Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,273 till 1,284 (av 2,047 totalt)
0
  • När jag läser det du skriver tycker jag du har kommit så oerhört långt i din utveckling som kan sätta ord på det där och se det från ett metaperspektiv. Skulle inte själv vara kapabel till det, tror jag!

    Att dela emotionella upplevelser, tankar och känslor är fan a och o för ens överlevnad. Kunna känna sig förankrad till den här planeten. Känna att man hör hit. Det är något med det där när kompisar flyger in i sambo- och familjeliv som är ganska obehagligt. Har själv upplevt det på nära håll men förstod inte riktigt då vad som hände. Jag vet inte om du vill ha något tips men jag skriver ett och så får du göra vad du vill med det. Försök ändå att vara nära dina kompisar trots att de nu går in i sina bubblor av graviditeter och giftermål. Man kan alltid hänga med trots att sin tjejkompis har en liten bäbis i vagnen. Så stor skillnad på vänskap skulle inte jag säga att det faktiskt är. Inte om man ser till att inte göra en för stor deal av det hela.

    De kompisar jag haft och som fått barn har dessutom varit extremt tacksamma att få umgås när de har små bebisar och sitter hemma hela dagarna. Även min syster har nog aldrig uppskattat min närvaro som hon gör när hon har massor av ungar och en snudd på omöjlig snubbe att förhålla sig till. Det är som att kvinnosläktet behövs mer än någonsin när familjer skapas, är nog fanimej min insikt i det hela, hehe.

    Ge inte upp och våga finnas kvar hos dina kompisar, även om det kanske är på ett litet annorlunda sätt <3

    Ja, det kanske är helt meningslöst att få förklaringar på varför det blivit som det blivit? Sorgen och smärtan finns kvar oavsett?

    I min omgivning är det ingen vad jag vet som kommer med någon empati på det viset och pekar på olika förklaringsmodeller till varför en del grejer uteblivit eller blivit som det blivit. Tycker folk ser ut som fågelholkar snarare.

    Det är nog snarare jag som försöker komma med ursäkter eller förklaringar på att jag minsann inte haft det så lätt men det är som att andra inte köper det utan fortsätter se det som ”suspekt”. Jag har börjat skita i det nu iaf. Går min väg och om jag tar livet av mig en vacker dag är det inte precis för att jag blivit omhuldad av kärlek utan det beror på att min väg varit för brant och att jag inte orkade mer tillslut.

    <3

    som svar på: Orkar inte ta mig ut

    Hej,

    Det låter som att du tvingats överleva istället för att få leva som du borde ha fått? Det är väldigt orättvist att det blivit så. Tänker även på det du skriver om vad som hände efter gymnasiet och funderar på om det kan ha varit så att din historia då kom ikapp dig? Att det inte fanns lika mycket distraktion och därför kom det till ytan igen? Jag tror att det kan fungera på det sättet ofta med trauman. Vissa säger också att det varit först när de känt sig trygga i livet som uppväxten och annat kommit ifatt dem. En del får det ganska sent i livet verkar det som. Typ när de fått barn och lever mer stabilt, då kommer historian igen. För mig var det också så att jag mådde sämre direkt efter gymnasiet, det hann knappt gå en vecka så mådde jag fruktansvärt dåligt och jag förstod heller inte alls varför. Idag kan jag dock se att det infann sig något tomrum också efter skolan var slut och närheten till mina minnen och upplevelser kändes plötsligt så färska. Hade heller ingen ork eftersom alla ”extraväxlar” var förbrukade. Jag tror att du kommer få tillbaka kraften igen. Det fick jag kan jag säga. Några år, precis som för dig, mådde jag inte bra alls och var även helt utslagen, men sedan började en liten strimma hopp igen. Jag tror tid kan vara avgörande i såna lägen. Och tillåta sig själv att få det som man behöver. Prioritera sig själv. Ge sig själv drömmarna. Eller hur känner du där?

    Vad jobbigt!

    Du kanske kan hitta och landa i något mellanläge? Istället för livrädd är det bra att vara på sin vakt eftersom det är ett farligt virus som florerar i samhället.

    Med största sannolikhet stryker du heller inte med och dör. Däremot kan du få långtidscovid och det tycker iaf jag verkar oerhört trist att ha med sig in i framtiden.

    Var försiktig men jag tror inte du behöver frukta för ditt liv och ta höjd som om så vore fallet.

