Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,249 till 1,260 (av 2,315 totalt)
0
  • som svar på: Inte tillräckligt djup?

    Men hjälp det låter som en blixt från klar himmel. Han kunde inte sagt det lite tidigare då? <3 It takes two to tango brukar man ju säga.. Kan det här vara någonting han plötsligt fått för sig att relationen ska vara djup? Bara känner igen lite från egna erfarenheter hos killar att det ibland kan vara lite väl tvära kasst om att relationen ”är akut” jättedålig som det uppfattas. Jag har iaf haft en sån pojkvän en gång och minns det som att det var så dramatiskt helt plötsligt. Man kan få prata om det som känns fel i relationen och så arbetar man på det ett tag – sedan tar man det här större beslutet, eller? Tycker det här låter lite orättvist?

    som svar på: Sexuell läggning
    Trådstartaren

    Tack Indigo Fusidu <3 Det är en bedrövlig text, men… Vet inte vad jag ska säga.

    De känslorna har iaf lagt sig och slutsatsen blev att jag inte orkar med fler gånger att vara ett objekt bland de här killarna. Har tackat nej efter det till att ses igen. Träffar bara en av dem. Så som de brukar vara. Han är okej. Det här med att dejta tjejer har jag helt glömt bort.

    Jag förstår <3 Känner inte till någon i min bekantskapskrets som fått allvarliga biverkningar (heller inte milda). Inte en enda. Är många miljoner världen över som tagit vaccinet nu. Man ska vara lite försiktig efteråt och inte träna på en vecka. Det är jätteviktigt. Vet heller inte någon som blivit smittad vid vaccineringstillfället. De är så noga där. Alla måste ha munskydd (jag tog med riskgrupperna, vet inte om det är skillnad). Vi fick stå utanför också och vänta på vår tur. Sedan är stolarna utplacerade. Där jag var fanns även ett öppet fönster så jag satte mig där. De flesta var lite smånervösa därinne såg jag. Sedan extremt lättade när sprutan var tagen och man fick gå ut i friska luften igen. Det var en underbar känsla! Rekommenderar det verkligen.

    Intressant ämne! Tycker precis som du och har fått höra likadant själv att ”vara mer positiv”. Har också erfarenhet av att varit med om på tok för mycket i livet och blivit påverkad av det, självklart. Det jag tänker att folk ”kanske menar” eller ”borde mena” hehe, om de vore lite tydligare tror jag är följande: Det där negativa som man ofta har på känn, 9 av 10 gånger som du skriver, ja det lär hända oavsett. Håller med om att det är realistiskt. Men att medvetandegöra och synliggöra för sig själv även det vackra i livet som man kan vara lite tacksam för, där kanske det är lite läge att tänka positivt kring? Så har jag fått för mig att folk generellt menar när de säger att man borde ”tänka mer positivt”. Vad tror du om det – om du vill säga? Och kan det vara aktuellt att jobba mer på det sättet? Jag försöker göra det och det känns svårt, kanske en vanesak? I dont know.

    Spontant tänker jag att det inte borde vara lagligt att göra skillnad på om det är en första eller andra ansökan. Handläggaren lär utreda det här med samma kriterier som innan. Jag hoppas verkligen det går igenom! <3

    Trådstartaren

    Det var en retorisk fråga =) Ja precis, föredrar att skriva här på forumet <3 Ska ärligt säga att det inte hjälpt något hittills men å andra sidan sitter jag ju med svaren själv och det borde vara tillräckligt. Får samla ihop krafterna och skriva en tråd om det kanske.

    Trådstartaren

    Hade inte läst den här tråden sedan jag skrev i den sist. Otroligt. Blir lite chockad över vad jag har skrivit. Den relationen är nämligen förbi. Blir förvånad över att jag ringar in honom som just pålitlig och stödjande när jag behövde det som mest. Och hur jag beskriver det som att man inte kan vara ”för jobbig”, att det räknas in i en vågskål. Exakt det hände ju tillslut. Han fick ett utbrott. Jag slöt mig. Efter det talar vi inte längre med varandra. På mitt initiativ. Vad speciellt att läsa som en dokumentering om relationen såhär i efterhand. Hade inte kunnat återberätta det så detaljerat i minnet.

    Nu är tanken att ”söka sig vidare” efter någon annan. En partner då. Tror inte på att ha killkompisar. Haft hur många som helst och det slutar alltid i att de blir kära i en. Eller beter sig som as. Det blir inget bra.

    Har två killar som jag tycker är intressanta nu, då. En är på tok för gammal för mig och gift, tror jag. Det går ju inte, tyvärr. Det andra går i min klass. Synd att det är corona. Sitta hemma eller vara i skolan med munskydd känns inte optimalt. Jag vet iaf vad för sorts killar som är min typ. De här två är snälla. Jag är helt säker.

