Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,273 till 1,284 (av 1,939 totalt)
0
  • som svar på: Vem är mitt sanna jag.

    Oj <3 Hoppas du är kvar!!!

    Hur mår du idag?

    Jag tror ditt sanna jag är den som vill hjälpa till och som vill må bra? Sedan att det andra är självskadebeteenden pga. att du inte får hjälp och därför går in i självhat? Alltså att du riktar kritiken inåt? Jag tror jag mått så att ju mindre hjälp jag fått desto mer kritisk har jag blivit jäntemot mig själv. T ex att det börjar med något på jobbet och så tar jag med mig det hem och tycker hela jag är värdelös. Det blir inte snällt. Har du fått några verktyg hur du ska försöka skydda dig själv mot dig själv så att säga? Få slippa den där rösten som mobbar dig och tycker du ska göra massa hemskheter med dig själv? <3

    Tänker på dig! <3

    Vad sorgligt, får ont i hjärtat av att läsa det här. Tycker så synd om din dotter och så fruktansvärt att hon gråter sig själv till sömns varje kväll – pga detta.

    Det finns ingen kusin eller annat barn i släkten som ni kan umgås med så länge? Lite för att komma in i det sociala samspelet?

    Jag har en systerson som också har lite sociala svårigheter och jag tyckte det har hjälpt att flera vuxna har umgåtts med honom och sedan att han mer och mer börjat ta för sig själv och ”kräva” en plats socialt. Jag förstår att det blir som en självuppfyllande profetia att vilja vara med men så tar självförtroendet knäcken på en när man blir ständigt utfryst.

    Dåligt av skolan också att mena på att det är dottern det är fel på. Oavsett vad man har för svårigheter kan man ju knappast rå för dig själv, och kanske just därför behöver hon ju skolans hjälp.

    som svar på: Självmord

    Fina du <3 Bra att du skriver här! Det låter fruktansvärt att ha en jättesvår livssituation. Vill du berätta vad det är som händer och som gör att du känner att du inte orkar mer?

    När jag mått så som du gör har jag skrivit i självmordschatten här på Mind. Har du prövat det?

    Skickar kramar

    Trådstartaren

    Jag förstår, det låter som att huvudproblemet var mycket prestationsångest? <3 Och att självkänslan styrdes av det? Hög arbetsbelastning och stress i kombination med det andra, ja det kan nog bara sluta på ett sätt. Usch, det är så tragiskt! Onödigt ju att vi människor lever i ett samhälle eller i miljöer där man lätt ger lite till, och så lite till, och lite till, till man blivit sjuk eller deprimerad. Ofta båda två. Kan inte sluta drömma om en annan verklighet där man var ute och odlade om dagarna, hjälptes åt som ett kollektiv, satt och småpratade om kvällarna med smutsiga händer för att man arbetat ute hela dagen. Vilket mys! Svårt att tro att bönder eller personer som lever ett sånt typ av liv känner superprestationsångest? Stress kanske eftersom det är mycket som behöver donas med och är årstidsbundet. Men inte den där farliga stressen kanske där man börjar ”varva” och överanstränga sig? Jag vet inte..

    Relaterar till det här! Det är intressant när jag läser det du skriver för plötsligt blev det så tydligt för mig att det den killen som du blivit kär i gjort är ju att ge massor av positiva känslor genom de där blickarna? Det är alltså han som går över gränsen känslomässigt, tycker jag, jäntemot sin tjej att göra så. Svårt ju att själv ”parera” när killar håller på och gör på det där sättet, ger en kärleksintyg genom intensiv ögonkontakt? Hur man ska sluta bli kär i killar som är upptagna är en bra fråga! Kanske behöver du direkt titta åt ett annat håll när en upptagen kille försöker liksom borra in sin blick eller på andra sätt fånga din uppmärksamhet? Det är ju inte konstigt om man blir kär, faller, när så magiska ögonblick skapas mellan varandra?

    som svar på: Otryggheten som kvinna
    Trådstartaren

    Jag bor på hotell just nu. Har redan inom loppet av 24h behövt ringa till hotellet (de är inte på plats) som i sin tur fick ringa polisen. Så jag har fått byta rum för att det var en kvinna utanför mitt panoramafönster som skrek i nån timme i telefon att hon skulle döda både den ena och den andra. Det var hotfull stämning så att säga. Jag vet inte om jag har livlig fantasi men jag kände att herregud om den här kvinnan har en pistol och gör det som hon säger och hotar om, ska mörda olika personer, så kanske kulorna viner in där jag ska sova i natt. Rakt in i sovrummet. Packade min väska och gav mig iväg ”på vifft”. Kunde återvända sen efter polisen varit här och hon ska bara bo i en natt till. Så nu har jag fått ett jäkligt flott rum med två kakelugnar (!) och annat lyxigt. Kommer säkert få återvända till mitt gamla rum igen men jag funderar på om jag inte är en ganska harig person och som är lite väl ängslig av mig. Kände mig rätt komisk när jag såg mig själv utifrån med min stora tunga väska, liksom lämnat hotellet i förebyggande syfte. Och sedan fick vända tillbaka. Äh, jag vet inte. Tycker som vanligt att mitt liv är absurt. Kanske är en vanföreställning. Man börjar ju undra.

    som svar på: Gått sönder inombords

    Hej!

    Åh, jag känner mig lite tom på ord men jag vill svara dig!!!