    Snart är vi ute i ljuset igen!  <3

    Lever vi inte lite också i ett samhälle där de flesta känner att det är för riskfyllt att följa sina drömmar och därför går på mer säkra kort? Minns en gång hur jag satt på ett bröllop och pratade med en kvinna som är ekonom. Efter vi pratat ett tag kröp det fram att det hon ”egentligen” ville jobba med var trädgårdsmästare. Men att det ju var uteslutet, sa hon övertygat. Jag blev så ledsen av det.

    Likadant är det i min släkt. Hälften är utbrända, nästan alla verkar dock ha ett samhällsengagemang. Men hur livnär man sig på det? En del av de klarar av det. Andra är musikaliska och någon har varit med i melodifestivalen och skriver böcker. The list goes on.. Menar att nästan vem som helst (förutom delar av min släkt kanske) man pratar med verkar ju inte arbeta med det som de innerst inne har en drivkraft att jobba med? Att då inte orka med samhällets krav ser jag som en motreaktion på det?

    Hur ska man orkar arbeta med något och under nästan slavliknande förhållanden med stress och hierarkier när det man brinner för är något helt annat, och som ”man” nästan tvingas till att välja bort? Att kamma sig, gå till jobbet, göra sina plikter är väl något som är idealet just nu? Raketkarriärer och status. Inte att det räknas t ex om man hjälper grannen, arbetar med något kreativt på sin fritid, engagerar sig i ett ämne. Det är ju också arbete och som också tar kraft, tänker jag. Något som behövs. Kanske mer än någonsin?

    Vi blir så beroende av institutioner istället. Jag skulle önska det var mer eftersträvningsvärt att vara medmänniskor, följa våra innersta drömmar, och där man kunde lägga upp sitt liv efter det man på riktigt har talang för. Vissa är ju t ex fantastiska i möten med döende personer. Andra är duktiga på att ta hand om sin umgängeskrets.  Men det är sånt som inte riktigt räknas och som man kan skriva upp på sitt cv.

    som svar på: Utsättning

    Åh, vilken viktig tråd! <3

    Min erfarenhet är lite dramatisk för jag blev sjuk i flera månader när jag trappade ner. Hamnade i något som heter Akafysia och som kan drabba en om man trappar ner för fort. Jag tog Sertralin och rasade i vikt av den och kände mig tvungen att sluta abdrubt. Det började med att jag fick konstiga overklighetskänslor och andra symptom, så då tog jag lite igen för att få ordning på det. Men sedan började en lång mardröm där jag först vaknade på nätterna och inte visste var jag var någonstans. Började gå i sömnen och liknande. Mycket läskigt.

    Efter det följdes ett psykosliknande tillstånd som jag nu först (10 år senare) förstod var Akafysia. Jag var för sjuk för att söka hjälp så jag försökte på alla tänkbara sätt rätta till det här. Efter månader tog jag mig till min läkare och bara grät på hans rum. Fick då diagnosen ”panikångestsymtom” och Mirtazapin. Det har jag läst såhär i efterhand är precis vad man ska ge patienter med Akafysia. Även järn, vilket märkligt nog också var något jag halsade i mig (blutsaft) och blev hjälpt av det. Så syftet med att jag skriver det här är att upplysa att ta det oerhört försiktigt när ni sätter ut antidep medicin. Det jag hade var en ren skär mardröm.

    Tydligen finns det också människor som lever i flera år i detta tillstånd. Kändes som att ha en demon inom sig. Läkare vet tydligen oftast inte så mycket om det här. Inte heller min läkare förstod ju det. Men nu först, 10 år senare, förstår jag vad som hände. Det tog mig flera år att bli stabil på riktigt igen. Jag missade hur mycket som helst i mitt liv under den här tiden. Så var försiktiga så ni inte råkar ut för samma sak <3

    https://en.wikipedia.org/wiki/Akathisia

     

    som svar på: Två sidor av livet.

    Stor kram till dig <3

    Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. Har en drös med sjukdomar och fruktar att flera kommer. Funderar lite på att det talas väldigt lite i samhället om att man ska få stöd när man får olika sjukdomsbesked och sorgen det innebär att leva dagligen med dem. Någon typ av krissamtal borde man erbjudas när man får flera sjukdomsbesked kort efter varandra. Tycker du likadant?

    Jag tror alltså på massor av stöd för att ge en den där energin som man desperat behöver eftersom sina sjukdomar tar så mycket av en. Kan det vara något som skulle kunna vara ett alternativ för dig att fråga på sjukhusen om du kan få prata med någon professionell? För att acceptera allt det här som hänt och också få hjälp i att orka hitta tillbaka till tilliten i livet igen?

