Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,261 till 1,272 (av 2,320 totalt)
0
  • som svar på: Skuldkänslor

    Stor kram till dig <3

    Kan det inte vara lite så att om dina vänner vet att hjälpen har hjälpt, och du mått bättre av den, är det bra nog? <3 Jag är en sådan person som hjälpt kompisar och även familj i många år och när jag känt mig irriterad och upprörd över det, har det handlat om när jag själv bett om en pytteliten tjänst och då blivit avvisad. Det klarar jag bara inte av. Eller jag gör ju det men det känns sjukt orättvist. Med det sagt tror jag alltså inte på att ”man” behöver ge tillbaka lika mycket som man gett alls, utan jag tror på att ställa upp när kompisar ber om det? Det kan även vara något litet och i betraktarens öga, obetydligt. Men ge av sig själv då? Då brukar relationerna plana ut och det känns som ett givande och tagande? Även att det ju ligger i allas intressen – både den som är drabbad – och den som vill hjälpa, att det blir bättre för denne som mår dåligt?

    Kan du prata om det här med dina kompisar eller tror du de kommer säga att det är fine – men att de kanske egentligen inte tycker det innerst inne? Ibland har man ju hjärnspöken också och tror andra tycker man är extremt jobbig, men så visar det sig sedan att de absolut hade velat finnas för en, och att det är absurt hur man kan känna/tänka annorlunda?

    som svar på: Hur gör jag?

    Stor kram till dig fina du <3 Tror inte man behöver vara till så stor nytta ärligt talat <3 Det räcker med att finnas till. Är övertygad om att din omgivning tycker du är en fantastisk person och skulle bli totalt förstörda om du dog. Tror det är depressionen som talar när man känner att andra skulle typ ”bli lättade” om man gjorde det. Har inte någonsin hört talas om någon som tog livet av sig och där andra liksom pustade ut. Det låter psykopatiskt, gör det inte? Med det sagt vill jag gärna hjälpa till på något sätt, jag vet bara inte hur? Hade vi känt varandra privat hade jag kunnat ordna det där besöket, iaf bokat tid. Är det inte det man oftast känner är helt omöjligt? De praktiska lite meningslösa sysslorna som känns oöverskridliga?

    Tänker på dig!

    som svar på: Träffa nya

    Gud, ja. Är fan helt matt av detta med distansering. Så pass att jag faktiskt mer och mer börjat skita i det. Är det likadant för dig?

    Idag sa de ju också att från slutet av månaden kommer väl restriktionerna typ hävas. Jösses alltså. Tycker inte precis det känns tryggt men nu är det så, då.

    Trådstartaren

    Minns inte om jag skrivit exakt en tråd om just det men däremot rört vid ämnet ett par gånger. Jag orkar inte riktigt maila eller skriva någon annanstans så det får bli här i tråden då, eller en ny tråd, om man orkar sig på det. Puh. Frågan är väl varför man inte gör det som man innerst inne vet är viktigt för en? Försöker ställa den frågan till mig själv och får ju givetvis mängder med svar. Ja, skitsamma egentligen.

    Trådstartaren

    Tack Yellow Horaka för dina ord <3

    Har djupdykt i många år i mitt inre. Även funnits där för andra – verkligen alltså. Det har väl gett något antar jag men det verkar inte vara lösningen? Finnas för sig själv och andra är alltså lite sånt som jag trott varit toppen, men jag tycker inte det stämmer riktigt. För mig då alltså. Har även rest, skaffat massor av intressen, engagerat mig i omvärlden. Är väl en global medborgare skulle man kanske kunna kalla det för. Jobbat utomlands. Bott utomlands. Studerat hundra år på universitetet. Vet inte allt jag gjort. Det enda jag faktiskt inte gjort ”på riktigt” är att ha en lång djup kärleksrelation. Och genom det då skapat mig en egen familj. Har redan skrivit massor av inlägg och trådar om det här på forumet så det är ingen ny upptäckt. Men kanske är det att lura sig själv när man som jag fortsätter vara så aktiv i livet, men missar det grundläggande? Alltså kärleken? Jag sitter med svaret men gör inget åt det.

    Trådstartaren

    Det kan man nog säga. Egentligen började det tidigare än 1996 men det var då mitt psykiska mående föll totalt. Var 13 år och mina föräldrar hade precis skilt sig, vilket var startskottet på ett inbördeskrig mellan familjemedlemmarna och ett liv i misär hemma. Kämpade mig upp efter det men lyckades med bedriften att bli våldtagen precis när jag hade flyttat hemifrån så då mådde jag jättedåligt igen. Sådär har det litegrann hållit på fram och tillbaka. Visst har jag varit lycklig också i perioder men ångesten och depressionen kommer också smygande ikapp tillslut. Har ju gått i terapi och sådär men undrar verkligen vad mer som ska till för att något ska kännas meningsfullt? Det är så mycket som är så mångdubblat, relationer som delvis är fantastiska men samtidigt påfrestande, saker som är roligt att göra dyker ju också upp ibland, men så sitter inte känslan i så länge. Det kanske är det gamla vanliga att jag behöver en partner och ett barn då som återigen blir så tydligt. När man var yngre kunde ju man blir glad om det t ex gick bra på jobbet. Nu känner jag mycket att jag inte bryr mig övh. Inte för att jag jobbar nu men menar som ett exempel. Vad är poängen.

    som svar på: Ångest över min familj

    Förstår verkligen att du tog illa vid dig. Det var barskt gjort av dem. Onödigt verkligen. Skickar fler kramar <3

    Stor kram till dig <3 Är det själva nålsticket du är rädd för? Eller är det om det skulle ske någon biverkning?

