Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,249 till 1,260 (av 1,737 totalt)
0
  • som svar på: hjärtekross

    Hej Indigo Gitady!

    Det är fruktansvärt att känna så som du gör nu. Önskar jag kunde lyfta bort smärtan från dig.

    Tycker det var bra att du vände dig hit. Ös gärna ur dig om vad du känner eller har upplevt senaste månaderna ifall det kan hjälpa något. Jag hörde någon säga en gång att ångest kan vara känslor som är liksom ”instängda” och att för att bli av med ångest (sänka den) kan man behöva få ur sig vad det är man känner inombords och går igenom just nu. Givetvis är det individuellt och det måste ju vara mottagare som kan hantera det på ett bra sätt. Eller så kanske det räcker att bara sätta det i ord. Hur som helst vill jag skriva till dig för att visa att jag läst det du har skrivit och för att jag önskar jag kunde lindra din smärta på något sätt.

    Var rädd om dig <3

    Åh fina du! Det låter verkligen som att Försäkringskassans besked har gjort att du fallit ner i det här djupa hålet nu? Fullt förståeligt! En normal reaktion när man får avslag på något så viktigt. Skrämmande att det kan få gå till så, att Försäkringskassan kan påverka så människor får självmordstankar. Du är inte ensam om att känna såhär iaf! Jag mår inte heller bra just nu kan jag säga. Vill därför svara dig för att jag vet att det finns en stor risk att må ännu sämre om man heller inte får några svar.

    Du är viktig och värdefull. Och jag tror verkligen att de svåraste känslorna nu efter beskedet kommer avta lite om ett par dagar? Förstår att problemet givetvis kvarstår, men nu precis såhär efteråt när det är som färskast brukar ångestnivån också vara som jobbigast att stå ut i? Eller hur tror du? Håll kvar är det jag försöker säga <3 Det kommer lätta.

    När du säger hjälp förresten, är det psykiskt stöd du känner störst behov av nu eller är det att situationen som Försäkringskassan just förstörde, det som är det viktigaste blir en förändring på?

    Tusen kramar till dig!

    som svar på: Så. Jävla. Annorlunda.

    Hej! Känner också igen mig, verkligen alltså! Kändes på så vis lugnande att läsa ditt inlägg. Hög igenkänningsfaktor.

    Har i många år känt att jag ”borde” kommit längre (är 36 år) och skäms i andras ögon över det. Jag är den som ”lyckats” absolut sämst av alla jag känner. Det ännu mer skamfyllda, som jag upplever det, är att folk verkar så himla förvånade över att just jag har misslyckats så grovt. Det trodde ingen. Spär absolut på mitt självhat ännu mer och så försöker man kämpa på och ändå händer i princip inga framsteg. Det är så förödande för måendet att stånga sig blodig i sin kamp att få ett bättre liv men ändå inte komma någon vart. För mig är det ofta upp som en sol och ner som en pannkaka. Faktiskt är detta något som skrämmer mig mest med mitt mående. Känner du likadant? Just att åren går och det blir liksom inte bättre?

    Har du något speciellt du önskade ”hände” i ditt liv? Alltså något område som vore markant annorlunda? Eller är det framförallt helheten av livet som varit hittills? – om du vill säga.

    Hehe! Ja, lite för mycket begärt kanske att behöva bli religiös för att känna mening hahaha jösses alltså. Det är mysigt iofs med kyrkor och så. Att känna sig delaktig i något större och andligt?

    Meningen med livet är kanske att vara trygg? Hahahha. Känns som allt man krystar fram här är som ett skämt.

     

    Är det inte så att när man ansöker till polishögskolan eller inom försvarsmakten så behöver man genomgå olika tester för att bedöma en persons lämplighet? Individuella prövningar. Tråkigt hur som helst eftersom det ju finns olika grader av psykisk ohälsa. Håller med om att det är riktigt trist utifrån all kunskap då som försvinner. Att man inte tar reda på ordentligt ifall personen är av ”rätt virke” för att möta självmordsbenägna personer.

    Jag vet inte om jag skulle vara en bra volontär eftersom jag har psykisk ohälsa. Däremot har jag hjälpt ganska många människor i mitt liv som varit nära att dö utan min hjälp. Andra jag känner utan psykisk ohälsa har jag inte märkt av har räddat livet på någon. Vem av oss är egentligen bäst lämpade?

    Jaha! Förstår, då är det inte så produktivt att tänka ännu mer på att inte känna så stark tillit <3

    Kanske är det tillit till livet som är lite centralt? Våga lita på att det bär även vid motgångar? Så som religiösa personer verkar göra precis som du säger? Vaggas in i trygghet att det kommer bli bra?

     

    Blue Kasibi <3

    Vet inte om det här kanske är lite motsats till att hitta godhet med hörde någon säga vad jag tyckte var klokt: Älska alla du möter men lita inte på någon.

    Kan tycka det låter vettigt att ha det förhållningssättet? Kanske inte som meningen med livet men hur man kan navigera i tillvaron? Att vara respektfull och se det fina i andra, men lita i per automatik på de du möter. Kanske är det lättare också att se det goda i att andra om man är lite försiktig ändå med att lita på dem? Andemeningen blir då kanske att meningen med livet är att bidra till andra men var alltid autentisk och sann mot dig själv? Någon mix där av innanför och utanför så slipper man bli besviken också, hehe. Att älska sig själv blir också lättare om man inte går på minor?

    Är det inte så att Mind just vet väldigt mycket om psykisk ohälsa? Vad konstigt isf om all psykisk ohälsa per automatik klappas ihop och innebär att man inte klarar av att vara volontär generellt? Det kanske är klurigt att avgränsa vilka problem som anses mer eller mindre lämpliga? Jag vet inte. Känns som ett känsligt ämne det här. Samtidigt så går man väl inte till jobbet om man är instabil – särskilt inte om man ska stödja personer med självmordstankar? Tillit är viktigt att känna av sin arbetsgivare.