    Jag förstår och det är fint att hon har dig <3 Du betyder säkert enormt mycket för henne även om hon kanske inte visar det. Det är också sådär ”man” tänker när man är svårt deprimerad. Att det är lika bra att ge upp. Är ett sjukdomstillstånd. I mina öron låter det också som att din flickvän innerst inne är djupt förtvivlad. Kanske har hon försökt må bättre men inte fått den hjälpen som hon hade behövt, eller som hjälpte henne på det sättet som behövdes. Nu är hon förmodligen i det skedet att hon börjat acceptera det. Det är många som lever och känner på det sättet. Speciellt vi som är här på Mind förmodligen. Min tanke är alltså att se det som att hon ungefär lider av en svårt fysisk sjukdom och som talar för sig själv, lever för sig själv, och att det fortfarande är viktigt att få stöd och hjälp att ta sig ur sin förtvivlan och längtan efter att få dö. Har hört om personer som försökt begå självmord som in i det sista önskar det vore annorlunda. Även att personer som överlevt har känt när de t ex hoppat att de innerst inne ångrat sig. Så det är mycket som sker i impuls och som talar för att människan snarare vill leva. Men ingen vill leva i kronisk psykisk smärta. Hon behöver få professionell hjälp är det jag försöker säga <3

    Hej,

    Åh jag tycker det låter så klokt att söka stöd av en utbildad terapeut för att kunna få landa någonstans och få regelbundna kloka råd och infallsvinklar. Rekommenderar att du mailar/ringer en privat terapeut så du får komma omgående. Det kostar men brukar vara värt det enligt min erfarenhet (är dock inte närstående utan har egna problem).

    Det är en sak att acceptera att någon mår jättedåligt men det är svårare att nästan kräva att någon passiviseras till att kolla på, tänker jag här nu för mig själv. Kanske är det till och med helt omöjligt. Vi människor vill ju finnas där för varandra, hjälpa och stödja, rätta till. Och i synnerhet i en parrelation ingår det ju att ta hand om och lyssna in. Kanske är din flickväns tillstånd något som hon normaliserat och tycker är så hopplöst att det är liksom inget att ens försöka göra något åt?

    Oj, bra fråga! Själv är jag snarare undernärd och behöver öka i vikt på ett nyttigt sätt. Tänker dock att grönsaker är det väl aldrig fel att äta mer av? Frukt likaså. Man brukar väl säga att man ska försöka äta ungefär som man brukar men lägga dit nyttiga inslag. T ex gurkmeja är ju nyttigt och som man kan ta i dricksvattnet några gånger i veckan. Antiinflammatorisk kost är något jag förespråkar. Vet inte hur det är med viktnedgång för jag har noll erfarenhet av det men hur som helst tror jag på att lägga till massor av nyttigheter så du inte går runt hungrig men heller inte svälter dig själv på minsta sätt? Smoothies är ju fantastiskt! Kasta ihop allt det man gillar bäst. Min mage mår jättebra av hallon, kokos, havremjölk och dadlar t ex. Rekommenderar! Härligt också när sommaren är på intåg med smoothies.

    som svar på: Flashbacks.. !!!TW!!!!

    Stor kram till dig <3 Så fruktansvärt det du varit utsatt för. PTSD är olidligt men det går att bli läkt. Rekommenderar forumet ”We DID it” som man får vara med i om man har PTSD. Du borde också få traumabehandling <3

    Kram!

    som svar på: Ångest vid läggdags

    Halloj, jag känner jättemycket igen mig! Lyssnar varje kväll sedan år tillbaka på poddar som har lugnande röster (t ex Alex och Sigges podd söver mig bra). Blev rejält övergiven som barn och har tänkt att det kanske har med det att göra. Kan det vara något liknande för dig? Som tonåring minns jag dock att jag lade mig nästan varje kväll/natt på hustaket och kollade upp på månen för att känna närvaro av något som jag upplevde var tryggt och förutsägbart. Lite tragiskt kanske. Jag tror det är vanligt att få ångest om man känner en inre otrygghet som kryper sig på när husen liksom släcks ner, det blir tyst runtomkring en. Det är kanske en form av övergivenhet när man är ensam att tvingas in i tystnad typ? Man känner väl av sina känslor också starkare när det är natt, distraktion från annat försvinner och är inte lika påtagligt som under dagtid?

    Kram!

Visar 12 inlägg - 1,273 till 1,284 (av 2,047 totalt)
0