Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,285 till 1,296 (av 2,188 totalt)
0
  • Det kanske är så att han känner sig lite tafatt och maktlös i hur han ska hjälpa dig, och det mynnar tillslut ut i frustration och anklagelser? Är det så att han själv kanske inte har så mycket erfarenhet av psykisk ohälsa? I mina öron låter det inte som att du liksom kräver för mycket och lägger det på honom, utan just att du vill ta hand om det själv men att det inte alltid är praktiskt möjligt att han inte ska råka kännas vid det? Jag tänker att du inte kan rå för att du mår dåligt och att det kanske är han som behöver ha ett annat förhållningssätt till det. T ex genom att öva upp sin toleransnivå, eller liknande?

    Det var ”Landet lyckopiller” upptäckte jag när jag också googlade nu. Vad typiskt att det inte går att se längre. Här på forumet dyker det upp inlägg då och då där personer beskriver exakt det också, om att inte känna att det finns någon riktig orsak till ens mående. Känner du att du får någon hjälp av kuratorn som hjälper på riktigt, eller känns det mer som att personen bara lyssnar? <3

    I feel you. Vilken svår situation!  Tror du att ni kan ha lite förhållningssätt så ni förstår snabbare varandra och signalerna när den andra känner sig på olika sätt? Jag tänker dels att innan din pojkvän sticker iväg kanske han klarar av att istället ”flagga” lite i tid att han behöver något annat just då?

    Förmodligen är det så att ni kan ha en superfungerande relation men att det behöver kommuniceras lite tidigare saker som vad ni har för behov, både era egna, och också förväntningarna på varandra vad man kan kräva –  i den här relationen, men också när det gäller stöd i sin psykiska ohälsa?

    Själv blev jag utskälld häromdagen pga. ungefär det du beskriver. Det var chockartat. Så det jag skriver ovan är sådant som jag förstått i efterhand hade behövt synliggöras tidigare i vår kontakt. Kanske det kan vara en ide även för er? <3

    som svar på: Självmord

    Pink Lisuni, vad glad jag blir! Försökte googla lite själv och märkte att mycket av det jag förstått om lyckoforskning kommer från podcast och kanske en och annan artikel, men det är sällan jag själv som läst de vetenskapliga studierna. Tänkte därför apropå Indigo Vigegas fråga också tipsa om en podcast som just pratar om lycka i sina avsnitt titt som tätt. Nämligen ”Dumma människor”. Försökte hitta nu vilket avsnitt det exakt var som jag lyssnade på häromdagen och som sa en hel del om forskning kring lycka men minns tyvärr inte om det var ett gammalt eller nytt avsnitt jag lyssnade på. Där finns det iaf, detta om 50 personer. Någonstans i den podcasten. Ett annat avsnitt som iaf jag tyckte var helt underbart och hjälpsamt för riktning hur man kan må bättre var just avsnittet 75 som heter ”Grönt är skönt (naturens påverkan på välmåendet)”. Överlag en helt underbar pod! Rekommenderar starkt! Finns på Spotify.

    som svar på: Frågan ställs igen

    Gud, så orättvist att han håller dig i gisslan på det här sättet. Fina du, du förtjänar verkligen hundra gånger bättre än den här pojkvännen, den saken står klart.

    Du frågar hur man pallar? Jag hoppas det finns kloka och vettiga personer som inte dömer dig – vad det nu än kan vara eller handla om. Ofta tror jag det blir större i ens egna huvud att man tror världen kommer gå under om vissa t ex hemligheter kommer ut, men det är sällan så pass illa och får absolut inte de konsekvenserna man fruktar allra oftast. Kan du avslöja de här sakerna innan han gör det? Skulle det kunna göra att du blev lugnare i det här beslutet och kände att du har större kontroll över situationen? <3

    Jag tror jag fattar vad du menar. Är det inte en dialog man ofta vill ha? Alltså säg att man pratar om sitt inre och den andra lyssnar, då är det trevligt med en kommentar eller åsikt kring det man just precis har sagt? Eller om den personen iaf hummar att den har lyssnat? Det är verkligen ett märkligt beteende tycker jag iaf att inte säga något själv när någon öppnar upp utan bara se det som en biktning, ungefär? Genom en dialog borde lösningarna också poppa upp?

    Trådstartaren

    Jag fick den uppriktiga ursäkten igår, tillslut. Han mådde jättedåligt. Måste säga att det var ett klokt beslut av mig att vänta ut så det fick landa ordentligt i honom, istället för att släta över det och så kanske han gör samma misstag i framtiden. Sen fortsatte jag förklara att jag tycker det är bra ide att vi tar en paus, då fick han panik och sa att det kändes helt fruktansvärt smärtsamt att släppa mig. Att han inte klarar det. Då kände jag att det var min tur att ta ansvar för mina tillkortakommanden och bad om ursäkt för det. Så där landade vi i, en försoning kan man säga. Och så paus på det. Tror det här kan varit bra för oss, att vi båda fått viktiga insikter om oss själva av det här som inträffade. På olika sätt men ändå ögonöppnande.

