Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,261 till 1,272 (av 1,728 totalt)
0
  • Usch, mår lite illa när jag läser det här och vad du tvingas kämpa med.

    Vad är det din mamma tror att din pojkvän ska göra? Röva bort dig? Tror du hon skulle få en mer nyanserad bild av personer med annan bakgrund om hon träffade honom sporadiskt och bildade sig en egen uppfattning? Jag vet inte om det stämmer men min bild kan vara att personer som är främlingsfientliga sällan har kompisar, eller träffar, andra med skilda bakgrunder än sin egen och därför känner någon darrande skräck för det ”främmande”?

    Hade en bästa kompis under uppväxten som hade en kille från Sydamerika, det var mycket kamp där kan jag säga från hennes föräldrar. Det knasiga var ju att ju mer de höll på och förbjöd henne desto mer kämpade hon emot så de fick ju en usel kontakt tillslut. Föräldrarna (+ bonusföräldrarna) och deras dotter. Minns att jag fick sitta och medla i timmar mellan dem i vardagsrummet. Det var helt sjukt. Lite förvånad att det finns föräldrar som är såhär än idag, 20 år senare (trodde vi kommit längre i samhället). Fy fan. Känner med dig!

    Vet ju inget om din mamma, men kanske måste hon träffa honom och att han gör ett ovanligt bra intryck på henne?

    Kram

    Ja, har också problem med hjärtklappning. Vaknar på nätterna av det. För mig blir det värre av sådant som stress och ångest. Försöker att tänka på att inte dricka kaffe så sent på kvällarna. Även äta mycket sallad och undvika halvfabrikat är sådant jag märkt hjälper en del för mig.

    Har du haft hjärtklappning under en längre tid? Vet du om det hör ihop med psykiska tillstånd? Hört att det är vanligt när man mår dåligt att det kan bli så. Andra har blivit av med det när de börjat må bättre igen.

    Kram

    som svar på: Ensam utan dig

    Huu, vad sorgligt! Tycker du ska få behålla hunden när den ger dig så mycket glädje? Antar att det inte går att kanske flytta för att få lite bättre möjligheter till att grannarna inte störs och större ytor? Hitta på nya äventyr där hunden kan vara med? Kan man sätta en hund på kollo då och då? Tänker så hunden får ett roligare liv genom det?

     

    Lyssnade på en programserie om civilkurage en gång och där sa de att personer som av olika anledningar varit ett svart får eller på andra sätt kommit från en bakgrund där man varit utanför gruppen, är oftast mer benägna att rycka in t ex när det ser andra fara illa. De sa också att så som flera personer som man studerat resonerar (kanske omedvetet) är att de inte är så oroliga över att hamna utanför flocken, och därför kan t ex bryta in ifall någon håller på att bli knivrånad (ett exempel från programmet). Tänker alltså att ett tips för att våga är att ifrågasätta varför man inte skulle säga något? Vad det är som gör att man blir rädd och fryser fast? För att slippa frysta fast tror jag på att röra kroppen, försöka komma loss ur ”bubblan” så snabbt det går, frigöra sig från att vara i ett typ av chocktillstånd?

    Kram

    som svar på: Jag måste finnas.

    Yellow Desycy <3

    som svar på: Komma ut?
    Trådstartaren

    Hade helt missat det som sker i Polen så läste på. Wow, är lite chockad.

    Vad starkt att du stod på dig mot familjen och gjorde det som kändes bäst för dig.

    <3

    Hej fina Purple Qequmi! Jo jag känner igen mig i nästan allt det som du skriver, tror jag. Det är kanske just det där med avstånd som jag inte riktigt kan relatera till eventuellt. Hur som helst just att bli oerhört knepig och konstig när man väl insett att man har jättestarka känslor för någon har jag också förlorat mycket på. Lidit av. Har hänt att personer frågat om jag är full pga. betett mig så osäkert. Någon gång snubblade jag. Andra gånger har jag otäckt nog blivit på gränsen till dryg och otrevlig, som en kompensation för att inte visa hur intresserad jag egentligen är. Det är hemskt. Skapar ju givetvis mycket förvirring hos motparten.

