Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,261 till 1,272 (av 2,061 totalt)
0
  • Jag håller med dig. Tycker terapeuten skulle klarat av att hålla sina egna reaktioner och känslor i styr. Tagit det i sin egen terapi (de brukar väl gå själva för att få vägledning) och istället varit den vuxna här som riktade uppmärksamheten på dig. Hur du uplevde det och hur ett avslut skulle landa mm.

    Känner igen mig i hur du agerade också, att stryka medhårs och ta på sig skulden för allt. Det känns inte rättvist.

    som svar på: Hjälp med ångest

    Hej,

    Vad fint att du skriver här! Ångest kan vara känslor som är nedtryckta och som behöver komma upp i ljuset för att försvinna. Ju mer man pratar om det som ger en ångest desto lättare brukar det kunna bli. Tror att ifall man håller det inom sig så blir det starkare. Jag har också svår, svår ångest och självmordstankar pga. det. Att inte orka längre.

    Tänker på dig <3

    Hej och varmt välkommen hit!

    Jag tycker det var fängslande att läsa det du skrev. Skriv gärna på, och du behöver inte alls tänka på att det är för långt tänker jag. Det är inte så många som svarar på inlägg (men tydligen många som läser) på det här forumet (förmodligen för att många av oss mår för dåligt), så det enda som händer är att man inte får något svar. Min devis är också ju ärligare desto bättre. Måste säga att tjusningen med det här forumet är just att man slipper höra massa förskönade versioner av verkligheten eller personligheter. Äntligen är folk lite ärliga!

    <3

    Trådstartaren

    Tycker nog att min killkompis borrar in sig känslomässigt ju längre tid vi pratar. Kan det här verkligen vara tillåtet, börjar jag känner allt starkare. Har tidigare träffat män som känslomässigt varit så nära, så nära själsligt. De har sovit på min lilla själ likt en huvudkudde. Sömniga och totalt avslappnade. Där befinner han sig nästan nu. Jag har också blivit känslomässigt bedragen på exakt det här sättet två gånger tidigare så jag är rädd nu för att råka göra om samma misstag igen. Släppa in någon på det sättet. Tycker samtidigt det är snudd på omöjligt att se vad som är försvar från min sida och när det är legitimt att släppa in någon så man blir ännu tajtare.

    Han får liksom mer och mer makt över mig. Alltså att det sker så mycket inom mig som gör mig bunden till honom. Snart kan han nog börja leka med mig också utan att jag kanske kan ta mig ur det, om det vill sig illa. Det är det jag nog är rädd för just nu. Att fastna och sedan inte bli behandlad väl i. Kanske jag innerst inne inte litar på honom ändå. Och kanske är det den biten vi är inne i nu: Om vi kan lita på varandra. Vart vi har varandra.

    Hejsan!

    Jag tycker du verkar ha potentialer till ett annat liv på flera sätt. T ex eftersom du ju har en examen att vila dig mot. Det kan öppna upp för mycket. Läste även att du känner att du glömt bort det mesta och det tror jag är fullt normalt. Man säger väl att efter en hel utbildning kan man oftast bara minnas typ 3 procent av den. Med andra ord är det nog ganska vanligt att komma till arbetsplatser och där få arbeta upp sina skills genom praktisk övning. Rätta mig gärna om jag har fel.

    Det där med klättring lät ju också smått fantastiskt! Känner en kille som också sysslar med det och har förstått det som att det kan leda till en livsstil att klättra och resa tillsammans med andra. Jag tänker där att du kanske kan försöka fördjupa relationerna lite när du umgås med dem, t ex genom att vara lite mer personlig och sårbar, så ni kan komma närmare varandra?

    Singel tror jag inte heller ett smack på att du kommer vara livet ut. Att tidigare relationer inte fungerat betyder ju inte precis att man inte är något att ha, utan är väl snarare en signal om att man kanske inte varit tillräckligt kompatibla och att tidpunkten och vart man just då varit i livet kanske inte synkade varandras behov? Ärligt talat tror jag kvinnor i 25-30+ kan vara oerhört förtjusta i att hitta sin livspartner i exakt den åldern du är i just nu. Ta vara på den chansen!

    Själv har jag inga barn, är snart 37 år, bor i studentlägenhet och känner mig som Bridget Jones personifierad. Alla tåg känner jag i princip har gått för min del. Samtidigt har jag också en liten strimma hopp om att det kan bli annorlunda. Det m-å-s-t-e bli annorlunda.

    Vet du på ett ungefär vad som är den viktigaste förändringen som du önskar sker i ditt liv just nu? Är det närheten med andra som du saknar mest eller är det snarare ett annat arbete som pockar på din uppmärksamhet?

    <3

    Kram till dig. Så sårande att han inte tar in det du säger och litar på det. Respekterar att du känner dig själv oerhört mycket bättre än vad han gör. Kanske är det han själv som sätter sitt eget välmående framför barnen? Brukar ju kunna låta så när man så bombsäkert attackerar någon annan med olika påhopp. ”Den som sa det, han var det..”?

    som svar på: Till alla oavsett

    Ah, vad olyckligt med slaget på örat och att det kan ha lett till tinnitus <3

    Såg mitt ex-pojkväns dotter idag på gatan, gåendes tillsammans med sin mamma. De är inte tillsammans längre tror jag. Eller jag har utgått från det (min lillasyster har de på facebook pga att de tränat på samma ställe under många år) och hon har sagt att de gjorde slut för nåt år sedan. Det var hur som helst en ganska märklig syn. Det var första gången jag irl såg hans flickvän (eller ex då). Hon såg ju givetvis ut som någon typ av superstar/fotomodell. Vilken utstrålning! Såg inte så mycket av dottern (hon kollade också just precis då åt ett annat håll) för jag blev typ helt chockad av att möta dem och att det tog massor av sekunder innan jag förstod vad jag kollade på. Sedan var liksom ögonblicket förbi, det gick så fort.

