Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,249 till 1,260 (av 2,187 totalt)
0
  • som svar på: Dagens samhälle

    Det är spännande att läsa det du skriver, Azure Qyjesy <3 Tack för att du vill dela med dig av ditt inre!

    Tänker att det inte låter konstigt att du hamnade i det här eftersom du kanske varit van vid att hålla en viss distans till människor under uppväxten – och därför som ett ”försvar” gjorde likadant senare? Även att bristen på vuxna och nära kompisar också ju kan göra att andra relationer då (t ex på sociala medier eller kollegor) kanske plötsligt blir värdefullare och skörare än vad man egentligen är bekväm med? Det kanske säger något om vårat mänskliga behov av uppskattning och av att ”bli sedda”?

    Vad härlig det lät med att hitta glädje och lätthet! Är det att personer ska vara lite lättsamma som lockar just nu?

    Kan absolut relatera och förstå den där känslan av att bli nästan äcklad/känna avsky när andra människor sätter en på en piedestal. Tror det också kan vara ett friskhetstecken att man vill att det ska vara ”jämlikt” innerst inne och inte att den ena skulle vara bättre på något sätt än den andra?

    Oj, jag vet inte riktigt hur jag förhåller mig till det. Har ganska svåra problem med att få just relationer att bli på bådas villkor, tror jag. Går ganska ofta in i att ”bli hjälten” i folks liv. Alternativt att jag blir väldigt behövande själv. Har otroligt svårt att hitta en balans i det.

    I min uppväxt fanns heller inga vuxna så har fått hanka mig fram. Tror insikten när det gäller behov är att vara totalt clueless gällande vad man kan kräva i en relation och även vad som är rimligt att ge. Verkar inte ha en kompass överhuvudtaget gällande det. I min uppväxt fick jag klara mig själv så antar att jag haft/har stora behov (alltså rimliga egentligen men eftersom ingen förälder fanns där kunde de ju betraktas som ”stora”). Samtidigt som jag också klarat av att finnas där för andra. Så det har blivit en del dramatiska band mellan mig och andra. På gott och ont hehe.

     

    som svar på: Dagens samhälle

    Kanske den här tråden handlar ganska mycket om behov? Att t ex vara ”känd” och då få det behovet tillfredsställd att bli beundrad och därmed fylla tomrummet från barndom, eller känslan av att genom det få kärlek och bekräftelse – som på riktigt gör gott för en på djupet? Depression är väl väldigt mycket så att det handlar om att man mår fruktansvärt dåligt och att ens behov inte på långa vägar är tillfredsställda, och därför lider man?

    Tror också du Purple Qequmi skulle må fantastiskt bra av att få vara populär och få beundrade blickar. Köper det du säger. Och jag tror du Azure Qyjesy skulle behöva lite tjyssta nära kompisar som kan fylla upp den här känslan av att vara någon? Och även att de stimulerar dig både intellektuellt men även på ett känslomässigt plan? Att du inte ska behöva ”tigga” för att få deras uppmärksamhet? Om jag tolkar det ungefär rätt mellan raderna att du råkar ut för det? <3

    som svar på: Dagens samhälle

    Purple Qequmi, det är en bra fråga! Jag tror att man kan be folk man känner att påminna en om vad man har för t ex styrkor eller personlighetsdrag? Visst har du några du känner som skulle kunna göra det? Det kanske är viktigt att få bekräftelse av ”rätt källor” så man känner att det är pålitligt?

    Jag får såna samtal ibland där personer jag känner väl vill bli påminda av mig om sitt ursprung eller ”vem de är”. Tror det handlar om ett behov av att få tydligare konturer. Kanske bekräftelse hör ihop med sin självbild och den behöver man bli medveten om lite extra mycket, då och då? Ofta tror jag det är som starkast att vilja ha bekräftelse när man inte känner sig hemma riktigt någonstans och saknar sammanhang?

