Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,261 till 1,272 (av 2,177 totalt)
0
  • Tusen kramar till dig. Herregud. Det är verkligen omänskligt det du bär på dina axlar, fina du <3 Förstår att du kämpat länge med detta och att det eskalerat över tid.

    Ska man skala ner det du skriver är det egentligen två personer du på riktigt är skyldig att ta hand om: Din son och dig själv <3

    Förstår att det är superkomplext det här med ditt ex och låter fruktansvärt att han kan vara hotfull och manipulativ. Kan bara föreställa mig att han gör ditt liv till ett helvete eftersom han är en narcissist och de oftast är funtade så? Nu går jag bara på min magkänsla och den är att om du på olika sätt kan försöka sluta finnas där för honom (men inte försättas själv i fara pga. det) tror jag du direkt skulle få lättare att andas? Tror alltså att det här kanske tar absolut mest energi och livskraft?

    Kan du avsluta att vara god man till din pappa och även avsäga dig det för din mamma? Det kan ju bli att någon superduktig och empatisk person tar även den rollen, istället. Så som det ska kunna fungera? <3

    Man får säga nej. Man får sätta gränser. Man får låta människor ”falla” när man själv har för ont. Man får det fina du. Man får.

    som svar på: Hackkyckling
    Trådstartaren

    Den statyn är episk!

    Jag har liksom börjat fundera på om den tysta massan oftare än vad man tror faktiskt kanske snarare tycker som de tycker? Att passivitet också kan handla om att inte hålla med, snarare än att tycka annorlunda men inte våga/uttrycka säga det? T ex är jag numera högt klimatengagerad. Får inte speciellt mycket gehör av omgivningen förutom personer som jag känner väl som lyssnar och pratar själva. Tror inte folk sitter och trycker på att de vill annorlunda utan jag tror det finns en makt i att faktiskt osynliggöra någon, få den osäker mm.

    Precis så upplevde jag det på min arbetsplats, att jag skulle ”kvävas till tystnad”. De höll inte med mig. De tyckte inte alls att mina idéer överlag var ”de rätta”. Precis som vid andra världskriget där majoriteten kunde vara medlöpare och inte få en omedelbar kritik för det i stunden. Ytterst få ställde sig upp och sa ifrån, som jag förstått det. Jag tror det kan handla om rädslor också givetvis (dock inte alls så mycket kanske?), men även också en lättnad att själva inte råka så illa ut? Eller framförallt att man inte vill att det ska vara på ett annat sätt ”om man själv har det så bra”. Varför förändra något som ger en fördelar?

    På min arbetsplats var ju jag hackkycklingen, vilket sorgligt nog gjorde att andra fick en betydligt bättre arbetssituation och kunde få fördelar, bli bättre behandlade, pga. det. Jag sänktes och de höjdes. Så detta vad ”vinsterna” kan vara när man utser en person att mobba eller på andra sätt inte vill stödja tycker jag är intressantare nästan att titta på än varför den ”tysta massan” eventuellt skulle tycka likadant? Jag tror liksom inte att det är där skon klämmer att ”folk” behöver ”bli modigare” nödvändigtvis? Tror det snarare ofta kan handla om egoism och vara sig själv närmast? På arbetsplatser där individualism förespråkas kan det ju ske hur mycket mobbing som helst, tänker jag.

    Att däremot kunna se en mobbingsituation utifrån är förunnat. Stiga in där och stoppa själva mobbingen. Det är det jag lärt mig bättre av min erfarenhet. Jag går inte med på det på samma sätt som tidigare. Får ont i magen, kan relatera på djupet och klarar inte av passiviteten. Är mer lyhörd också för när jag ser att det sker (oftast i ett tidigt skede), t ex ”alla emot en”.

