Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,261 till 1,272 (av 1,463 totalt)
0
  • Vill bara säga att demostrationerna runt om i världen gällande lockdowns handlar om att det är ett övergrepp och stora steg mot ett övervakningssamhälle. Det handlar om så mycket mer än att folk tycker det är trist att sitta inne.

    Ok, vad bra! Har faktiskt blivit orolig över vad detta kan tänkas handla om. Jag hoppas verkligen att det handlar om ett motstånd mot ett övervakningssamhälle. Får liksom bilder i huvudet av Trump-anhängare med planscher där det för några månader stod saker som ”Be like Sweden”. Men jag är inte insatt alls i vad det handlade om i London. Ska bli intressant att följa utvecklingen framöver om när det senare lär göras hur mycket grävande journalistik som helst om den här pandemi-tiden!

    Länder förstörs av att stängas ner. Problemen som uppkommer av nedstängning är mycket större än en influensa med döda i en medianåldern på 84år.

    Vad är det som förstörs menar du lite mer exakt?

    Hoppas verkligen alla har förstått att det inte är en vanlig influensa vid det här laget.

    Jag förstår vad du menar med att gå till mängder av terapeuter och psykologer men att det ändå inte hjälper. Ber om ursäkt för det tipset! Kan det vara en livspartner som du behöver? Någon att dela närhet med? Som du har sällskap med under de veckorna då dottern inte bor hemma hos dig?

     

    Samma här. Va redan rätt ensam innan pandemin började och nu är de knappt nån som vågar träffas. Mådde dåligt innan pga av min pappa som gick bort, blev dumpad och sen fick vi veta att mamma har cancer och vet inte hur länge hon finns kvar… Ensamheten tar livet av mig snart.

    Fina du, vill ge dig en stor bamsekram! Gud så fruktansvärt och omänskligt tungt och även på så kort tid. Ledsen! Gör ont i mig å dina vägnar. Alla tankar till dig!!! ❤️

    Hej!

    För mig låter det som att du har en solklar depression. Just att inte kunna förändra sitt mående med ”hurtiga positiva tankar” eller vända sitt mående på egen hand är just symptom på depression. Att det inte lyfter oavsett ansträngningar. Hade jag varit dig skulle jag söka professionell hjälp för det!

    Tänker på dig!

    Stor kram

    Hej,

    Åh, förstår verkligen att det är en nervös väntan på samtalet, och vad de exakt kommer att säga. Ett tips är att försöka hålla sig sysselsatt om dagarna och leva på som vanligt. Tror du det kan vara en strategi för att få en ok tid fram till det att de ringer? Tiden brukar kunna gå fortare om man tänker även på annat, man blir lite distraherad, och så får man också mindre anspänning i kroppen. Brukar göra så när jag haft läkare som ringt mig och känt mig extremt nervös inför det. Gå promenader kan också vara ångestdämpande och lugnande.

    Kram

    som svar på: Till alla oavsett

    Ja, faktiskt! Det kan ju vara en inbillning också att andra skulle värdera en negativt? Kanske majoriteten istället skulle känna empati och kanske även tänka på att bjuda med en nästa gång det sker en tillställning? Skulle inte bli förvånad om just de här två kollegorna hade gjort det. Och precis att det då är så viktigt att tacka ja när tillfällena erbjuds! Ta emot de utsträckta händerna som ju faktiskt kommer ibland. Kanske är det heller ingen tävling för kollegorna utan de berättar bara om sina semestrar för att det är en social grej liksom? Att det är mer en själv som känner sig underlägsen som gör inget, typ? Är säkert en kombination.

    Peppar gärna varandra i det här!!

