säger man ju att om man inte kan älska sig själv så kan man heller inte älska någon annan. Det tror inte jag riktigt stämmer utan jag tänker att just narcissism handlar om att älska sig själv för mycket och därför inte ha nåt till övers för någon annan. Medan personer som fått låg självkänsla (pga den narcissistiska personen kanske oftast) kan vara osäkra men bryr sig om sina anhöriga. Där tror jag skillnaden finns mellan dig och din mamma. Och som kan ha skapat den här obalansen. Du ger. Hon förväntar sig ännu mer. Lite som troll som aldrig blir mätta.

    Om det är möjligt råder jag dig att fly. Låter kanske dramatiskt men jag tänker att ditt liv är värdefullt och du ska inte behöva gå runt kroniskt stressad för att din mamma ”behöver dig”.

     

     

    Trådstartaren

    Har föreslagit att vi ska ta en paus ifrån varandra i ett par veckor. Tänker att det varit så intensivt senaste månaderna och säkert fullt naturligt om man då börjar irritera sig på varandra och varandras tillkortakommanden. Får se hur han reagerar på det förslaget. Är lite orolig att det inte kommer landa särskilt bra.

    Lite märkligt är det ju också att det ständigt är han som kontaktar mig dagarna i ända, jag ytterst sällan honom. Om det är någon som är beroende och i behov av den andra verkar det ju knappast vara jag som är den osjälvständiga i den här relationen.

    Känner att det är det vuxnaste beslutat jag kan ta nu att föreslå en paus. Det är för infekterat och vi båda är för upprörda och kan omöjligt nå varandra i de här tillstånden. Han missförstår mig och jag säkert honom.

    Ska ärligt säga att det ska bli skönt med ”lite semester” från den här relationen. Känner mig plötsligt så mycket friare och mer harmonisk när jag slipper.

    Trådstartaren

    Det handlar om att ursäkten inte känns äkta. Han ångrar inget låter det som i mina öron. Igår kontaktade han mig igen och även idag. Han vill prata ut. Jag väntar nog på ett genuint uttryck av ånger. Det är det som gör att jag tagit avstånd nu. Man känner av ifall en person menar allvar eller inte när den säger förlåt. Min kompis här tycker det han gjorde var hyfsat okej eftersom ”ingen är perfekt”. Men jag gillar inte såna relationer där det plötsligt sker utbrott som skadar. Även om uppsåtet såklart sällan är att göra det. Men nu gjorde han det och jag vill att han tar ansvar och ser till att det inte sker igen. Det har han sagt att han inte kan lova och då tappar jag liksom intresset, om han inte tycker det är rimligt att se till så man behandlar varandra med respekt (annars ber om ursäkt och lovar bättring). Tycker det handlar om trygghet och tillit. Jag behöver känna mig trygg. Däri ligger problemet nu.

    Hej fina du <3 Att ha så hög ångest som du beskriver och därför behöva döva den känner jag såväl igen mig i. Det är ett fasansfullt tillstånd. Förstår att du agerade i desperation. Jag tror du behöver ta små, små steg upp ur det här. Börja i en ände, gärna be om hjälp på flera tänkbara sätt om det är möjligt. Det är jättebra att du skriver här. Du hjälper dig själv genom att göra det. Det är ett steg i rätt riktning. Jag tänker att det är vanligt att känna skam för att man inte tycker att det finns rimliga anledningar till det. Kändisen Nour El Refal har jag för mig har pratat en del om det i olika serier hon har gjort. Att hennes depressioner och självmordstankar just är så svåra att förstå eftersom hon inte ”borde” må dåligt. Kanske du kan söka på henne och se om du får upp något så du slipper känna dig ensam i just den upplevelsen?

    Finns det förövrigt något som jag kan göra så du mår bättre?

    Värme <3

    Jag förstår att det här blir smärtsamt för dig. Se andra leva den där drömmen som du hade på så nära håll och så själv tvingas ställa sig utanför. Skulle också känna en förtvivlan. Det är inte ditt fel att det inte gick. Du försökte och fick med dig magiska ögonblick och möten. Det är viktigt att hålla fast vid de minnena – som kraft var du ska igen i framtiden. När du är frisk från utbrändheten och kan sluta med antidepressiva kommer du med största sannolikhet vara dubbelt så stolt över dig själv än du varit annars. Vilken resa! <3

    som svar på: Orkar inte

    Hej fina du <3 Förstår precis hur du känner tror jag. Ingen vill leva i förljugenhet frivilligt och låtsas att problemen inte existerar. Är det så att du blivit väldigt nedtryckt och därför inte kan lufta det här hos andra utan att bli skuldbelagd igen? Ibland kan det också vara så att man går runt med en föreställning om att man ska motivera sig själv genom mantran om att ”allting kommer bli bra” men så känns det förljuget också när det inte speglar verkligheten och om man tänkt så i typ hela sitt liv redan?

    Vet inte om du vill ha några praktiska tips men jag skriver ett och så kan du bestämma själv om du har hjälp av det eller inte. När jag känt att jag stått stilla och mått dåligt av det, som att livet är på paus, då har jag anmält mig i volontärarbete på volontärbyrån. Det har gett mig starka känslor av framåtrörelse när jag varit arbetslös. Det är också som att det inte längre är arbetsgivare som har makt över min arbetssituation utan då är det mer man själv som sitter vid rodret. Det kan kanske vara ett första steg i detta fram till du hittar jobb eller kommer in på en utbildning som du önskar inträffar?

    Jag tänker på dig och hejar på dig. Här på forumet försöker vi iaf ta hand om varandra <3

    Trådstartaren

    Om två veckor ska jag börja i terapi igen. Ska inleda det samarbetet med att informera psykologen om att jag kan vara en riktigt svår nöt att knäcka. ”Här har du något att bita i, liksom”.

