Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 2,303 totalt)
0
  • Kan också varmt rekommendera den här om du inte läst den redan. Tänkte på det du skrev om hållbarhetsfrågor:

    Klimat i förändring, 7,5 hp

    https://www.uu.se/utbildning/utbildningar/selma/kursplan?kpid=37710

    Det är bara en bok man ska läsa. Fantastisk kurs och otroligt trevligt rakt igenom! <3 Höjdpunkten var att ha kvällsseminarium. Sällan det är så.

     

    <3 Tänker att ”hjälp” för dig skulle väl snarare vara något som lugnade ditt inre? Som skapade långsiktig trygghet? Det är ju inte riktigt det behovet man får tillfredsställt hos terapeuter allra oftast. I terapi ska man oftast ha något problem i huvudet, liksom… Inte att problemen snarare bottnar i kassa system och strukturer som i mångt och mycket försatt en i den situationen man är i nu. I en värld priviligierad för vissa, andra inte.

    Praktiska råd känns ju lite klent att ens komma med, men tänker ändock på att söka stipendium (för att få loss pengar)? Hur många poäng är det som CSN saknar för att det ska beviljas igen? Jag läste skitkurser en period för att få lån på nytt. Någon löjlig distanskurs om dinosaurier på sommaren bara för att ”komma ikapp”. Tror du att du skulle orka göra det? Vissa kurser är ju enormt enkla, de kräver inte mycket av en och nivån är väldigt, väldigt låg. Alltså pausa nu studierna men läsa andra under tiden (vet inte reglerna riktigt så kolla upp så det blir rätt) för att få lån igen?

    som svar på: Det var min tur.

    <3 Får den uppfattningen om att du kommit otroligt långt i livet. Du har bearbetat och tagit dig ur drogmissbruk, överlevt trauman och en kaotisk uppväxt. Wow!! Hur många kan skryta om att de gjort det ärligt talat? Jag känner inte många. Du har även skaffat barn och tar hand om dessa helt på egen hand. Vilken bragd, alltså. Pluggat upp dina betyg, om jag förstod det rätt. Det är inga små grejer precis som du klarat av hittills, fina du.

    Det är också så lätt att man hamnar i de här tankelooparna om att det är ”nu eller aldrig”, men visst kan du ansöka om studieavbrott/studieuppehåll pga. dåligt mående och kanske ta det här om två, tre år i stället? När barnen är pyttelite större?

    Det är fortfarande din tur! Det handlar bara om tid och tajming, tänker jag!

    Stor kram

    Haha, blev lite undrande där!

    Jag förstår. Tyckte det lät starkt att du orkade handtvätta idag iaf mitt i alltihopa. Jag hade nog fått ett psykbryt haha <3

    Åh, verkligen, ensamhet kan vara så otroligt nedbrytande för vem som helst i den situationen.

    Ja, första tiden var ju en ren skär mardröm. Hade precis som du trott på något helt annat. Var som om tiden hade stannat, allt kändes öde.

    Under den andra veckan startade det jag var där för att göra, gå i skolan, och det innebar direkta möten med andra (framförallt många svenskar faktiskt). Redan till den helgen var jag inbjuden på en stor hemmafest och plötsligt hade jag ett nytt sammanhang att förhålla mig till.

    Du vet nyfikenheten man kan känna också när man träffar folk från världens alla hörn? Det är stimulerande och öppnar upp för bekantskaper som innebär att man kan bli medbjuden till alla möjliga exotiska platser i framtiden. Det var coolt. Då började det direkt kännas mycket, mycket bättre. Här fanns nya upplevelser ”trots allt”.

    Uppskattningsvis var två, tre första veckorna det värsta. Minns att även andra som jag träffade på där, inklusive jag själv, var väldigt trötta i början. Det var så mycket intryck, så mycket att smälta, landa i.

    Kanske är det så du också känner? Det tar på krafterna att försöka förhålla sig till ett nytt land, navigera i det, förstå koder, system, språket, kanske.

    Såna här resor kan man också växa mycket av som person. Jag var bara 19 år när jag åkte helt ensam och vara borta i fem månader. Ångrar inte det i efterhand men början av den resan var brutal. Sträckläste böcker för att leva mig in i andra världar. Kände mig nog ungefär som du beskriver att jag hade fysiskt ont av längtan efter närhet. Aldrig varit med om något liknande tidigare. Som om man var väldigt utelämnad och övergiven (även fast man ju helhetsmässigt ju inte är det). Nya relationer som sagt, var lösningen för mig. Hittade ju värme, gemenskap och glädje med människor man träffade på. Det gamla livet i Sverige blev mindre betydelsefullt. Det var en häftig upplevelse. Hoppas du också vågar utmana dig själv.

    <3 Uh, så plågsamt det låter. Undrar litegrann vad det är du gör om dagarna – är du på en arbetsplats? När jag haft så där extremt dåligt mående för att jag precis flyttat utomlands vill jag minnas att det var mest en tidsfråga innan den absolut värsta känslan lade sig. Det berodde framförallt på att man ofta behöver förankras i lokalbefolkningen, lära känna massor av nya människor, komma ut på äventyr? Skapa sig ett liv helt enkelt. Absolut inte isolera sig eller vara beroende av en enda människa. Så mitt tips till dig är att exempelvis gå till en yogastudio (vad som helst som är lättillgängligt), i första hand om du inte har ett arbete eller andra människor. Du behöver nog komma ut lite tror jag och möta mänsklig närvaro.

