Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,261 till 1,272 (av 1,939 totalt)
0
  • Det låter lite märkligt att psykologerna inte fångat upp att det verkar som det just är emotioner du skulle behöva få hjälp med att hantera?

    Tänker att det inte per automatik innebär att ett ”fel” på en person ska upptäckas utan snarare är det väl att få verktyg så man kan leva ett liv med så lite problem som möjligt? I relationer men kanske framförallt inför sig själv också?

    Just att veta hur man ska reglera eller hantera irritation, avundsjuka och andra djupt mänskliga känslor är något även jag brottas extremt mycket med.

    Ett tips kan vara att testa att göra på ett motsatt sätt än hur man brukar göra vanligtvis. Alltså att syna/kartlägga sina mönster.

    Om du t ex är en person som gärna håller tillbaka det du känner (negativa känslor) kanske du t ex i terapi skulle kunna få öva på att just uttrycka dem känslorna istället? Ta fram dem i ljuset, liksom. Kolla på dem. Vad är detta? Och varför känner jag så? Hur skulle jag vilja reagera istället? Går det att nå dit? På vilket sätt osv.

    <3

    som svar på: Passar Jag in här?

    Hjärtligt välkommen hit!

    Måste säga att jag älskar det du skriver där om att vi är lika goda kålsupare. Underbart uttryckt! Och visst är det så. Att vi lever i olika tider av universum tycker jag också var så himla klokt och vackert sagt.

    Du verkar ha ett fint inre och en varm själ <3

     

    Oh, i know what you mean.. De unga åren där man fick leva och slapp vardagsbestyren som suger musten ur en, kanske?

    Jag tror på riktigt att vi människor verkligen kan vara flockdjur och ”ska ha” olika roller i ett typ kollektiv? Alltså att vissa kanske tycker om att betala räkningar, administration, medan andra kanske har som hobby att laga mat, och så den tredje kanske är väldigt social och tycker om att skapa en god stämning? Osv.

    Har du någon sån grej att det finns något i vardagen och om du hade levt i grupp där du hade fått blomstra och känt näring av att göra just den grejen/sysslan?

    Försöker mest säga att det kanske är fullt naturligt för alla människor – vuxna som barn – att tappa orken och lusten att tvingas göra sånt man inte vill? Att ha många rutiner i sin vardag man egentligen inte alls borde klara av ensam?

    Det är ju helt knasigt att singelhushållen gör dessa grejer ensamma, vilket slöseri på resurser att ”alla” gör samma sak, istället för att man hjälps åt istället? <3

    Alla poeter som behöver diska istället för att tillbringa det på underbar konst andra kan få njuta av mm.

    Trådstartaren

    Jag vet inte om det här är lite som typ naturkatastrofer att efter kriser så börjar man syna beteenden hos personer i sin omgivning. Varför stack den där pappan och lämnade sin familj ensamma när det var en lavin? Räddade sitt eget skinn. Alltså lite sånt har jag börjat fundera på nu, kontrasten och tankarna som samlas inom en att man behövt se så mycket skit och där andra satt sin egen bekvämlighet före andras säkerhet. Lite att det handlar om hänsyn och solidaritet med de svagare. Smittskyddsåtgärder som inte handlar om att jävlas med folk, att inskränka demokrati, utan att skydda sina medborgare. Jag blir förskräckt att detta har hänt i Sverige och med svenskar. Det säger så mycket om vilket individualistiskt samhälle vi lever i, tycker jag. Inte alls uppbyggd på kollektiva och gemensamma grunder. Läskigt och djupt oroväckande. Hur ska vi kunna enas i nästa kris när vi nu lärde oss ungefär noll av denna? Är det här det bästa vi kan?