    Tror också det här triggade igång hans övergivenhetssystem. Vilket inte kändes bra alls. Och för mig triggade det igång att jag är dömd till ensamhet. Att jag är för ”problematisk” och därför ska få skäll för det. Där jag landar i övergivenhet och ska skylla mig själv typ. Barnhemsungen, liksom.

    som svar på: Orkar inte längre

    Det är jättemycket som du varit med om och som behöver sörjas och bearbetas <3 Fina du, jag önskar att du ska få träffa en fantastisk psykolog som kan vara ditt stora stöd i det här. Du om någon förtjänar all hjälp du kan få! Beklagar från djupet av mitt hjärta din pojkväns bortgång. Det din mamma utsatte dig för var verkligen inte okej. Inte konstigt att du inte orkar mer. Du behöver få hjälp i att orka <3

    Stor kram till dig <3

    Hej,

    Bra och starkt av dig att du skriver här. Vet inte om det här stämmer på din situation att de här kompisarna kanske inte är av ”rätt virke” liksom att lyssna på det du känner? Ibland kan man ju ha en magkänsla också för att det här kommer inte passa sig liksom och så börjar man göra avkall på sig själv?

    Tror jag känner igen mig just i att känna det som att man sprängs inifrån samtidigt som man inte kan ”pysa ut” det någonstans och det tas emot väl, eller liksom att man är bekväm med det? När jag haft så kan musik ibland hjälpa att bara vara som en spegling av vissa känslor – eller skapa ett andrum. Att man landar i det hela genom att ta in det utifrån. Brukar musik vara hjälpsamt för dig när du mår såhär?

    som svar på: Självmord

    Vet inte om det här är ett helt absurt tips eller tanke men jag tänker att lyckoforskning kanske är något som vi med självmordstankar kanske borde vända oss till i högre utsträckning?

    Det finns ju de som forskat på vad som gör en lycklig och kanske är det exakt det som man borde medvetandegöra i någon form av desperat gärning för att lyfta sig över de här hemska tankarna (vilja dö eller ge upp) man går runt om bär på dagarna i ända?

    30 minuters träning om dagen, t ex joggning,  ska enligt lyckoforskningen kunna göra så man mår en smula bättre. Själv tillämpar jag det i perioder där det går. Tidigare tyckt det är löjligt att få tips som att yoga, meditera eller liknande men till min stora förvåning så har faktiskt joggning i lugn takt en extremt positiv effekt på mig. När jag mår skit så går jag till gymmet, det första jag gör. Att vara i naturen två timmar i veckan, se hav och skog, ska också höja ens lyckonivåer. Även att ha minst 50 personer som man känner eller hur det var, ökar ens välmående.

    Mitt tips är att googla på lyckoforskning. Hoppas det här tas emot väl och inte känns respektlöst att jag skriver det <3

    Gud så fruktansvärt! Stackars dig! Jag tänker att du reagerar sunt som blir arg och reagerar på det du blir utsatt för. En naturlig reaktion att ta på största allvar. Jag tycker du ska ha nolltolerans mot utbrotten.

    Är det här en relation som du skulle sakna om du blev av med den eller är det en relation som bara pågår pga. utebliven yttre gemenskap i ditt liv? Finns en podcast som heter ”Dumma människor” och som har ett avsnitt som heter ”När är det ok att avsluta relationen med sin mamma?”. Kan rekommendera den! <3

    Ibland säger man ju att om man inte kan älska sig själv så kan man heller inte älska någon annan. Det tror inte jag riktigt stämmer utan jag tänker att just narcissism handlar om att älska sig själv för mycket och därför inte ha nåt till övers för någon annan. Medan personer som fått låg självkänsla (pga den narcissistiska personen kanske oftast) kan vara osäkra men bryr sig om sina anhöriga. Där tror jag skillnaden finns mellan dig och din mamma. Och som kan ha skapat den här obalansen. Du ger. Hon förväntar sig ännu mer. Lite som troll som aldrig blir mätta.

    Om det är möjligt råder jag dig att fly. Låter kanske dramatiskt men jag tänker att ditt liv är värdefullt och du ska inte behöva gå runt kroniskt stressad för att din mamma ”behöver dig”.

     

     

Visar 12 inlägg - 1,285 till 1,296 (av 2,188 totalt)
0