Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,261 till 1,272 (av 2,047 totalt)
0
  • Hej fina du <3 Tack för dina ord! Och känner detsamma om dig <3 Jag är lite skraj av mig så jag vågar inte träffa någon från nätet irl.

    Sitter och funderar på hur man skulle kunna få andra att börja bekräfta en framöver i livet, hehe. Vet inte om det skulle fungera om man la upp samtal med motpartners typ att säga uttryckligen att man är speciellt intresserad av vägledning och bli speglad i ens personlighet, inte empati och bli tyckt synd om. Det leder liksom ingen vart och kanske att man känner att man bara sjunker som en tung sten när andra ser på en på det sättet, som om det vore ”kört”, huu. Jag ska nog försöka bli mer kommunikativ i hur jag vill bli bemött av andra. Kanske våga fråga till och med hur andra uppfattar mig. Få mer fokus på ens personlighet och kanske mindre på ”förslag” hur man ska navigera sig fram? Jag tänker högt nu.

    Hur känner du där?

    som svar på: Sexuellt övergrepp?

    <3

    Ah, jag är otydlig. Menade att när han begår nya sexuella övergrepp så låter det som att du inte längre får närhet och gemenskap längre eftersom du tvingas ta avstånd då. Eller? Tänker att i en sund relation ska ju ingenting hända som gör att man plötsligt behöver ta distans och att det ju handlar om att inte längre få det som relationen brukar ge.

    Kanske är det något djupare som gör att han inte klarar av att söka hjälp. Måste t ex vara fruktansvärt att se sig själv i spegeln med vetskapen om att man är en person som begått sexuella övergrepp. Lättare då att fortsätta leva i förnekelse? Det kanske inte nödvändigtvis säger så mycket om dig och relationen mellan er som gör att han inte söker hjälp?

    som svar på: Till alla oavsett

    Tack för att du ville dela med dig <3 Låter smart att ha hörlurar i för att dämpa. Ska testa det.

    Varit lite nere under gårdagen men känns bättre idag. Sovit kanske 12 timmar. Behövde nog det. Känner mig ensam igen. Är väl just det att isoleringen med pandemin påminner mig så mycket om mitt tidigare liv där jag levde i så mycket isolering, och nu har det varit likadant senaste 1,5 året, fast jag egentligen inte är så ensam längre som jag varit förr. Men det är som att i mitt huvud tror jag att jag är tillbaka i det. Och då får jag nästan panikångest. Ser fram emot hösten när jag ska studera min drömutbildning eller vad jag ska kalla det för. Och också kan förhoppningsvis börja på gymmet/träningsstället igen, höra av mig till någon kompis och även träffa mina syskonbarn. På onsdag ska jag ta andra vaccindosen. Får väl vänta tre veckor efter det men sen orkar jag nog inte längre hålla på och vara så försiktig. Det får bära eller brista då.

    som svar på: Kommer de förlåta mig?

    Så fint att läsa <3

    som svar på: Till alla oavsett

    Tack, bra tips! Mantrade det under gårdagen <3

    Det är lite ljud i nya lägenheten men jag är ganska säker på att jag blivit extrem ljudkänslig efter mardrömmen i förra lyan. Måste öva upp en normal toleransnivå. Skulle inte reagera på de här ljuden tror jag förr i tiden. Nu är jag som en spänd fiol. Det åkte förbi brandbilar och motorcyklar när jag gick på gatan under dagen i stan och då höll jag till och med för öronen, det har nog aldrig hänt tidigare. Kände mig som ett litet ängsligt och känsligt barn.

    Nya lägenheten i övrigt är mycket fräschare och ljusare än vad jag trodde. Utsikten är även toppen. Ingen bilparkering eller annat utan det ser ut som Mallorca mitt emot. Folk sitter på sina balkonger och solar. Det negativa är väl då att det inte är knäpptyst. Men jag får ju inte hjärtklappning som i förra så jag antar att det är helt normalt och nu under pandemin stör sig hur många som helst på sina grannar.

    Jag får öva mig nu på att tåla det. Så lägenheten och läget är över förväntan, tycker jag. Minus med ljuden bara. Det verkar däremot vara tyst efter klockan 12 iaf. I förra lägenheten höll det på fram till 02 och så startade en annan granne efter det runt 07 precis vid mitt huvud. Det var olidligt. I natt har jag sovit bra men jag sover fortfarande med öronproppar. Reagerar tom på ventilationen så det är någon uberkänslighet jag dragit på mig verkar det som. Mystiskt.