    Hur som helst fick jag det efterlängtade vaccinet idag. Riktigt god stämning på vaccinstället. Andra i riskgrupp som var oerhört kontaktsökande tyckte jag. Herregud, de har väl precis som jag suttit inlåsta i ett år och nu äntligen fick se lite annat löst folk. Själv var jag ju lite skärrad som vanligt och ville hålla avstånd men de var ju så charmiga att jag kände mig desperat att prata tillbaka. En fin stund.

    Jamen precis, krav, borden och måsten vill jag också släppa. Vad andra tycker att man borde göra eller vilket liv man borde leva är ju inte klokt egentligen alls att lyssna på. Huu, vilken mardröm att leva ett sånt typ av liv och sedan vakna upp när man är gammal och förstå att man inte lyssnat inåt mycket alls. Inte hört efter inifrån vad som varit ens drivkrafter, drömmar och ambitioner i livet. Det får bara inte hända. Jag blir mörkrädd av bara tanken. Skrämmande.

    Är ni bra på att lyssna inåt och följa känslorna som strömmar därifrån?

    Trådstartaren

    Pratade lite med en kompis om det här igår. Just att t ex under stress få behov av att saker och ting ska gå fort. Och att jag blir lättirriterad. Han trodde det handlar om ett typiskt beteende när man har ADHD (som jag kanske har) och kände igen sig. Kanske att det är något om att tankarna man själv har spinner så oerhört fort jämt och under stress löper hjärnan nästan amok. Den går inte att stoppa utan det blir nästan ett maniskt beteende där man har hög effektivitet. Vilket leder till ett behov att se detta hos sin omgivning också. Låter lite rimligt faktiskt att det kan vara på det sättet. Att mitt huvud går liksom så snabbt och där jag på riktigt upplever andras röster i slow motion och det klarar jag då inte av. Min kompis föreslog att när det är på det sättet eller man utsatts för mycket stress så kan man försöka göra en motsatt handling. T ex planera in att ta hand om sig själv efteråt. Typ först stressa mycket och sedan timmen efter så äter man god mat och sätter på en film. Se det som vågskålar som behöver förhålla sig till varandra för att man ska kunna må bra – ge sig själv förutsättningarna – under en stressig period, och för att inte spinna vidare och bli ännu mer på jakt efter att så fort som möjligt, bara få saker och ting gjorda.

    som svar på: idag

    Stor kram till dig! Fina du, kan man på något sätt förändra förutsättningarna på praktiken? Låter så orättvist att behöva gå där men att egentligen är det för många timmar i veckan för att det ska vara realistiskt att genomföra.

    Vet precis hur det känns att bara vilja sova. Känner exakt likadant just nu. Livet är för jobbigt.

    Tänker på dig!

    Trådstartaren

    Tror du att det kanske är något självskadebeteende att söka sig till personer som gör så? Att det i grunden handlar om att du känner innerst inne att du inte förtjänar bättre? Får lite associationer till hur jag kan vara i vänskapsrelationer att dynamiken ofta blir att jag är lyhörd inför irritation och ilska medan den andra är typ extra tydlig med att visa sina besvikelser. Det har jag förstått ofta kan bli startskottet på en ganska ojämlik relation där mina behov inte på långa vägar blir tillfredsställda. Och att jag måste göra avkall på mig själv för att uppleva att den andra är nöjd. Låter som att du är inne i en liknande relation kanske med den här killen? Att ni nästan har som ett tyst kontrakt att du ska finnas där känslomässigt för honom och om du inte är det så kommer han ta illa vid sig? Men egentligen så vill du att det ska vara på lika villkor och inte finnas de här kraven på varandra kanske? Jag tänker högt nu alltså.

    som svar på: Jag mår inte bra

    Stor kram till dig <3

    Känns det som att det här var liksom kärleken i ditt liv eller är det extra sorgligt eftersom det är din första kärlek? Var ni kompatibla annars – när det inte var bråk – och hade mycket bra i relationen också? Tycker du hon känns som en fin och bra person eller har hon sårat dig för djupt och visat för dåliga sidor? Svara bara om du vill och känner för det. Frågar mest som medmänniska och ifall du vill ha någon att bolla med för att få lite överblick vad som skett.

