Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,201 till 1,212 (av 1,266 totalt)
0
  • som svar på: Slagen utan ett förlåt

    Hej,

    Bra att du skriver här.

    Vad läskigt det låter med pojkvännen. Låter verkligen som att han vill kontrollera dig och att våldet har eskalerat eftersom han nu gör det i nyktert tillstånd. Blir orolig för dig.

    som svar på: Ensamhet i livet

    Vad starkt att du klarade av att arbeta. Bra också att du informerade kollegorna. Helt rätt att vara öppen med det hela om det känns lättare då att vara på jobbet.

    Jag vet inte riktigt vad andra här vill läsa. Som jag har tolkat det får det handla om diskussioner om livet och allt vad det innebär.

    Vill du förklara närmare lite hur du tänker kring det?

    Det bästa hade givetvis varit att skriva meddelanden här men verkar inte finnas en sådan funktion. Tror att forumets grundare vill undvika att medlemmar kommunicerar så.

    Hoppas du får en riktigt ordentlig sömn i natt. Vi hörs.

    som svar på: Mentalt slut i huvudet

    Förstår, skickar frivilliga kramar!

    som svar på: Ensamhet i livet

    Ingen fara! Känner du för att svara en annan dag, vecka eller månad är det helt ok. Förstår att du har mycket nu känslomässigt efter det här med katten.

    Värme!

    som svar på: Ensamhet i livet

    Detsamma! Du verkar också ha en sund syn på livets gång som ser det vackra och ljusa. Så oerhört fint att höra!

    Ibland tror jag svårigheter kan leda till en enorm tacksamhet (på sikt..), att uppskatta små företeelser i tillvaron som andra kan rycka på axlarna åt. Efter varje motgång/stor kris jag haft i livet har det präglats och följts av en enorm tillfredsställelse att sedan må ”normalt” igen, slippa lidandet och obehaget. Det har bokstavligen varit som att se ljuset i tunneln igen. Kanske är det så att kontrasterna blir så stora att belöningen när man vistats i det svåra och plötsligt befinner sig på andra sidan gör en automatiskt nästan hög på livet? Eller åtminstone att det slentrianmässiga man tidigare gjort (gå på cafe med vänner, äta god mat) blir till en vardagslyx mer än en trist vardagsrutin?

    Förstår samtidigt att du nu lever i sorg och förstås är chockad över vad som precis hände med din fantastiska katt. När det sker så oväntat och plötsligt förstår jag också att smärtan riskerar bli ännu svårare att hantera. Ensamhet och oro kommer ofta som ett brev på posten. Bra att du hittade hit! Det är bra här att skriva av sig och ventilera sina känslor. Så himla fint också att ha kvar henne i tanken och ge plats åt att minnas henne för evigt i hjärtat! Du verkar vara en väldigt fin person.

    som svar på: Ensamhet i livet

    Låter hoppfullt att du är bra på att knyta kontakter – förr eller senare får du säkert napp 🙂

    Ja det där med lycka tycker jag är ganska svårt. Är 36 år idag och kan se att när mina basala behov varit tillfredsställda och jag inte råkat ut för något pågående trauma så brukar lyckan bli oerhört närvarande. Kan få lyckorus av att cykla, höra fåglar kvittra om mornarna, människorna på gatan är vackra och livet känns plötsligt harmoniskt, tryggt och lätt. Så som det gärna ”ska” göra. Under många år gick jag även runt med en oro över att ha tappat den sk. livsgnistan. ”Den syns inte längre i dina ögon”, kunde folk säga och rygga tillbaka. Det jag inte förstod då var att mina behov och mitt liv saknade enormt många pusselbitar för att jag skulle vara välmående. Där började även min resa till att få tillbaka det jag behövde: Lugn och ro, trygghet, fina vänskapsrelationer, göra något kreativt, gå i terapi osv.

    Hur har ditt liv sett ut om du vill berätta? Detta med lycka och att vara sin egen lyckas smed lät väldigt intressant 🙂

    som svar på: Ensamhet i livet

    Tack, vad fint!

    Det är framförallt ensamheten: Inte ha någon att prata med – att känna en djup saknad efter någon som talar samma språk som en själv. Behovet av att bearbeta på sitt sätt och som andra ofta inte förstår. Jag gissar att även du träffat innerliga och förstående personer under ditt liv men att det av olika anledningar blivit så att du inte har ”tillgång” till de längre – inte just nu?

    Kan känna sorg också, men då mer sorg över mitt liv och mina svårigheter. Ledsen över hur mycket jag har tvingats och tvingas genomlida – ensam. Det blir som att kraven på mig själv ständigt höjs, måste klara av livet och det hänger på mig. Känner du igen dig något i det?

    som svar på: Ensamhet i livet

    Hej. Beklagar din katts bortgång, så sorgligt! Känner så igen mig i dina ord. Behöva andra men så finns ingen där. Jag kan tänka mig att chatta eller liknande men jag vet inte vart man gör det här på sidan? (är egentligen ganska ny här). Behöver dock förvarna om att jag heller inte mår så bra, är kanske inte ett superstöd just nu. Men lyssna och prata gör jag mer än gärna!