    Kylskåpet och låset fungerar också. Har fått det ganska mysigt här redan.

    Hur har ni det med ljudtålighet/ljudkänslighet?

    som svar på: Till alla oavsett

    Tack fina Yellow <3

    Vilken dag. Spårade nästan ur när jag skulle hämta nycklarna eftersom det kändes så bristfälligt ur ett smittskyddsperspektiv. Fick panik och började typ skälla på den som skulle ge mig nycklarna. Inte så trevlig stämning. Blev tvungen att gå hem igen innan jag gick till nya lägenheten för att samla ihop mig. Ta en dusch. Orolig att jag nu blivit smittad av corona pga. den här skiten. Gick sedan till lägenheten och jag vet inte riktigt vad jag tycker.

    Hörde lite ljud men kanske överreagerar. Kylskåpet fungerar inte och så gick det inte att låsa, det är sönder. Fick ringa någon jour. Det svider också i ögonen pga. varit så blåsigt ute idag och jag har varit vid havet. Jag orkar inte nojja om jag själv kanske har corona. Eller om jag nu ska behöva vara orolig två veckor framöver pga. att jag slarvat eller tog en risk nu idag. Om 1,5 vecka får jag iaf den andra vaccindosen. Hoppas klara mig. Imorgon kommer flyttgubbarna. Jag är helt slut som människa. Kan inte säga annat.

    Det bara fylls på med nya områden att ta tag i. Nu står nya lägenheten olåst också över natten. Jag kunde inte stanna kvar och vänta på jouren för det kunde tydligen ta timmar innan de skulle komma. Så jag valde att gå hem igen. Klockan hade börjat närma sig 20.

    I helgen hoppas jag kunna andas ut. Sitter och googlar på omplaceringshundar. Behöver nåt positivt i mitt liv. Inte bara elände.

    Ikväll är det sista gången jag sover här i lägenheten för alltid. Känns konstigt. Och det är tyst också. Knäpptyst. Som att hela huset äntligen har lagt sig i vila. Jag hör fåglarna kvittra utanför och jag hör mina egna tankar igen.

    Hade elektriker här för ett par veckor sedan och de ringde upp idag och så får jag tillbaka pengar pga. att de repat mitt golv och lite annat. Det var ett bra samtal. Glad över det iaf. Men också lite jobbigt. Gud alltså, det ända jag gör är att beta av massor av uppgifter.

    Kan sörja mitt liv också. Mitt gamla liv. Det var så länge sedan jag levde normalt och jag orkar inte riktigt se hur massan lever på som om nästan allt är som innan. Blir så ledsen av det. Som att jag ser att andra mår så bra och umgås med kompisar. Driver runt på stan. Går på restauranger. Tar studenten och vrålar sånger. Jag längtar ut. Jag är så trött på den här pandemin och att vara så försiktig. Så hjärtligt trött på det.

    som svar på: Sexuellt övergrepp?

    Oj, det låter som att det är som en destruktiv spiral mellan er som pågår kontinuerligt? Han begår nya sexuella övergrepp och då tvingas du in i ofrivillig ensamhet och distans, vilket är det sista du vill kännas vid, alltså övergivenheten. Och han fortsätter sitt sjuka beteende men får givetvis självmordstankar av det hela. Stämmer det?

    Jag tror du skulle må bra av att hitta andra att umgås med för att slippa bli både utsatt, men även leva i den här ovissheten att bli avskärmad närhet och gemenskap med den som står dig närmast. Ur ett längre perspektiv skulle du tjäna på att lägga din kraft på nya sociala kontakter, tror inte du det? <3

    Tänker på dig!

    som svar på: Bipolär som fan

    Hej,

    Vill du fortsätta skriva här, sätta ord på det du vill få ut inom dig, lyssnar jag mer än gärna! <3 För mig kan just det skrivande ordet vara hjälpsamt, vara det som räddar mig när jag har en ocean inom mig som bara vill få utlopp någonstans och där jag vet att ingen i min omgivning orkar lyssna ordentligt.