    som svar på: Dagens samhälle

    Det är svåra (men roliga) frågor det där =) Jag tror man kan klara sig på att vara en persons viktigaste person i livet. T ex genom en partner eller en bästa kompis. Att för den personen är man den absolut viktigaste som finns. Sedan tror jag på bekräftelse lite då och då, liksom en uppmuntran att man gör bra saker -eller gör bra ifrån sig. Presterar så som man själv och andra önskar av en, det tror jag kan göra oerhört gott för självkänslan och även motivationen att fortsätta vidare. Utan bekräftelse tror jag lätt att man annars riskerar att känna sig tom och ihålig. Kanske göra fel beslut för man tror man är kass för ingen säger ju något. Också väldigt skadligt att gå runt som ett levande spöke på det sättet, tror jag, efter egna erfarenheter där jag varit i sammanhang av att ha känt mig just så. Så ett erkännande att man är viktig ska man inte underskatta och känna sig skamfylld över, om man behöver det, tänker jag. Hörde någonstans någon säga att mår man bra och trivs på jobbet så är man oftast lycklig även på sin fritid. Och så likadant att vantrivs man på jobbet så är man oftast olycklig på fritiden också. Det tycker jag stämmer. Tycker du det?

    som svar på: Dagens samhälle

    Hej Purple Qequmi,

    Ja absolut, det kanske är lite skillnad mellan ”bota” och ”lindring” på ens mående? Bota en depression tror inte jag heller att naturen kan göra. Vet inte riktigt exakt vad man brukar säga att den gör, kanske är det någon form av självläkning den sysslar med? Minns inte om jag läst eller hört något om det.

    Tror hur som helst att i dagens samhälle där vi jämförs med varandra på ett extremt sätt kan resultera i oerhört många sidoeffekter som kan bli orsaken till många människors lidanden. Naturen brukar åtminstone inte skada en sådär. Förutom nu då med naturkatastroferna.

    Blir så inspirerad av att visualisera att vi verkligen är ett jordklot och ska värna om både den och även varandra. Att bli beroende av varandra igen då kan man säga. Och plågar man något (som vi gör/gjort med naturen) slår den liksom tillbaka. Nu verkar vi nåt vägs ände och behöver tänka om.

    som svar på: Dagens samhälle

    Jag förstår, har också känt att det är exotiskt. Sedan en tid tillbaka är jag mycket mer uppmärksam på naturen och kan nästan då få samma förnimmelse/känsla som man kunde ha som barn att vara ”ett med världen”. Kanske du kan göra mer av det också? Har du bra minnen av naturen som barn?

    Liksom snegla upp emot himlen flera gånger om dagen, ta in den ordentligt, se molnen, stjärnorna, månen och allt det mäktiga? Tycker typ det är en motkraft till ”prestation” och ”prestige”? Även när jag cyklar får jag som själsliga minnen av skogen och hur man kunde känna av den som barn. Likadant med havet. Har förstått också att man mår sjukt bra av att vara ute i naturen så kan varmt rekommendera det för att få en ”boost”.

    Jag kommer satsa på ett hippieliv här framöver. Redan börjat lite smått. Det känns fantastiskt. Vidgar vyerna och känns mer ”jordnära” att leva på det sättet. Meningsfullare.

    som svar på: Dagens samhälle

    Tycker vi blivit mer och mer som AI-människor. Är så programledarna på tv ser ut också. Även Instagram. Känns som om sociala medier nuförtiden går ut på att man ska profitera på vinster, sälja in sig själv eller reklam för produkter. Ganska robotlikt? Inte konstigt att många mår så dåligt?

    Jag tror personligen det finns en ljusning och det är att vi håller just nu på att begå kollektivt självmord i och med klimatkrisen. Det innebär att samhället kommer behöva ställa om totalt i grund och botten. Kan se framemot det. Ser framför mig hur vi får odla själva, behöver varandra lokalt – igen, slutar konsumera och istället går och cyklar överallt. Lite av en ny hippie-era? Kanske är det också vad mänskligheten behöver, gå tillbaka till våra grundläggande behov? Vara ute i naturen, umgås, arbeta om dagarna och inte ha tid i överflöd hur vi ska ”självförverkliga” oss själva genom prylar och status?