     

    Kom på en till grej. Om man haft en traumatisk uppväxt eller på andra sätt genomgått trauman är jag övertygad om att allting tar mycket längre tid än vad det skulle göra om man inte haft de erfarenheterna. Har träffat ganska många med barndomstrauman genom åren och tycker mig se att mer eller mindre alla som behövt lägga tid på att bearbeta sin barndom ”ligger efter”, ”saknar” viktiga pusselbitar i sina liv. Eller har grejer i sin personlighet som de är missnöjda med och som det kan behövas läggas energi på för att förändra, för att bli mer tillfreds med sig själv, den som har man blivit och för att höja sin självkänsla. Tänker att känslor av att livet inte blivit som man tänkt sig ofta är befogade utefter omständigheterna. Det gäller bara att orka sig igenom det. Inte ge upp och känna att det är man själv som person som är dålig eller har misslyckats. Att man tar det personligt.

    Värme

    Kan det inte också handla om att landa i en acceptans över hur livet varit hittills? Att försonas med sin situation och historia? När man gjort det så är det också så mycket lättare att gå vidare? Också att det gör det lättare att veta vilken väg man ska ta? När jag var i 30 års åldern kommer jag ihåg hur det handlade så mycket om skaffa barn och gifta sig för det var ju vad jag såg andra göra.

    Kunde också känna en enorm smärta över att tonårstiden var över. Barndomen likaså. Kunde inte se någon ljus framtid, precis. Den totalt dominerande känslan var att allting är över. Nu först, däremot, har jag börjat förlika mig med dåtiden. Börjat få upp ögonen på allt som kan ske framöver. Herregud det finns ju en framtid också! Tänk alla glädjesituationer man med största sannolikhet kommer få uppleva.

    Vet inte om det är någon gyllene gräns där vid 35 års åldern (säkert individuellt) att man liksom lugnar ner sig lite och börjar om på ny kula, typ. Börjar inse allt man har framför sig och vilka smörgåsbord av fantastiska saker som kan ske. Allt det man inte varit med om ännu. Jag tror att du Yellow Palubu kommer få tillbaka din mentala styrka med tiden! Livet kommer lätta för dig! Och då kommer även glädjen som ett brev på posten!

    som svar på: Till alla oavsett

    Precis, det är för att ”skydda” sig själv och även att slippa få massa uppmärksamhet, kanske medömkan som man väljer att göra så. Intressant att läsa era svar! Och visst är det så att det knappast handlar om att man ljuger eller talar osanning för att man vill vilseleda någon. Det är så mycket mer komplext än så!

    Minns en julafton som jag satt själv på för ett par år sedan och där en kompis var jättegullig och bjöd in mig till sin familj ifall jag ville det. Grejen var bara att jag skämdes ögonen ur mig gentemot hennes familj och speciellt hennes brorsa som även var intresserad av mig. Kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att åka dit och sitta där. Skulle känna mig som en uteliggare tror jag. Rädslan att bli sedd på med stora ögon och en mycket frågande blick, skulle göra allt värre tror jag.

    Det känns som att det verkligen finns en hel del skam i detta med ensamhet? Skam att behöver ”avslöja” hur man spenderar högtider och semestrar/helger. Varje gång det händer att jag skruvar på mig för att jag inte vill berätta riktigt tänker jag för mig själv att jag måste ta tag i allt det här, skaffa mig mer innehåll. Försöker använda det som morot.

    Samtidigt vet jag inte om jag skäms egentligen för att vara så mycket ensam. Alltså jag skäms inte direkt inför vänner och familj. Inte i samma utsträckning iaf. Det är mer de här som är ytligt bekanta, eller kollegor, och att det på en del arbetsplatser känns som en tävling där man ska ha rest och gjort tusen saker på sin fritid. Det där jämförandet blir så synligt då. Tror mina fåtal kompisar och familj har märkt att de inte ska fråga mig vad jag gjort eller saknar för planer, för de har väl förstått vid det här laget att det är ganska sårbart och att det inte blivit så mycket bättre.

    Verkligen! Känner ganska exakt som du! Enorma skam och skuldkänslor över att ha totalt misslyckats (som det känns) i livet. Oerhört tungt att bära runt på. Sorgen har iofs lagt sig lite för mig. Numera går det mer i cykler. Men jag förstår vad du menar med att hata den man själv blivit. Även att se vad man inte längre kan eller på olika sätt är kapabel till. Det är frustrerande givetvis!