    Har även växt i min ”sexuella roll” eller vad tusan man kan kalla det för ju äldre jag blivit. Detta har jag märkt innebär att istället för att gilla någon på avstånd så har jag blivit sådär nästan översexuell precis bredvid denna människa jag åtrår. Det blir liksom inte heller riktigt bra. Menar att jag dras in i en sensuell stämning på ett sätt jag absolut inte gjorde för bara ett par år sedan. Tror detta har lett till att jag omöjligt kan titta vissa killar jag är intresserad av i ögonen, eftersom det blir sån otrolig spänning. Hade faktiskt sjukt nog det här problemet med en tidigare psykolog som jag upplevde som så sexig. Det värsta var att ett av våra ”teman” i terapin var just detta med anknytning, inte ”spåra ur” när man blir intresserad av någon osv. Psykologen frågade alltså mig om killar jag gillat och relationer jag haft samtidigt som jag var sådär oerhört knepig och svår eftersom jag fått känslor för just honom. Var då tvungen att gå hem och maila, avsluta terapin omedelbart. Förklarade givetvis inte varför. Kände mig olycklig också eftersom det var just honom som jag ville ha. Herregud. Han var en fantastisk fin person. Och hade gudomliga ögon.

    Nu kanske det jag skriver handlade mer om sexuell åtrå ser jag. Ville mest bara skriva lite ärligt att jag också har problem med att gilla någon och att det kan mynna ut i lite alla möjliga konstellationer.

    Absolut, varje kväll och natt samma sak. Svårt att andas, eller oro för att ha svårt att få luft. Kan inte skilja mellan ångest och inbillad andnöd. Under sommar och våren går jag upp och öppnar fönstret. Har jag balkong öppnar jag den mitt i natten. Försöker använda näskanna varje dag för då känns det som att ha badat i havsvatten pga. saltet och jag upplever att jag får mer luft. Testat det?

    Det är hemskt med ångest och inbillad andnöd. Fattar inte hur det kan bli så.

    Jag hör vad du säger. Känner du att det är skadad du är mer än sjuk så är det så givetvis. Det om att inte klara av beröring känner jag dock igen, det kan bli så av PTSD. Menar alltså sjuk som att må sämre i sin psykiska ohälsa. Och ”skadad” som i att det inte går att göra något åt, riktigt.

    Förstår att du inte orkar byta igen och börja om. Hoppas det lugnar ner sig och du får sova bättre. Också att du slipper uppleva så mycket flashbacks och annat otäckt. Tänker på dig <3

    Tycker låter fruktansvärt att hon skyller din brors överdos på dig. Det säger kanske något om hennes bristande empatiska förmåga? Vem anklagar sin egen dotter för något så traumatiskt som har inträffat? En annan hade ju gjort allt i sin makt för att plåstra om sitt barn som förlorat sin bror och pratat i flera år om hur det är ingens fel.

    Jag förstår samtidigt hundra procent tror jag vad du menar med att vara rädd. Att ha en förälder som hotar och anklagar, kontrollerar skapar ju givetvis en enorm rädsla. När ska personen göra det som den hotat om till verklighet? Vad händer med mig om den genomför sitt hot? Borde jag lugna ner situationen för husefridens skull? Brukar din mamma göra det hon hotar om? Tänker att det låter lite paradoxalt att hon är så beroende av dig, samtidigt som hon hotar med att bryta kontakten om du vill skapa ett eget liv också? Kanske är det så kontrollerande personer fungerar, hotar för att få sin vilja igenom och för att de är skräckslagna att man själv skulle vilja bryta kontakten?

    Känner igen din mamma i min, tror jag. När det gäller henne sa jag faktiskt upp kontakten från att jag var så liten som 13 år. Det höll i sig i ungefär 10 år. Hade på många sätt det helt fantastiskt där jag fick fokusera på skolan, kompisar och min tonårstid utan att bli attackerad eller hotad om att bli utkastad. Detta frustrerade ju givetvis ihjäl min mamma. Så det jag (och även hon) vet av denna erfarenhet är att om hon inte beter sig så skiter jag i det. Och det vet hon om som sagt. Oftast håller hon sig på banan när det gäller mig och mina syskon, för hon vet att vi bryter annars. Vet inte om din mamma är lik min, men annars är min tanke att våga utmana de här hoten. Kanske är din mamma inte alls förmögen till att släppa dig? Varför skulle hon det om man tänker efter? Du har ju hela livet framför dig och tusen saker att vinna på att få vara fri. Hon verkar mer leva i ensamhet och förbittring.