    Skriv gärna vidare här i tråden om det kan hjälpa något med det inre trycket <3

    som svar på: Till alla oavsett

    Om ett par timmar får jag nyckeln till min nya lägenhet. Har spänningshuvudvärk och ryggvärk för har nog haft mycket senaste dagarna. Måste promenera dit för vågar inte åka tunnelbana. Var och kollade lite i området i helgen och måste säga att det var en positiv överraskning. Fick nypa mig själv i armen. Nu väntar bara hur det ser ut inuti lägenheten och ifall det är okej med ljuden från grannar. Hoppas på det bästa. Är nog också lite omtumlad att jag gjort den här resan att sälja av lägenheten och tagit mig ur den här oerhört plågsamma situationen. Mitt i en brinnande pandemi dessutom. Kanske jag bara lägger mig ner på golvet i hallen och gråter på torsdag när jag förstår att jag tagit mig själv i land igen. Det återstår att se =)

    Ja, det kan vara så att jag inte har en diagnos (blivit utredd ordentligt) som gör att andra kan liksom ha lite överseende. Jag tvivlar ju själv mycket också på hur jag inte kan ha lyckats med vissa saker i livet. Anklagar mig själv. Men även andra. Innerst inne är jag mest besviken på mig själv kanske. Jag borde kunna bättre liksom. Tror det är därför jag blir lättretlig då när andra kan tycka likadant. Då tycker jag plötsligt det är orättvist.

    Det är säkert massor av anledningar till att mitt liv varit som det varit fram till nu. Så som för de flesta. Jag börjar också känna mer och mer att det verkar vara väldigt lite människan själv ofta kan påverka. Tycker mest det är skitsnack det där med att man ska typ kavla upp armarna och ta det man vill nå, typ. Det handlar ju så mycket om förutsättningar och kanske även vilka resurser man har inom sig. Jag skulle kunna önska ett helt liv en kärlekspartner men det spelar liksom ingen roll. Kommer ändå ingen vart. Fegar ur. Träffar fel.

    Ärligt talat tror jag att mitt största problem kanske är en form av närhetsfobi. Jag växte upp helt ensam och har inte suttit i någon förälders famn. Det tror jag är mitt grundtrauma. Jag orkar inte heller gå mer i terapi. Vad ska det ens leda till.

    Jag förstår vad du menar med att empati heller inte automatiskt gör en lycklig eller är det tomrummet som liksom behöver fyllas på. Ibland kanske andra borde fokusera mer på ens resurser, göra så man blir observant på sina styrkor i det området man önskar en förändring. Jag har t ex kasst självförtroende när det gäller kärleksrelationer. Jag vet inte vem jag är riktigt. Skulle någon spegla mig i det och göra mig mer tydlig inför mig själv skulle jag ha lättare att navigera mig fram, tror jag.

    Kan du känna så också att du skulle behöva lite mer navigering i tillvaron och få mer bekräftelse överlag? Om du vill säga alltså. Högst frivilligt givetvis!

    som svar på: Till alla oavsett

    Hej Blue Bidoga,

    Åh det är så jobbigt när man hamnar i det och desperat försöker känna lite hopp. Jag tittar just nu på Tunna blå linjen på SvtPlay och tycker jag kommer bort från mig själv då ett tag. Den är ju kanske inte så upplyftande att titta på eftersom det handlar mycket om kriminalitet men den är också fin om kärlek, vänskap och förtroenden. Har du sett den? Annars är det ett tips för att få lite andrum ett tag <3

    Hej,

    Usch får ont i kroppen av att läsa det du skriver. Känner igen mig. Uppbrott är ungefär som att gå in i en psykos, det är smärta på högsta nivå. Vill ge dig massor av kramar och vill inte att du ska vara ensam med det du genomlider just nu <3

    Tycker det låter otjysst och inte så logiskt att bli ihop med sin bästa kompis ex. ”Normalt sätt” brukar man ju inte göra det om man bryr sig om sin kompis. Han kunde även ha väntat, inte så snabbt inpå bli ihop med en ny. Finns en hel del som man ju kan ifrågasätta med hans beteenden och val, känner jag när jag läser. Kanske är det även så att hans ”försvarsmekanism” i detta är att känslomässigt stänga ute dig, för att stå ut själv med att göra såhär. Hade han varit mer öppen i hjärtat hade även han förstått smärtan och då förmodligen agerat annorlunda. Mer respektfullt. Låtit sin rationella sida tonas ner en smula.

Visar 12 inlägg - 1,261 till 1,272 (av 2,047 totalt)
0