    Jag vet inte hur sönder man kan bli inombords men jag vet hur det känns när man är förtvivlad över att hjälpen uteblir. Det är en hemsk upplevelse. Lider också av liknande ”fenomen” men att det tar sig uttryck på annat sätt. Men just det att inte få hjälp av psykiatrin efter många års kamp om att just få det. Det är förtvivlande. När människor säger ”det finns hjälp att få” kan jag tycka det är som ett osynliggörande av oss som på riktigt inte blir hjälpta. Jag tror det kryllar av personer som inte alls får hjälp. Det som du skriver om att bli hänvisad till kompisar låter också så förminskande av det du behöver. Önskar det vore annorlunda!!! <3

    Trådstartaren

    Stort tack för ditt svar! Åh, där sa du verkligen nåt! Likadant för mig att tidigare innan utbrändheten så hade jag också ett supertålamod, eller att man iaf lyckades att inte visa det utåt. Är som natt och dag i jämförelse. Kanske är det just utbrändhet som gjort att minsta känning av att ha tappat kontrollen (något upplevs för stort och svårlöst) sätter igång mekanismer av irritation? Egentligen fanns ju en orsak till att man blev utbränd från första början och i mitt fall var det just att jag försökte vara andra till lags, tog på mig sjukt mycket, bad aldrig om hjälp, och blev ju utnyttjad mycket också. Kanske är det så att jag nu i den här stressen reagerar på att det andra gör som jag upplever blir som käppar i hjulet för mig, är samma känslor som jag hade förr när jag varit utbränd, att andra inte varit direkt hjälpsamma och det tillsammans med andra faktorer, gjorde mig tillslut sjuk?

    Känner du – om du vill säga – att det fanns en anledning till varför du blev utbränd och som handlade om något speciellt som hände i ditt liv just då?

    Kram!

    Teal Hakeva <3 Social fobi är verkligen jobbigt. PTSD likaså. Känner med dig!

    En annan tanke är att göra sådant som man kan göra just för att man inte har barn eller partner. T ex gå på spa, hänga med sina tjejkompisar (för den som har några, – relaterar till att inte precis ha just det, hehe), vara ute och gå på roliga kulturella evangemang! All frihet man får tror jag definitivt på att utnyttja! Resa som sagt, kanske boka in en spännande kurs i Frankrike? Ta tåg dit och bara försöka upptäcka världen och möta människor? Nåt sånt tänker iaf jag sikta på! Tror det är kört för mig med att skaffa partner och barn så jag tänker leva – liksom på riktigt leva livet. Det som man får när man inte behöver vara hemma och äta tacos på fredagar, nattabarn och jag vet inte allt.  Jag tror jag blir bitter om jag bara sitter i min lilla lägenhet och åren går, lever som om jag vore ”fast” i en ”familj”, men så är man ju inte det? Tror inte på vardag riktigt när man är singel och barnfri. Gör ni det?

    Ok! Känns som om jag missförstod hela inlägget. Ber om ursäkt för det!

    Kanske ni behöver säga till på skarpen att det här inte går längre och så sätter ni er i en taxi till psykakuten? Jag tror det är bättre att få hjälp redan nu innan det eskalerar ytterligare. Kanske behöver han förstå själv allvaret i situationen och att det kan just sluta illa om han blir allt mer desperat. Jag menar alltså inte att ”fråga” om man ska åka till psykakuten utan jag menar nog mer något i stil med att man som förälder gråter och förtvivlat förmedlar att det här har spårat ur och måste förändras? Men ni kanske redan har den approachen jäntemot honom?

    Wow, det låter olidligt och faktiskt sinnessjukt att bli anklagad på det här sättet. Förstår verkligen att det sätter griller i huvudet på dig. Jag hade också blivit helt snurrig i huvudet om någon sagt något liknande till mig. Det är ju något med att bli falskt anklagad som är oerhört obehagligt. Det sätter lätt igång antingen overklighetskänslor eller starka vanmaktskänslor?

    Eftersom det inte finns något att bevisa undrar man ju verkligen vad det är som har hänt och som får henne att agera på det här sättet? När jag varit sådär som hon är (eller hur jag ska uttrycka det), att jag varit ”övertygad” om något och då gått till angrepp så har det i grund och botten handlat om någon skräck tror jag. Vet inte om det är så för henne? Något är det ju som oroar henne å det grövsta?

    Går det att i saklig ton be henne om ”bevisen”, alltså när ingen av er är i upplösningstillstånd? Och så kan ni prata ut ordentligt om vad det är som händer, egentligen? Jag tror sällan konfikter bara skapas sådär, ofta finns det något som skaver och så ballar det lätt ur (kanske inte på det här viset, vanligtvis.. men du fattar vad jag menar säkert)?

    Hur mår du nu? Har det hänt något mer sedan du skrev? – om du vill säga <3

    Hej!

    Jag kan tyvärr inte mycket alls om tvångsvård (arbetar inte inom sjukvården) men jag tänker generellt att om man är orolig, liksom har en dålig magkänsla, kan man nog övertyga någon om att ta en taxi till psykakuten tillsammans. Alltså om du berättar för din son att du tycker det börjar gå för långt det här och att du är rädd att han ska göra något i impuls så är det alla dagar i veckan rätt att som förälder åka med till psykakuten, tänker jag då.

    Förövrigt tycker jag det låter så fint att han har berättat allt det här för dig. Det måste ju tyda på att ni har en fin kontakt mellan varandra. Också att han har stor självinsikt (och bra förmåga!) som själv förstår hela processen om vad som hände med sina kompisar och känner att han lärt sig framöver att göra på ett annorlunda sätt. Herregud vilka unga personer kan lägga det pusslet så enkelt bara sådär? Knappt supergamla människor klarar av det!

    Tänker på er! <3

Visar 12 inlägg - 1,273 till 1,284 (av 1,939 totalt)
0