    Jag tycker det är bra att du synliggör vad du är avundsjuk på. Kan finnas något befriande i att bara släppa lös det hela istället för att låtsas som om känslorna inte existerar?

    Vilka känslor ploppar upp i dig när du ser de här personerna du är avundsjuk på? Känner du dig besviken på att du inte är sådär t ex sprudlande som vissa människor kan vara? Eller är det mer en känsla av att du förlorat dig själv och blir påmind om din tidigare version?

    Just glada människor kan även göra mig avundsjuk. Upplever ibland att jag måste ”förställa” min blick till en mer levande version eftersom jag tycker jag kan se så himla tom ut. Ärligt talat är det livet som plågat mig så pass att jag tappat livsgnistan. Inget man kanske kan berätta för någon över en kafferast, precis.

    En liten hurtig tanke är kanske att man ju kan försöka skapa mer av det där man är avundsjuk på? T ex att ta lätt på livet tror jag är en övningsfråga. Vara positiv, likaså. Tänker att det kanske är optimalt att vara i miljöer med människor som har just de egenskaperna som man själv skulle vilja ha mer av? De brukar ju lätt bli så att man mer eller mindre tar avtryck av andra och blir som man umgås, med tiden.

    Minns att jag läste någonstans att det bästa för att bli en bra t ex fotbollsspelare är att vara i ett lag där andra är bättre än man själv. För det gör att man ofta tenderar att höjas genom dem. Att man lär sig av varandra. Har funderat mycket på det. Hur bra det kan vara att t ex omge sig med talangfulla eller optimister ifall man själv hamnat i en cirkel där man har svårt att hitta glädje.

    Kram!

    som svar på: Till alla oavsett

    @ Yellow Horaka

    @ Olive Fahiso

    Ja precis! Just att vara på jobbet, dra sig för att gå hem, och sedan att ibland jämföra sig med sina kollegor och hur deras fritid ser ut är faktiskt lite jobbigt. Minns att jag vid något tillfälle till och med ljög en kollega rakt upp i ansiktet om vad jag hade gjort på vad jag tror var midsommarafton.

    Sanningen är att jag var ensam hemma och inte inbjuden till någonting av en kompis eller syskon. Möjligtvis att min mamma sagt något men det ville jag definitivt inte. Så där satt jag sedan på jobbet och fick ganska påflugna frågor av kollegorna om vad jag gjort, vilka jag umgåtts med, vart jag befunnit mig osv.

    Fattar ju att de menar väl men jag känner mig som ett freak och klarade bara inte av att säga som det var. Brukar inte göra så, alltså köra något lögnaktigt fasadbeteende. Skulle inte göra så mot folk jag känner. Men med kollegor man ändå inte träffar på fritiden blir det så skum stämning om man skulle beskriva sitt miserabla liv? Bäst för alla att vara tyst, känner jag. Hur känner och gör ni där? Om ni vill säga?

    Värme

    som svar på: Till alla oavsett

    Förresten: Har hänt mig några gånger att mina inlägg här fastnar i väntan på godkännande. Tycker själv inte att jag skrivit något konstigt, har det hänt er också?

    Vad jobbigt! Det har hänt mig också. Bara en gång iofs och då var det att jag skickade endast tre hjärtan eller liknande och den tror jag inte gick igenom, utan har stannat så än idag. Annars kan jag få att det blir ett felmeddelande och texten jag skrivit försvinner. Hänt mer än vanligt senaste dagarna. Det är säkert någon bugg i systemet? Samma är det ju med att inlägg ser ut att vara skrivna kanske för en timme sedan men så är det egentligen typ 4 h, hehe.

    Ja, tända ljus är mysigt och även att äta något gott 🙂 Sitter och funderar på om jag ska unna mig take away kinamat eftersom jag knappt ätit på en vecka. Måste äta upp mig. Tecken på att må bättre är oftast när jag börjar tända upp i hemmet, laga mat, sover djupare och utan så många uppvaknanden, börjar kolla om jag behöver tvätta, kollar posten osv. Som att man ”vaknat till liv”.

Visar 12 inlägg - 1,261 till 1,272 (av 1,463 totalt)
0