    När de gör de här rekryteringsarbetet så behöver man kanske förstå mer om vad exakt det är för psykisk ohälsa som personen lider av? Hur pass omfattande är det? Är personen tillräckligt stabil för uppgiften? Att förstå mer om enskilda fall känns rätt centralt? Det är väl liknande med t ex fysiska handikapp att man kollar av där om det påverkar arbetsuppgifterna eller riktar in sig på olika uppgifter som lämpar sig bättre – kanske i olika perioder. Men att neka någon en tjänst pga. ett handikapp som saknar grund (otillräcklig utredning) är väl till och med olagligt?

    Ingen aning om hur Mind gör när de nekar alla personer med psykisk ohälsa. Skulle själv inte känna mig bekväm i det rekryteringsarbetet – av det lilla jag vet hittills, tror jag.

    Kom på att inom psykiatrin får man väl jobba även om man har psykisk ohälsa? Är väl inte som att personal enbart har psykisk ohälsa på ”sin fritid”?

    Vad fantastiskt att du orkat söka hjälp och att nu också få stöd och verktyg! Förstår att det är läskigt att ha ett sånt möte med chefen inblandat också. Hoppas det kommer gå bra och att chefen får sig en tankeställare. Övning med rollspel lät ju också som en bra lösning!

    Precis så kände jag med, trodde skoltiden med mobbing och skvaller var förbi, men så är det tom värre att vara vuxen och ute på arbetsmarknaden. Jag har aldrig varit mobbad i hela mitt liv i skolan. Däremot haft många gånger ett rent helvete på arbetsplatser. Värst drabbad har jag faktiskt blivit av personer med låg utbildning, om jag ska vara lite krass. Likadant har det varit för min syster. Kanske är man ett hot eller liknande.

    Hur som helst, fint att du ska få stöd nu! Hoppas med hela mitt hjärta att det blir bättre på din arbetsplats framöver. Att detta är startskottet på ett sundare arbetsklimat <3

    Pink Soqaci, jag hör vad du säger. Det låter som att du inte träffat på rätt person alls där vid svenska kyrkan och som just bemötte dig i ”medmänsklighet MED avstånd”? Verkligen en ny epitet.

    Får lite associationer till arbetsplatser som kan ha ”slogans” eller värdeord av stilen ”lojalitet”, ”integritet” och så är man typ på en av Sveriges otrevligaste arbetsplatser, aldrig har man varit med om något liknande. Så förljuget. Det kan ju verkligen vara så ibland också att det är fel personer som arbetar, även ideellt. Tycker det låter förskräckligt hur som helst att du inte blev bra behandlad av den här prästen. Oroväckande. Orkar du säga vad som hände?

    Jag tror väl inte heller att det är MiND själva som ser till att ens inlägg försvinner, det vore också otäckt. Men jag kan också bli så oerhört arg när inlägg försvinner och man inte orkat med att hålla på och klippa, klistra. Man tycker ju att det bör fungera utan ”livboj”. Extra jobbigt förstås för dig som ansträngt dig så i inlägget och verkligen hade något superviktigt att säga! Så tungt då. Känner med dig fina du <3

    Tvärtom är du snarare ovanligt stark och tjysst som ställer upp för andra trots att du egentligen har andra områden att också ha i rullning, tänker jag. Det låter verkligen som att du är just överbelastad? Går det att på något sätt förändra just hjälpinsatserna du gör jäntemot din bror och kompis? Tänker saker som att finnas där då och då på telefon mer än alltid fysiskt? Beställa mat och annat till din bror online? Försöka efter bästa förmåga återgå mer från ditt eget hem och agera därifrån? Sova i sin egna säng tror jag kan vara lite avslappnande och tvärtom stressande att vara på ”resande fot” när man ska hjälpa andra? Har själv levt ett sånt typ av liv i många år och minns att jag kände mig hemlös, nästan. Som att roten och själen knappast hanns med utan det var serva andra som gällde. Hade också en självmordsbenägen kompis och vet att det är fruktansvärt stressande för att man oroar sig och i viss mån måste man ju vara tillgänglig!

    Hur som helst är mitt tips att hitta kryphål till avlastning i speciellt smått. Släng jackan på golvet, skit i att den ligger där. Ta ett bad och ha mobilen vid kanten. Blunda mycket. Ta tillfället i akt till mikrovila. När du sick-sackar mellan de två du hjälper försök dra in luften ordentligt. Unna dig egentiden du får då osv.

    Jag tänker på dig. Tycker du verkar vara snarare en klippa att lita på. Men det är inte värt att riskera sin egen hälsa, som du vet. Var rädd om dig också.

    Japp, verkligen! Topp fem värsta jag varit med om i hela mitt liv. Känner också varje morgon att det finns noll anledningar till att kliva upp. Igår var det så pass illa att jag faktiskt kontaktade Mind-chatten. Det har jag faktiskt aldrig gjort tidigare. Idag mår jag lite bättre. Har extrem respekt efter det här för alla som sitter i fängelse. Lyssnat på några dokumentärer om hur det är att leva ett sånt liv och kände igen mig. Försöker härda det sista nu. Komma ut i ljuset igen och få tillbaka livet.

    Vill du säga vad du har tuffast med nu under coronan? Är det just ensamheten och alla begränsningar det resulterar i? Att man blir så jäkla fångad i sin egen vanmakt på något sätt?

Visar 12 inlägg - 1,249 till 1,260 (av 1,737 totalt)
0