    Meh, vad knäppt! Det måste finnas ett mellanting där att inte bli inlagd, inte få en soc-anmälan på sig, men heller inte bollas tillbaka till läkaren och kuratorn? För mig hände det att vårdcentralen tillslut skickade mig till en ångestmottagning där jag skulle börja gå sporadiskt. Borde inte du få något liknande? Alltså få tid hos en riktig psykolog dit du går någon gång i veckan för att få bättre hjälp? Verkar ju skumt att det är antingen mer eller mindre obefintlig hjälp (den med läkaren och kuratorn) eller så är det inläggning som gäller? <3

    som svar på: Min familj

    Så bra gjort att du blockade honom. Helt rätt! Låter jättepåfrestande och otacksamt att du försökte hjälpa till och istället fick och får otrevligheter tillbaka. I såna där lite flumkretsar tror jag man brukar kalla det för att en del personer inte är ”mottagna” till att ta emot hjälp. Spelar oftast ingen roll vad man säger eller hur man säger. Utan att det oftare kan handla om att de inte är öppna på det sättet – just nu. Man ska låta de vara då, brukar tipset vara. Göra som du gör, blocka och sätta gränser. Oavsett hur dåligt man mår är det heller ju aldrig okej att ha en trist ton mot någon annan för det. Vissa verkar tro att detta med att må dåligt är en guldbiljett till att ta till vilka otrevligheter som helst på sin omgivning. Noll empati, liksom.

    Hoppas du kan ta hand om dig nu efter den här senaste pärsen. Kan få återhämtning. Kanske unna dig ett varmt bad? Eller gå på massage? Fortsätta precis som när du blockade att visa dig själv att du är värdefull, förtjänar bättre och också får finnas och ska må bra <3

    Vad svårt! Blir lite perplex att det får gå till så att soc blir inkopplad sådär. Hur ska man då våga vara ärlig? Förstår absolut att du nu vill väga dina ord ytterst noggrant. Fina du, gud så orättvist i sammanhanget ändå <3

    Kan du linda in det här på något sätt att du mår oerhört dåligt och känner dig ”beklämd” över det? Liksom prata som om du vore orolig för en anhörig? Det kanske kan visa på stabilitet men även tydlighet att något mer behöver göras?

    Min erfarenhet är lite ibland att sjukvården och läkare kan oftast läsa mellan raderna när man uttrycker sig vagt om hur man mår, men ändå ju säger egentligen rakt ut vad man menar. Det kanske då skulle kunna leda till att han tar dig på allvar men inte blir tvingad till att göra orosanmälningar eftersom inget konkret sagts rakt ut (eller hur det nu fungerar i systemet)?

    Absolut, när jag fått såna glimtar har jag känt en större och djupare tacksamhet inför livet än jag någonsin känt tidigare. Som att allt varit värt det – även det svåraste och värsta. Lite som att bestiga ett berg, när man är högst upp på toppen är man glad över utsikten som är vackrare än vad man vågade hoppas på, och så har man genast glömt bort hur tufft det varit att ta sig dit. Tror alltså inte det är en b-version, jag tror det kan bli en fantastisk mega A-version.

    Hur man försonas med tåg som gått kan vara att man får acceptera att man får, kan behöva, tänka om? Värdera på ett annat sätt kanske?

    Kommer ihåg i en dokumentär om tsunamin att några överlevare beskrev det som att ”det är så lätt att tro att hade inte detta hänt, hade vi levt ”happy-life” men det ser vi ju att det sker saker hela tiden i andras familjer, ingen lever utan motgångar.”

    Så kanske att det där man önskade av livet är satt på en piedestal som kanske inte alls varit lösningen på precis alla ens problem? Eller att andra problem hade tillkommit och som man då tagit sig för pannan och grämt sig enormt över?

    Vad exakt är det i de här tågen som gått som man önskade att man fick med sig – fått uppleva? Där någonstans kanske man kan peta ut russinen ur kakan och försöka hitta just detta inom andra områden?

    Tror man får hitta andra värden? <3 Tänker lite på de som förlorade sina barn i t ex tsunamin, de fick bygga nya liv och hitta lycka igen – men på andra sätt än vad de innan hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Flera reste sig, och de kunde återigen känna lycka.

    Tro mig, jag vet mycket om förluster i livet. Tåg som gått. Jag har också jättesvårt att förhålla mig till det. Ibland hittar jag dock små glimtar av nya vägar. Därför vill inte jag ge upp. Och jag vill inte att du heller gör det <3

Visar 12 inlägg - 1,249 till 1,260 (av 2,187 totalt)
0