    Det med att vara kall och stänga av känner jag igen från min lillasyster. Hon reagerar också så. Ofta när någon förklarar varför – precis som du ju gör ovan, fattar man ju att det handlar om den personen och att det är en försvarsmekanism/överlevnadsmekanism. Tycker man borde kunna känna medkänsla då. Inte anklaga denne för att vara elak. Då har man ju verkligen inte tagit in den andras känsloliv och reaktioner. Man försöker vill inte ens förstå varför den andra gör som den gör?

    Jag hoppas verkligen på dig. Blir ledsen när jag förstår vilken situation du är i. Hoppas med hela mitt hjärta att du kommer loss ifrån det här känslomässiga fängelset med henne. Du får leva ditt liv. Man får det.

    Jag förstår vad du menar, tror jag. Är du säker på att det är just skadad du är och inte sjuk? Tänker att det kan vara viktigt vilka ord man väljer här så man inte tillskriver sig själv något som gör att man får en sämre självbild, som inte riktigt stämmer, och därför mår sämre av det också? <3

    När jag läser det du skriver får jag en uppfattning om att minnena skapar flera flashbacks, detaljer och därför mår du sämre? Det är att insjunkna i svårare traumareaktioner, men jag tänker inte att det är ett tecken på att vara mer skadad nödvändigtvis? Faktiskt inte alls.

    Sedan svårigheten att förmedla för psykologen hur man fungerar och vad terapin väcker hos en förstår jag också är oerhört svårt. Har inte heller riktigt klarat av det. Men att man som patient för varje gång framstår som mer deprimerad borde inte heller han se som någon positiv utveckling – trots ett par tillfällen. Samtidigt är sex tillfällen rätt mycket också?

    Tänker att det kan vara så himla lätt att tillskriva att det är patienten som är ”så svår”, istället för att kanske ifrågasätta om man skräddarsytt sin terapi optimalt efter just den personen?

    När jag började flagga för min psykolog att det var omöjligt att fortsätta på den linjen vi gjort i x-antal månader och jag fick mer extrema problem och bara blev sjukare och sjukare hela tiden minns jag att hon började prata om ”motstånd”, att det handlade om mig. I ren överlevnadsinstinkt tog jag tillslut upp hur jag uppfattat hela hennes terapi, tackade för mig och kom aldrig mer tillbaka. Då började jag också må betydligt bättre och lärde mig att aldrig mer öppna upp mig inför någon som inte förstår vad trauman på djupet är och hur man behandlar det.

    Tänker med andra ord att terapeuten du har behöver vara mer lyhörd inför dig? Det kan inte bara hänga på en själv att man ska förmedla saker, speciellt inte om man har tusen erfarenheter av att inte bli trodd eller tagen på allvar? Där andra tillskriver tillkortakommanden på en. Har du en bra terapeut kommer ni få en bättre relation ifall du berättar vad som sker mellan terapitillfällena? Jag hoppas han tar det tillfället och litar på tilliten i det samtalet.

    Hej,

    Blir förskräckt att du inte blir trodd eller att det skulle vara överdrifter. Låter jätteoroväckande att få det bemötandet.

    Känner också igen mig. Gick hos en terapeut i ett par månader som rev upp så mycket känslor och trauman i mig att det var ett heltidsarbete att ”sy ihop” mig själv mellan varje gång vi sågs. Jag mådde inte bättre. Jag mådde också mycket, mycket sämre av att bli påmind om allt och göra det ”färskt”. Tycker inte terapeuten verkade förstå heller hur pass mycket hos faktiskt väckte hos mig. Hade önskat hon tagit det betydligt lugnare och att man fått bestämma själv när man skulle väcka till liv massor av saker. Har du det problemet med psykologen också att denne inte är så himla insatt i t ex PTSD och därför inte har insikt i försiktigheten man måste ha för att inte retraumatisera?

    Kram

     

Visar 12 inlägg - 1,261 till 1,272 (av 1,728 totalt)
0