[Red Simyna]

Det låter som att det är andra personer som behöver komma in i ditt liv i högre utsträckning? Och att det är t ex vänner som kanske vågar ställa lite djupare och personligare frågor så du kommer bort ifrån någon form av underhållningspersona och dessutom blir sedd ordentligt i vem du är – och vad som rör sig i ditt inre?

Hobbys tänker jag handlar för många om att komma in i ett sammanhang och att det övergripande ska ge energi, annars orkar man inte hålla på under någon längre period?

<3

[Red Simyna]

Ja, det var väldigt intressant! Vill du utveckla lite hur du tänker där kring att döden kan vara ett annat sätt att existera på? Vet inte om jag förstår innebörden exakt i det =)

Läste nyligen om ett positivare sätt – än den jag förmedlat ovan – att beskriva livet på förövrigt. Som handlar om att se det cirkulärt. Istället för linjärt där tiden är uträknad kan man istället föreställa sig en cirkel där livet ständigt pågår menade författaren. Att man kan se det som en karusell att få uppleva ett varv till. När man t.ex. blir gammal kan man se framemot en ytterligare höst, en ytterligare sommar, få uppleva ännu mer.. Man får fortfarande vara med. Älskade fan den tolkningen! Tänkte därför dela den tanken här till dig och hoppas du också gillar den <3

[Red Simyna]

O-ja, definitivt! På något vis är att det som att ledig tid är synonymt med att ges utrymme till att känna efter ordentligt, eller analysera tillvaron eller situationer som nyligen hänt, som man inte haft tid med när man arbetar eller studerar?  Mår också fruktansvärt dåligt av egentid. Det är något som faktiskt inte går att hantera på ett rimligt sätt för mig heller. Synd också eftersom återhämtningen är så central och i princip avgörande för att orka med tillvaron i veckorna. Jag gör faktiskt så att jag tränar när jag märker att dagen börjar med mycket orostankar eller ångest. Försöker avleda mig själv när jag märker att det barkat ditåt. Förstått det också som att känns tillvaron svajjig överlag, kan vara efter en ovanligt stressig vecka på jobbet, eller någon dispyt som upptar mina tankar och inte riktigt är något jag kan släppa, tar orostankarna vid under den lediga tiden, men då kopplat oftast till något helt annat istället. En psykolog sa en gång till mig att jag slår ihop all min ångest för att försöka reglera den och skapa kontroll. Jag skulle vilja påstå att distraktion är det enda som hjälper (för mig då, är ju förstås individuellt). Och även att försöka skapa sig ett så stressfritt och lugnt liv som möjligt (lättare sagt än gjort). Hur känner du? <3

[Red Simyna]

<3 Tänker att oftast när någon säger något spydigt eller markerande säger det jättemycket om den personen mer än sig själv? Kanske du kan påminna dig själv om det?

Mötte i veckan faktiskt på ett zoom-möte en kvinna som hade en ytterst märklig attityd emot oss andra och på slutet gick hon på mig – typ fräste något otrevligt så hela gruppen reagerade och det blev dålig stämning. Hade jag haft en dålig dag hade jag tagit rejält illa vid mig. Nu stoppade jag det istället genom att föreslå en paus, bensträckare – bara för att slippa henne och eftersom hennes attityd eskalerade ju mer tiden gick. Blev lugn över att jag läste av de andras blickar att alla reagerade på den här personen – inte bara jag.

Påminde mig själv också om att satan vad enbart en person i en grupp med taskig attityd kan ställa till det, och så dras hela gänget med ned i förfallet. Vi andra satt liksom där och bjöd till, glada, skrattade för att lätta upp stämningen och nickade när vi lyssnade på varandra. Försökte göra det trevligt. Den här tjejen däremot måste haft något annat uppsåt och kanske var det något med makt, jag vet inte. Vet bara att jag påmindes om att vissa är verkligen otrevliga helt utan anledning, vad tråkigt det är.

Så tips kanske är att när någon sårar försöka stanna kvar vid att undersöka vad det här är för person egentligen? Då tror jag det är lättare att skaka av sig otrevligheterna och lägga tillbaka den där den hörde hemma från början <3

[Red Simyna]

Stor kram till dig <3 Det låter verkligen frustrerande och plågsamt att bemöta någon form av konstant motstånd i att det inte blir bättre trots socialt nätverk och andra som försöker hjälpa från sina professioner? Är det kanske energinivån som behöver förändras (bli bättre) mer än samtal?

Jag har behövt tänka om när det gäller ”det stora livet” och istället börjat prioritera och fokusera på ”det lilla”. Tragiskt men tyvärr sant. Kan vara småsaker som att uppskatta att dricka lite kaffe. Tacksam då åt att det finns arbetare som ordnar vatten i våra ledningar, och bönder på andra sidan jorden som ordnat kaffet. Försöker tvinga mig själv till att få syn på sådant som jag antar ”är vackert” enligt människor som mår bra. Alltså höstträdens färger, havet som glimmar, barn som ser ut att leva och må bra, som säger roliga saker till sina föräldrar och som man snappar upp när man passerar. Det kan också vara att medvetet bli lite gladare åt andras medgångar, även om det inte alltid kommer precis naturligt eller genuint (pga. så olycklig själv).