    Värme

     

    som svar på: Psykiskt sjuk tonåring

    Med all respekt för detta med sköldkörtel och att du gör bedömningen att hon gömmer sig bakom detta, vill jag ändå berätta att det är inte alls på det viset att alla får hjälp som har problem med den. Är själv drabbad av den sjukdomen och har ingen medicin som biter. Oavsett har du säkert rätt ifall du upplever det som att mamman gömmer sig bakom det här, det låter isf oroväckande och faktiskt ganska tragiskt och hjärtlöst av henne, tycker jag.

    Anorexia är också allvarligt. Precis som självmordstankar. Jag förstår det som att flickan är i ett oerhört dåligt skick både fysiskt och psykiskt och för detta behöver givetvis professionellt stöd.

    Hade jag varit dig skulle jag försöka strunta i att bli upprörd på mamman för tror inte ni har råd att tänka på det nu. All fokus behöver landa på dottern som behöver rätt hjälp.

    Vad säger de mer på anorexistället? Är det bara fokus på att sluta kräkas upp medicinerna? När min syster gick på ett sånt ställe sa hon iofs att det inte var särskilt hjälpsamt, utan det var på hemmaplan som hon tillfrisknade. Hur det gick till exakt var att hon bestämde sig för att äta. Att det handlade om ett val. Hon var också hjälpt av att se oss andra i familjen äta, då kände hon att om andra äter så innebär det att maten inte är farlig och då kan jag också äta den. Så började det hela vända.

    Trådstartaren

    Eller hur!!! Nu börjar jag kanske låta som en gammal gubbe/gumma men jag börjar känna allt mer – såhär var det inte förr? Då hade man t ex inte sociala medier som gör att man är uppkopplad dygnet runt, mobiltelefoner och mail man känner någon inre panik om man inte svarar på, inom ett dygn. Tempot har liksom skruvats upp något enormt?

    Kanske jag sitter och skyller ifrån mig här…

    Tråden handlade ju från början om att jag nog behöver öva upp min toleransnivå för andra människor när jag själv har ett späckat schema eller är på dåligt humör. När något irriterar mig jättemycket ska jag försöka stanna i det och härda, kanske kan man vänja sig av vid det hela och försöka släppa kontrollen? Typ: Om nu den här elektrikern för tredje gången inte klarar av att lösa det han borde ha löst första gången, är det så. Det är så. Och det är inget att bli upprörd över. Människor är såna att man kan reta sig, men ur ett större perspektiv är det en piss i havet. Typ så ska jag försöka öva mig!

    som svar på: Psykiskt sjuk tonåring

    Så hemskt! Stackars flickan och även pappan som inte kanske klarar av stressen som medföljer att ha huvudansvaret. Kanske kan ni kontakta anorexicenter? Där fick iaf min lillasyster gå när hon hade anorexia. Jag tror inte heller på att ”vakta” en som har anorexia, om jag ska säga vad jag tror hjälper bättre, utan jag tror på att kommunicera med personen istället. Det var iaf vad som hjälpte min syster att bli frisk igen. Är säkert individuellt. Terapeuter säger väl att anorexia bottnar ofta i ett kontrollbehov så kanske om man då blir omgiven av vuxna som kontrollerar en blir det ännu värre. Jag skulle nog reagera så. Hur som helst är mitt råd att kontakta en plats som behandlar anorexia, därifrån kan man säkert även gå vidare och ge stöd för självmordstankarna? Känner mig dåligt insatt i ämnet är jag rädd. Hur som helst, ge inte upp om att få adekvat vård! Du är bra som vänder dig hit och på olika sätt försöker få rätt stöd till henne <3

Visar 12 inlägg - 1,261 till 1,272 (av 1,939 totalt)
0