    som svar på: Hackkyckling
    Trådstartaren

    Red Kejane, är du förresten aktiv volontärt just nu? Blir lite nyfiken på dialogen du hade med din kompis där om att inte ingå i ”den tysta massan”. Jag såg en dokumentär häromdagen om Extinction Rebellions (miljöaktivister) och pratade sedan med en person som pekade ut hur ”radikala” de var och hur det inte var okej att göra som de gjorde mm. Efter jag tänkte efter lite svarade jag att jag föredrar ändå personer som gör någonting. Majoriteten är ju inte aktiva och engagerar sig inte. Känns som om det är så lätt att stå på sidan och klaga på de som faktiskt vill skapa förändringar (hur fick kvinnor rösträtt t ex). Då höll den jag pratade med plötsligt med och sa att han också tyckte så. Att inom oss bor det nog en liten rebell. Om du vill se dokumentären var det denna nedan:

    Klimataktivisterna som stängde London

    Deras protester är fredliga men olagliga. Bilderna av hur de blockerade centrala London gjorde aktivisterna i Extinction Rebellion kända över hela världen. Det födde ökat stöd men retade också många människor som inte kunde ta sig till jobbet. Här är berättelsen inifrån den militanta rörelsen.

    https://www.svtplay.se/video/27660357/klimataktivisterna-som-stangde-london

    som svar på: Träning

    Tycker inte du ska följa det rådet när du mår sämre av det <3 Kanske är det något med att få hjärtklappning av träningen som påminner om att få en begynnande ångestattack? I perioder har jag heller inte alls varit i form för någon mildare eller tuffare träning. Tycker det låter klokt att du känner efter vad som fungerar för dig. Har de inget annat tips ifall träning inte är ett alternativ?

    som svar på: Hackkyckling
    Trådstartaren

    Ja, det är en bra ide! Är inne på mitt 12:e år som ideellt verksam (började året 2009) så börjar känna mig en aningen mör nuförtiden, så att säga =) Tanken har slagit mig att engagera sig specifikt för mobbade (har för mig att jag tom ansökte om något sånt uppdrag, men inte fick) också men känner att listan är lång nu vad jag gör, vilka organisationer jag är aktiv i, vilka områden som är de jag prioriterar högst just nu.

    Trådstartaren

    Det är lugnt. Förstår att man kan bli helt förvirrad av såna här typer av trådar. Kände mig uppjagad när jag skrev så kan tänka mig att man funderar ordentligt på vad jag är för typ av filur, egentligen. Hur som helst är det mycket med den här killen som är att han agerar ”djävulens advokat” (hans ordval), och nu senaste menade han på att det var ”tough love” han ägnade sig åt när han gick till den här verbala attacken att jag är bortom räddning. Jag kan inte sluta skratta åt det här, fortfarande. Det är en lång uppförsbacke nu att jag ska hitta tillbaka till den här personen ”efter pausen”. Njuter av den här ledigheten och känner mig friare än på länge. Tycker mig till och med se i mina inlägg att jag är mer samlad än jag varit på månader. I wonder why? Haha jösses alltså.

    som svar på: Ensamhet

    Purple Sybipy <3 Vad sorgligt. Önskar du slapp känna de här känslorna av ensamhet och kunde få ro i att sova hemma. Känner igen mig ganska mycket, gjorde liknande under nästan hela min uppväxt. Hade faktiskt glömt bort det men blev påmind när jag läste ditt inlägg och levde mig in i hur den tiden var och hur man kände då. Är det så att du inte har någon familj att ty dig till – om du vill säga? <3

    Hej! Kanske du kan säga till sjuksköterskan det du skriver här? <3 Att du t ex mått sämre senaste två veckorna och att du inte orkar mer? Jag vet också att det är lättare sagt än gjort. Avskyr också när det liksom bollas tillbaka till en själv att ”man fixar det” och så skriker hela ens väsen att det är precis det man inte alls gör.