    Nu känner jag iaf mig lite mer förankrad i verkligheten och kommer definitivt bara hälsa kort på mitt ex om vi möter varandra, vilket vi lär göra är ju magkänslan efter det här. Det var även han som gjorde slut med mig, två gånger, så jag ska absolut inte gå runt och hoppas på några underbara möten eller liknande. Måste förankra mig nu i vem jag är, vad jag gjort under de här åren, och vilken typ av människa jag släpper in i mitt hjärta igen. Usch. Jag grät faktiskt här nu för en stund sedan. Inte bara för det utan för att jag tycker mitt liv är så surrealistiskt och lite traumatiskt. Det hade ju kunnat vara mitt barn. Sådär hade kanske mitt barn med honom sett ut. Tanken är svindlande. Uppskattar att dottern kanske är 4 år gammal.

    Känner mig som en livs levande Bridget Jones.

    Jag förstår vad du menar med att varför har man ens försökt klara sig själv och så får man ingen hjälp – pga. det. Herregud. Som om det skulle finnas ett totalt samband mellan vilken nivå man befunnit sig på och där hjälp ska utebli om man varit så jävla kompetent att man lyckats överleva, kanske mot alla odds. Jag blir förbannad, som du kanske hör också.

    I en rimlig värld borde psykiatrin hedrat dig, tagit hatten av, att du klarat livet utan sammanbrott – trots utebliven hjälp i 60 år. Om det inte är något att hylla och se som den uppenbaraste anledningen till att erbjudas en liten hjälpande hand efter allt slit, har jag svårt att se rimligheten i varför en endaste människa någonsin ska få hjälp? Är det att kämpa så lite som möjligt som ger högst utdelning i hjälpinsatser? Det är för orättvist och helt absurt.

    Ta inte livet av dig, fina du. Världen behöver såna som dig. Såna som har humorn kvar.

    som svar på: Sorglösheten
    Trådstartaren

    Läste någonstans att man måste återvinna i hushållet i 60 år för att kompensera för en flygresa till Thailand. Det är inte klokt. Tydligen är det ett vanligt tankefel att tro att man kan ha som ett ”klimatkonto” där man kan unna sig saker genom att leva på vissa sätt. Jag har precis blivit medveten om att även om jag äter veganskt/vegetariskt ger det också ett klimatavtryck. Även om det inte är fullt lika illa som animaliska produkter. Jag förstår heller inte varför det tillåts att finnas mikroplaster i mat som man äter? Det är så mycket som jag inte fattar. Hur som helst för att sova gott om nätterna försöker jag iaf göra så lite avtryck som möjligt. Cyklar, återvinner, använder så lite vatten jag bara kan, släcker lamporna, drar ner på konsumtionen (köper begagnat). Skulle aldrig sätta mig på ett flyg. Det får bli tåg hädanefter.

    Alla insatser räknas. Varje handling är oerhört viktig. Även på individnivå, tänker jag.

    som svar på: Två sidor av livet.

    Kram till dig <3 Du är så duktig och modig som går igenom det här. Som går på undersökningarna och nu också är på sjukhus trots att du tycker det är läskigt <3

    som svar på: Till alla oavsett

    Segt! Finns det någon i din klass du kan hänga extra mycket med och som är mångfacetterad och lättare att få något i utbyte av? Någon kul att umgås med liksom? Att få utvecklas och känna att man kommer till sin rätt, får nå upp till sin fulla potential är ju så viktigt. Du kanske kan bli rektor eller på andra sätt chef med medarbetaransvar framöver? Blomstra i rätt miljö är väl det som gör att man ofta får motivation att orka plugga färdigt. Kanske du kan hitta något nu under studierna som handlar mindre om identitet och gruppdynamik och mer om erfarenheter och att samla så mycket kunskap du bara kan för att senare framöver kunna alstra och leva ut det?

    som svar på: Till alla oavsett

    Har likadant som dig Blue, tror jag. En tillfällig ton eller brus som går upp och ner. Minns att det var en bästa kompis till mig när jag var ungefär 18 år som skrek en gång i örat på mig när vi var ute på krogen och sedan dess är det på det viset. Tack liksom, hehe.

    Fan, jag kollade ut genom fönstret för ett par timmar sedan och såg då ett gammalt ex. Googlade då honom och han bor ca 5 minuter bort promenad väg. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Först tänkte jag att herregud vad roligt, då kan ju vi börja ses igen. Men sedan nu när jag landat i det hela och slutat få ihop massa scenarium/fantasier i huvet har jag kommit fram till att det inte är en bra ide. Känner lite nu också att det här behöver jag jobba med nu så jag inte lägger så stort fokus vid. Liksom tittar mig själv över axeln hela tiden. Få försöka släppa kontrollen där. Springer vi på varandra så gör vi det och jag får väl hälsa bara då eller nåt. Jag vet inte. Kan inte gå in i det för mycket känslomässigt för då slutar det bara med att jag tycker det vore toppen om vi började ses igen, vilket äventyr det kan bli. Jösses.

    Indigo Pebeho,

    Ajajaja. Läste ditt andra inlägg och förstår vad du menar! Du saknar ditt gamla gymnasiejag förstod jag det som? Kan känna igen mig i det. Vet du varför du blivit av med de delarna inom dig som var på det sättet?

Visar 12 inlägg - 1,261 till 1,272 (av 2,061 totalt)
0