    Vad fint! Grattis!!! Kan se det framför mig hur man kan bli extra generös emot sina närmaste pga. egna motgångar, absolut <3 Också det om att inte ta något för givet eftersom kontrasten är så stor att det inte krävs så mycket för att man ska tycka det är toppen att t ex inte ha skyhög ångest eller vara självmordsbenägen. Allt däremellan kan ju ses som lyx på högsta nivå.

    Ett ärligt svar är att jag inte riktigt kan uttala mig om ifall jag just lärt mig så mycket av mina motgångar eller mitt liv i övrigt. Lutar ganska starkt åt att det hade varit mycket bättre om man haft ett trevligare liv. Tror alltså jag hade blivit en bättre version och klokare av det. Kanske är dystert skrivit men vill inte förhärliga mig själv, får ångest då.

    Har däremot träffat på ett par stycken som dig och som man genuint förstår utvecklats och blivit fantastiska personer pga. det de varit med om. Alltså bättre versioner. Det är vackert! Heja er!

    som svar på: Ångest över min familj

    Stor kram till dig <3 Så sårande att de sa så. Att det inte gills att ha en åsikt i frågan ens, utifrån deras perspektiv då. Skulle också tagit väldigt illa vid mig ifall jag blev bemött på samma sätt. Låter som att det är något försvar från deras sida som kickar in? Alltså att de kanske skäms över att inte ha möjlighet att åka till veterinären? Tycker heller inte om att de tryckte ner dig på det här sättet. Du förtjänar verkligen att bli bemött oerhört mycket bättre! Hoppas du får en ursäkt under morgondagen <3

     

    Stor kram till dig. Ångest är så oerhört tungt att ha <3 Känner så väl igen att det tar ner ens motivation och ork i övrigt. Det är så plågsamt och orättvist i många fall. Hur hårt man måste kämpa för att få slippa.

    Jag duschar faktiskt när det är som värst med ångesten (ungefär var tredje dag är det lite mer akut). Sätter mig i duschen och låter mig omsvepas av varmvattnet. Blir oerhört lugn av det. När jag haft badkar har jag lagt mig där – ibland i över en timme, eller två. Det är lite som att lägga sig på vattenytan på havet och flyta. Låter som att lyssna i en snäcka och det är som att man når sina tankar då tycker jag, och stänger även ute verkligheten ett tag.  Har precis även lärt mig att göra ögonrörelser så gör det i terapin jag går i (EMDR) och har börjat visualisera samma metod hemma själv – när ångesten är för stark och även när den känns förlamande men diffus. Har du nåt sånt som är ångestdämpande på riktigt för dig?

    Kör också betablockerare vid sängdags ibland för hjärtklappning. Kan verkligen relatera till att ha hjärtklappning från helvetet när man vaknar. För mig är det jättetydligt kopplat ihop med ångest.  Är det likadant för dig?

    Har inte så nu och sedan några veckor tillbaka. Blev först väldigt förvånad över det, att det är borta. Likadant med mardrömmarna. Tror det beror på att psykiska välmåendet är lite bättre. Skriver det för att ge hopp om att det kan bli bättre för dig också, bara ångesten minskar <3

    Tror alltså att på olika sätt ”lugna ner systemet” är det bästa för att hantera ångest och för att kunna ha en dräglig vardag. Parera eventuella toppar genom att lugna. Kanske lite barnslig liknelse men tänker ungefär som att klappa en katt. Att man tar hand om sig.

    som svar på: Negativ självbild
    Trådstartaren

    Är det att du missförstår motparten eller är det så att personen faktiskt är lite nedlåtande? Vet inte om du är intresserad av psykoanalys och om ni jobbar med det i terapin? Jag kan tycka det är spännande att analysera på djupet vad det handlar om när man möter olika triggers i sin vardag. Tänker att just möta glädjespridare och själv bli placerad i motsatt fack, låter som en sån grej man kan ha mött tidigare i livet och därför får extra svårt för framöver? Eller det om att ta illa vid sig när någon tycker synd om en. Jag har lite så när det kommer till att jag upplever mig bli kritiserad att jag direkt kopplar ihop det med en nedvärdering och typ sadistisk utövning – ett hånfullt straff.  Vilket ju absolut inte stämmer allra oftast. Tror det är min mamma som spökar där. Hon är exakt så och har straffat mig mycket. Känner du att ses som ett ”offer” är något du avskyr?

Visar 12 inlägg - 1,261 till 1,272 (av 2,320 totalt)
0