Vet inte om det här är ett tips, förmodligen inte, men på frågan ”vad vi andra gör” är alltså att vidga vyerna och försöka arbeta med acceptans. Är allt annat än bra på detta själv ska jag tillägga, men livet har börjat göra mig allt mer ödmjuk faktiskt. För ett par år sedan förväntade jag mig mycket mer än vad jag gör idag. Numera är jag mer inställd på att ”se det lilla” och om jag har tur, kanske få uppleva något av ”det stora”. Varje kväll när jag sluter ögonen sammanfattar jag även dagen och frågar mig själv vad som varit bäst. Det tre bästa vill jag minnas. Det brukar göra mig lite mer hoppfull. Tidigare kunde jag lägga mig och fundera över allt som gått snett, det har jag medvetet börjat undvika.

[Red Simyna]

Den här veckan har varit förvånande alltså. Lyckats få godkänt på vissa delmoment. Idag lovordades vårat grupparbete. Blev så otroligt förvånad över det. Varit övertygad om att bli kritiserad vid fotknölarna av resten av klassen, jag liksom gäspade stort precis innan, gick till och med ner i puls, zoomade ut och kände; jag orkar inte ens bry mig. Nu kommer kritiken. Men ingenting kom? Jag fattar fan ingenting. Så slutsatsen då är att det plötsligt tydligen går ganska bra för mig i skolan då, trots att det känns så svårt. Förresten behöver jag nog bara plugga 1,5 år till. Fram till sommaren på universitetet och sedan ”konstnärsutbildningen” som jag fått skjuta upp pga. pandemin. Den är på ett år och börjar efter sommaren. Den tror jag inte är så svår (avancerad på ett annat sätt), tack och lov. Egentligen behöver jag bara hålla ut till januari när den här kursen är klar. Kommer välja lättare kurser till våren.

[Red Simyna]

Ja, jag förstår det. Är ju härligt att vara kär och när du tidigare haft det så hemskt på jobbet med mobbing kan jag verkligen förstå att det nu snarare är med lätta steg som du går dit. Vill passa på och säga också att jag beklagar att du blev utsatt av tidigare kollegor, så fruktansvärt <3

[Red Simyna]

Precis <3 Tror också hon var inne på att man har ett ansvar inför sig själv att orka. Det är otroligt att just hon har den uppfattningen efter det hon varit med om. Hennes pappa t ex dödade sin fru (hennes mamma), han sköt henne, och sedan blev hon utsatt för sexuella övergrepp, såldes som barn (barnprostitution kallar man nog det) av sina föräldrar under sin uppväxt, och en hel del annat.

Stort tack för alla dina svar här i tråden! <3

[Red Simyna]

Upplever du att du har en chans på den här kollegan? <3 Alltså vad säger intuitionen? Jag tänker att det är viktigt att göra saker i rätt ordning, t ex först göra slut, sedan inleda något med den här kollegan om det skulle fungera. Det blir så dumt om man gör något dumt och så får barnen reda på att föräldern varit otrogen och så är karusellen igång, mycket skam. Samtidigt är det väldigt vanligt vad jag förstår att just få känslor för andra när man är gift. Har en kompis syster som klickade med en man på jobbet t ex och där den personen och hon var som klippt och skuret för varandra, men eftersom min kompis syster ville fortsätta vara gift så avbröt hon det direkt (förstod tidigt att de var för synkade). Undvek honom på jobbet. Skriver det här bara för att påminna om att det är mänskligt att få känslor för andra. Och som du säger tabu också.

[Red Simyna]

Jag förstår. Är det så att om den här kollegan inte vill ha en relation så stannar du gärna kvar med partnern du har nu? Förstår det som att det inte är dåligt mellan er men att som du skriver, kärleken och kanske passionen, liksom inte är så blomstrande pga. lång tid tillsammans?

[Red Simyna]

Du har blivit träffad av amors pilar, det är svårt (kanske omöjligt) att parera. Någon sa att när man inte längre vill tvätta sin mans kläder är det dags att göra slut, då gillar man inte honom längre. Kanske kan du nysta i vad du har för känslor för din partner? Älskar du honom? Är personen på jobbet en förälskelse eller tror du att du faktiskt på riktigt kan ha träffat rätt? Är han sådant som din man inte är och därigenom egentligen mer kompatibel med dig – om du vågar känna efter? <3 Jag tror på att våga vara sann emot sig själv och sina känslor och att de leder en rätt när man står i ett vägskäl och börjar känna att man måste ta ett beslut, när situationen börjar kräva det utav en? <3

[Red Simyna]

Stor kram till dig Yellow Jedada, och er andra <3

Likadant här, mycket ensamhet. Ingen kompis att spontanringa till om kvällarna. Det är absurt att leva så mycket ensam. Håller ni med?