    Sett mitt ex också längre bort på gatan ett par gånger. Jag har inte orkat gå fram. Han vet inte att jag bor här, tror jag. Han ska förlova sig med sin flickvän. I natt drömde jag om honom. Jag kommer inte ihåg vad den handlade om. Kanske att vi blev tillsammans igen.

    som svar på: Skuldkänslor

    Stor kram till dig <3

    Kan det inte vara lite så att om dina vänner vet att hjälpen har hjälpt, och du mått bättre av den, är det bra nog? <3 Jag är en sådan person som hjälpt kompisar och även familj i många år och när jag känt mig irriterad och upprörd över det, har det handlat om när jag själv bett om en pytteliten tjänst och då blivit avvisad. Det klarar jag bara inte av. Eller jag gör ju det men det känns sjukt orättvist. Med det sagt tror jag alltså inte på att ”man” behöver ge tillbaka lika mycket som man gett alls, utan jag tror på att ställa upp när kompisar ber om det? Det kan även vara något litet och i betraktarens öga, obetydligt. Men ge av sig själv då? Då brukar relationerna plana ut och det känns som ett givande och tagande? Även att det ju ligger i allas intressen – både den som är drabbad – och den som vill hjälpa, att det blir bättre för denne som mår dåligt?

    Kan du prata om det här med dina kompisar eller tror du de kommer säga att det är fine – men att de kanske egentligen inte tycker det innerst inne? Ibland har man ju hjärnspöken också och tror andra tycker man är extremt jobbig, men så visar det sig sedan att de absolut hade velat finnas för en, och att det är absurt hur man kan känna/tänka annorlunda?

    som svar på: Hur gör jag?

    Stor kram till dig fina du <3 Tror inte man behöver vara till så stor nytta ärligt talat <3 Det räcker med att finnas till. Är övertygad om att din omgivning tycker du är en fantastisk person och skulle bli totalt förstörda om du dog. Tror det är depressionen som talar när man känner att andra skulle typ ”bli lättade” om man gjorde det. Har inte någonsin hört talas om någon som tog livet av sig och där andra liksom pustade ut. Det låter psykopatiskt, gör det inte? Med det sagt vill jag gärna hjälpa till på något sätt, jag vet bara inte hur? Hade vi känt varandra privat hade jag kunnat ordna det där besöket, iaf bokat tid. Är det inte det man oftast känner är helt omöjligt? De praktiska lite meningslösa sysslorna som känns oöverskridliga?

    Tänker på dig!

    som svar på: Träffa nya

    Gud, ja. Är fan helt matt av detta med distansering. Så pass att jag faktiskt mer och mer börjat skita i det. Är det likadant för dig?

    Idag sa de ju också att från slutet av månaden kommer väl restriktionerna typ hävas. Jösses alltså. Tycker inte precis det känns tryggt men nu är det så, då.

    Trådstartaren

    Minns inte om jag skrivit exakt en tråd om just det men däremot rört vid ämnet ett par gånger. Jag orkar inte riktigt maila eller skriva någon annanstans så det får bli här i tråden då, eller en ny tråd, om man orkar sig på det. Puh. Frågan är väl varför man inte gör det som man innerst inne vet är viktigt för en? Försöker ställa den frågan till mig själv och får ju givetvis mängder med svar. Ja, skitsamma egentligen.

    Trådstartaren

    Tack Yellow Horaka för dina ord <3

    Har djupdykt i många år i mitt inre. Även funnits där för andra – verkligen alltså. Det har väl gett något antar jag men det verkar inte vara lösningen? Finnas för sig själv och andra är alltså lite sånt som jag trott varit toppen, men jag tycker inte det stämmer riktigt. För mig då alltså. Har även rest, skaffat massor av intressen, engagerat mig i omvärlden. Är väl en global medborgare skulle man kanske kunna kalla det för. Jobbat utomlands. Bott utomlands. Studerat hundra år på universitetet. Vet inte allt jag gjort. Det enda jag faktiskt inte gjort ”på riktigt” är att ha en lång djup kärleksrelation. Och genom det då skapat mig en egen familj. Har redan skrivit massor av inlägg och trådar om det här på forumet så det är ingen ny upptäckt. Men kanske är det att lura sig själv när man som jag fortsätter vara så aktiv i livet, men missar det grundläggande? Alltså kärleken? Jag sitter med svaret men gör inget åt det.

Visar 12 inlägg - 1,249 till 1,260 (av 2,315 totalt)
0