    Värme

    Det finns ett forum som heter Delat Ljus som är skapad för personer som överlevt sexuella övergrepp. Inte specifikt för män men kanske det kan ge något att skriva där också?

    som svar på: Utmattningssyndrom

    Jag förstår 🙂

    Acceptans kan verkligen vara svårt. Speciellt när man så gärna vill framåt. Tror människan kan vara ett vanedjur så man kan lära sig att hitta nya vägar. Minns det som att jag t ex inte klarade av att åka buss för det var så mycket intryck. Med tiden lärde jag mig att blunda under resor och runt för mycket folk – lyssna på musik i hörlurar. Sluta mig från omvärlden. Det gick per automatik. Tvingades göra det hela tiden. Allt för precis som du beskriver det – spara på den minimala energin. Jag tyckte med tiden att det blev lättare att hantera att jag inte klarade mycket. Jag hittade lite andra vägar som sagt. Läste t ex mycket böcker. Satt i solen och njöt av fågelkvitter. Tände mycket ljus. Tog långa bad. Levde ett sk mysigt liv i typ mjuka kläder osv. Det blev ju verkligen en total motsats till hur mitt liv borde ha sett ut med jobb, aktiviteter och allt vad det innebar. Men jag kunde trots allt hitta fantastiska miljöer och må helt ok ibland också. Hoppas du också kommer känna det! Försöker skicka lite pepp.. 🙂

    Kram!

    som svar på: Flyktbeteende jag har

    Hej,

    Tycker inte du är en svag person. Tvärtom verkar du vara en ovanligt trevlig person som värnar om att man ska vara tjysst mot andra.

    Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. Ryggar direkt tillbaka när någon är otrevlig och det har hänt hur många många gånger som helst att jag avslutat studier, arbetsplatser, inte gått tillbaka till affärer eftersom jag inte orkar bli bemött, eller riskera att bli bemött, otrevligt igen.

    Är det så för dig också att det handlar om oro och obehag för att bli utsatt igen och därför har du gett dig av så att säga?

    Det jag märkt, eftersom du frågar efter lite tips/feedback hehe, är att ibland tror jag man kan ge sig iväg lite i onödan? Ett flyktbeteende som du skriver. Alltså att vissa personer – som tjejen på privatskolan – henne lär det inte gå att göra mycket åt när det är en omgivning som blundar och hon får fritt spelutrymme för att vara taskig. Där tror jag definitivt på att man behöver fly bort från det (fast det ju är väldigt orättvist att man själv ska behöva flytta på sig). Men ibland kan personer ha en dålig dag också (exempelvis kassörskan i affären), eller att en grupp människor har en jargong som man inte riktigt förstår sig på förrän efter en liten längre tid tillsammans osv.

    Mitt tips till dig är alltså att försöka stanna upp och analysera ifall det verkligen är nödvändigt att ha flyktbeteendet i vissa situationer. Samt undersöka när du kan våga utmana dig själv att våga stanna kvar trots att det känns olustigt.

    Ibland tror jag man kan bli positivt överraskad. Med ett gäng såna bra erfarenheter tror jag man kan få det lättare att bygga upp en högre tillit också att människor inte behöver vara farliga bara för att de är otrevliga ibland. Det går att stanna kvar och upptäcka om de har bra sidor också?

    som svar på: Utmattningssyndrom

    Hej fina du!

    Jag kan absolut relatera till frustrationen att vara sjuk i utmattning och tvingas stå som ”stand by” i sitt eget liv. Att vilja framåt – få leva igen – men att inte kunna det. Kan inte på rak arm återge exakt hur länge mitt höll på men kanske var det runt 10 år i varierande grad. Är inte frisk idag heller men för två år sedan prövade jag att arbeta heltid och lyckades otroligt nog med det. Antar att det är kvittot på att man är tillbaka igen.

    Det låter klokt att du försöker se ljuset i tunneln igen! Du kommer också komma dit – och du kommer njuta extremt av det som du vet att man inte kan ta förgivet längre.

    Vet inte om du är intresserad av hur min tid varit men jag skriver det och så får du välja själv om du vill läsa eller strunta i det 🙂

    Det jag gjorde under alla dessa år var någon form av självutveckling. Eftersom jag inte klarade av livet utanför så ”passade jag på” att försöka läka mina barndomstrauman, arbeta med mig själv osv. Gjorde den där omtalade ”känslomässiga bearbetningsresan” många pratar om.

    Tror efter mina erfarenheter av utmattning/depression/psykisk ohälsa att det kan ha gjort mig till en mer empatisk person eventuellt. Ställer mig på de utsattas sida på ett sätt jag inte gjorde i samma utsträckning innan jag själv blev ordentligt utsatt av livets omständigheter. Kan nästan känna att jag nog kan ha blivit en bättre person av det jag varit med om än vad jag kanske blivit om jag istället varit ute på arbetsplatser/hängt med människor och – levt livet. Jag vet inte.

    Men jag vet samtidigt verkligen hur det kan kännas med fear of missing out och allt det där. Jag tyckte ofta det var det allra, allra värsta med min utmattning. Försöker ta igen det nu!

    Hur känner du om dagarna? Vad är svårast i den här situationen tycker du?

Visar 12 inlägg - 1,201 till 1,212 (av 1,266 totalt)
0