    Vad lustigt. Jag som fått så mycket komplimanger av psykologer tidigare. Och också fått höra att jag klarat mig ovanligt bra efter min uppväxt. Att jag är en stark person i grund och botten. Och klok. ”Du har så många styrkor”, sa en psykolog jag hade. Som att hon var förvånad att vi med traumabakgrund kan tänka själva.

    Nu är jag plötsligt bortom räddning.

    Jag tar till mig det han säger om att vara jobbig och ”gnälla”, jag tror han menar älta. Behöver justera mig där.

    Är väl mer svårigheten att höra just den ”kritiken” från en person som utan konkurrens är den mest gnälliga personen jag träffat i hela mitt liv. Och också att tanken slagit mig att psykologer måste ha ett helvete att ha honom som patient. Brukar tycka synd om folk i hans omgivning som tvingas lyssna på honom. Det är det som framförallt provocerar mig. När man anklagas för något man gör till kanske 30 procent, medan personen själv är liksom den bristen personifierad. Blir så absurt och svårt att ta på allvar utan att gå i försvar. Får ju lust att säga: Och det ska komma från dig?

    Kan inte prata med honom ikväll heller (han hörde av sig igår). Känner mig arg fortfarande och vill be honom dra åt helvete.

    som svar på: Var är alla ensamma?

    Låter som ett tecken på att vi verkligen lever i ett individualistiskt samhälle där vi hänvisar både varandra men kanske även oss själva till institutioner, istället för till kollektiva lösningar. Förundras också ständigt över det. Verkar som att vi bara blir ensammare och ensammare och samtidigt har oerhört svårt att nå varandra i det.

    När jag varit som ensammast har jag iofs kunnat haft skyhöga krav på andra eftersom mina behov varit gigantiska i de stunderna. Mår man sedan lite bättre kanske det är lättare att ”ta in” främmande personer och ha ett ömsesidigt utbyte?

    Menar lite att kanske det också beror på att när man känner sig så sjukt ensam att man till och med behöver hjälplinjer är det kanske inte ”bara lite ensamhet” man känner utan då mår man ordentligt dåligt och kanske snarare lider av svår depression? Vad tror du det beror på att du inte får napp där på facebook?

    Jag förstår. Det borde gå att lösa på något sätt! Mår du speciellt dåligt pga. avsaknaden av rutiner och struktur, eller är det snarare tvärtom att du mår så dåligt att du inte klarar av det därför?

    Kram <3

    som svar på: Parallella världar
    Trådstartaren

    Tack för att du ville svara <3 Ja, hoppas forskare studerar det här fenomenet noggrant.

    Likadant med klimatet att det är skygglappar på. Läst någonstans att det med klimatet kan handla om en mekanism som kan göra folk paralyserade. Att folk kan omöjligt ta in att mänskligheten står på spel och därför fortsätter leva i förnekelse – det är för skrämmande. Det kallas kognitiv dissonans att ha svårigheter att ta in komplexiteten och agera därefter. Får lust att säga lite till folk jag känner: Vakna

    Likadant med corona, satan vad läskigt det är att människor är så avstängda på det här sättet. Som att man avhumaniserar varandra.

     

    Neeej. Fina du <3 Gör det inte. Jag förstår att du tycker det är helt outhärdligt att leva. Det tycker jag med. Orkar du säga vad som inte går att lösa i ditt liv? Vad är det som du känner är omöjligt att förändra och göra så det blir bättre?

    Jag förstår. Kram till dig! Funderar på det du skriver och visst är det väl oftast just det sociala som gör att man ”vaknar till” och känner någon form av mening med tillvaron och ens grundläggande existens? Om man inte har det så är det så lätt att bli dränerad på livskraft, ork och motivation att ta tag i saker som behöver göras. Kanske du kan kolla på Volontärbyrån efter uppdrag där du kommer till din rätt och får ingå i ett givande sammanhang igen? Här är deras hemsida: https://www.volontarbyran.org/ . Om du har någon fråga du brinner för har jag hört att lyckoforskning säger att det är bra för ens välmående. Att fokusera på en större uppgift med sitt liv. Själv är jag aktiv när det gäller klimat och hållbarhetsfrågor. Även politiskt aktiv.

    Jag hittade det här:

    Är du 65+ och nyfiken på ideellt engagemang?
    Har du lite tid över och känner att du vill göra skillnad, bidra med din livserfarenhet, få nya erfarenheter och träffa nya bekanta?

    På Volontärbyrån hittar du hundratals uppdrag från ideella organisationer som söker fler till sina verksamheter. Till exempel kan du hjälpa skolungdomar med läxor, vara mentor, stötta upp på en stödjour, sitta i en styrelse, hjälpa andra seniorer stärka sin digitala kunskap eller hjälpa till på ett event och mycket mer.

    Vi på Volontärbyrån vill bjuda in dig till vår digitala (via zoom) inspirationsträff. Vi kommer att berätta mer om vad det ideella engagemanget kan bidra till, hur du lätt kan söka uppdrag via vår helt nya uppdaterade hemsida och svara på dina frågor. Du får även träffa inspirerande senior som berättar om hur de själva engagerar sig samt att de ger dig tips och råd.

    För vem? Du som är 65+ och känner dig nyfiken på
    ideellt engagemang.

    När? Samma inspirationsträff sker vid två olika tillfällen.
    Tisdag 14 september 10.00-11.00
    Torsdag 16 september 15.00-16.00

    Var: Via digitala verktyget Zoom

    https://www.volontarbyran.org/inspirationstraff

Visar 12 inlägg - 1,285 till 1,296 (av 2,177 totalt)
0