    som svar på: Syskonkärlek

    Jag tycker ni ska få vara tillsammans. Tänker lite på filmen Fucking Åmål när de går ut från toaletten och säger typ ”hej”, ”här är vi”. Är det inte lite så att ni har två val: antingen smärtan i att inte få vara med varandra, eller så smärtan i att omgivningen kan reagera smärtsamt på det här? Tycker alla dagar i veckan att ni ska välja varandra. Kan förstå att det här är oerhört mer komplext än vad det ser ut ”utifrån”. Jag har ju t ex inte varit i en liknande situation, men vill bara visa på att när jag läser du skriver så känner jag direkt att det är klart ni ska få vara ihop! Det här är ju jättetokigt att ni ska behöva kväva det pga. familjen?

    som svar på: Hur pratar man känslor?

    När jag haft en kompis som svarade precis så ”jag vet inte” på vad hon kände, kommer jag ihåg att hennes ”huvudproblem” ofta var just att känslorna var så nedgrävda att hon inte riktigt kunde nå dem, och därav uttrycka exakt vad det var. Detta resulterade även i konstant hög ångestnivå. Den kombinationen av nedgrävda känslor och att de inte kom upp till ytan. Tänker att det kanske är något liknande för din kompis? Att i hans värld finns inte heller ett språk som förklarar denna blandning av känslor? Om så är fallet kan det hjälpa att separera känslorna för att identifiera var och en av dem som sådan, istället för att ta dig an hela denna blandning på en gång?

    som svar på: Hur pratar man känslor?

    Vad fint att du vill hjälpa din kompis <3

    Jag tror spontant att det där med garnnystan och att klä sina känslor i metaforer är för avancerat? =) Inte heller jag klarar av det. Och jag pratar nästan enbart om känslor dagarna i ända. När jag tidigare haft en kompis (bästa kompis) som inte kunde förstå vad hon kände så agerade jag tolk till henne. Jag beskrev känslorna åt henne och frågade om det var ungefär så som hon kände? Då svarade hon ja eller nej på det. Det blev ju litegrann så iofs att hon kanske inte utvecklade riktigt förmågan själv, men det blev ett jävligt starkt band mellan oss eftersom jag nog var den som lärde känna henne absolut bäst. Minns det som att även andra kompisar kunde säga saker som att ”herregud, du känner ju mig bättre än vad jag själv gör”. Men det är nog mitt tips i det här, om motparten på riktigt inte vet kanske vad den känner så kan man ge bort olika förslag på vad det kan vara som skaver och så kan den fortsätta använda sig av de begreppen eller det man har nystat fram – tillsammans, och även i möten med andra?

    som svar på: Börjat nytt jobb

    Absolut, jätteklokt beslut!

    Kan ett tips för att bli mer ”här och nu” vara att när du utanför arbetstid tänker på jobbet, istället börjar skjuta upp de tankarna till ett senare tillfälle? T ex ”det där tar jag på arbetstid” eller ”det där får jag fundera vidare på imorgon”? Tänker att du får lön för arbetstiden du är på jobbet framförallt och jobbar man då dubbelt, eller trippelt, om man även på sin fritiden är så ambitiös, är det inte riktigt rättvist tycker jag? Du är mer värdefull än så, fina du.

    Hittade en underbar artikel om hur en trend skapats i Kina om att personer ”lägger sig platt” och kanske inte jobbar alls. Blev på så himla bra humör av det. Liksom att vittna om hur andra börjat vägra gå med i hamsterhjulet. Tänker att några av oss med GAD kanske är extra drabbade av det här tempot på planeten, och så det inre trycket på det?

    Länkar till den artikeln så kan du läsa om du också vill (eller kanske redan gjort). Blev lugnare i själen av den. Som en motpol till prestationssamhället eller där man är kroniskt rädd för att göra fel. Hoppas du med kan hitta lite andrum eller distans genom den <3

    https://www.dn.se/varlden/nya-trenden-bland-kinas-unga-lamna-ekorrhjulet-och-lagga-sig-platt/

Visar 12 inlägg - 1,261 till 1,272 (av 2,177 totalt)
0