    Stor kram

    <3 Upplever det exakt likadant, liksom helvete vad mycket det är att göra hela tiden. Det är en heltidssysselsättning att få allting att gå runt och fungera (och så är ändå känslan att det knappt gör det).  Grejen tror jag är att när man är borta hela dagarna så använder man ju inte sitt hem i lika hög utsträckning, det blir aldrig så mycket disk, det blir heller inte så snabbt smutsigt hemma, handdukarna behöver inte tvättas lika ofta, inte så mycket sopor osv. Jag brukade göra så att jag städade och försökte komma ikapp på helgerna när jag arbetade heltid senast.

    Tror också att när man är hemma mycket blir man mer medveten också ifall det exempelvis är lite dammigt? Det kan upplevas som att man har massor av projekt att utföra överallt? När man arbetar och knappt är hemma så har jag iaf upplevt att man knappt registrerar sånt på detaljnivå. Man är bara glad över att få vila lite. Har inga högre ambitioner än så.

    Vad fint att du också skriver listor och gör budget! Snyggt!

    Menar du förresten att du är orolig för att du inte skulle klara av att återgå i arbete igen? <3

    Åh, så jobbigt när maskinerna strular.

    Kanske torrt men har på sistone börjat skriva ner göromålen på en post-it-lapp. Det ger en viss tillfredsställelse när man stryker över det som man utfört och så slipper man också ha så mycket i huvudet.

    Kan punkta saker som; pappkartongerna (menar då slängas i återvinningen), kylen (rensa upp), tvättstuga (boka), avloppet (rensa) osv. osv.

    Annars använder jag mig av mycket morötter för det som känns oöverskådligt eller övermäktigt. Försöker nu exempelvis ta mig igenom förinspelade digitala föreläsningar och kör då en kvart åt gången, sedan lite sträcka på benen och dricka te, en kvart till, och så kanske en dokumentär i mellan. Tråkigt, kul, tråkigt, kul.. Har jag varit på en arbetsplats där jag inte riktigt orkat med arbetsuppgifterna så har jag kunnat proppat fickorna fulla med godis. Något som drar en framåt så man orkar ta sig igenom det, en ”morot”.

    Tänker ofta att det handlar om att skjuta en boll litegrann framför sig, göra lite, lite i taget som man mäktar med. Inte slita i onödan men också försöka minimera riskerna med att bli allt för bekväm. Tycker man mår så otroligt dåligt när man inte gör särskilt mycket alls om dagarna. Det känns alltid bättre när man har gjort små grejer som diskat, städat, betalat någon faktura. Även dessa handlingar tycker jag man kan vara stolt och nöjd med.

    Varje dag när jag inte jobbar försöker jag klä på mig vanliga kläder och inte ha pyjamas hela dagen. Det tycker jag också tar energi. Utan jag försöker göra mig i ordning och känna mig lite mer anständig. Bädda tycker jag är viktigt, en signal om att dagen är igång.

    Dagar som man inte orkar med världen brukar jag köpa hämtmat och inte göra några måsten alls. Jag struntar i disken och tvätten. Tycker man kan få ha såna dagar också ibland. Det är bara mänskligt.

    Har de här åkerierna inga fackliga representanter? Det är väl facket man går till när HR sviker en på arbetsplatsen. Företaget kan ju bli skadeståndsskyldiga.

    Du kanske kan kontakta en tidning anonymt och tipsa om dessa missförhållanden som sker på dessa befintliga åkerierna? Finns nog ett allmänintresse att få läsa om hur just den branschen fortfarande är så förlegad.

    som svar på: Relationsångest

    <3 En grov generalisering: svartsjuka kan göra den andra väldigt spänd? Man går runt och är orolig för att något man gör eller har gjort plötsligt ska poppa upp och skapa tumult? Så har åtminstone jag upplevt det när jag haft svartsjuka partners att man indoktrineras in i att behaga sin partner mer och mer – och det menar jag på kan vara väldigt frihetsberövande. Gränserna förflyttas och man kan kraftigt förminskas.

    Risken är ju också absolut att man till sist gör slut för kärleken dör oftast lite mer för varje gång svartsjuka spelas ut. Så jag menar att det absolut är helt avgörande att du söker hjälp för detta om du upplever att det tar över hela eran relation rejält i mellan åt och du varken vet in eller ut.

    Min erfarenhet av dysfunktionella föräldrar, och därmed ofta traumatiska uppväxer, är åratal i terapiarbete. Man måste bearbeta allt från början till slut många gånger, för att senare lättare kunna skilja på vad som är den sk. verkligheten och vad som är inbillning. Innan man bearbetat sina trauman är det oftast jättesvårt att kunna ha sunda relationer. Tror jag. Andra kan tycka annorlunda.

    Nu skriver jag rakt och kanske är det barskt, men kanske det heller inte spelar så stor roll eftersom det bara är anonyma tankar på ett ganska meningslöst forum? Menar också att det ju knappast är förankrat i den här befintliga relationen, för jag vet ju knappt någonting om den.

    Jag hoppas det blir bättre för er hur som helst! <3

    som svar på: Relationsångest

    <3 Hm, tycker det låter som att du ändå reagerade där på nåt specifikt och som inte var taget ur luften? Alltså att vem som helst hade blivit svartsjuk och mått dåligt när man ser sin partner kanske omedvetet visar att den är attraherad av någon som den möter på vid ett tillfälle. Tror det är just såna grejer som alla människor dessvärre behöver uppleva i relationer. Det är förskräckligt. Där är vi alla svartsjuka och rädda – de flesta tror jag definitivt reagerar, som sagt.

    Tolkar det också som att det här vändes nu direkt till din nackdel, att det började handla om dig och dina mönster? Det låter verkligen som att det den här gången inte föreföll sig riktigt så? Sedan att partnern på ett sätt såklart inte menar att han vill vara ihop med henne, men attraktion kan ju finnas ändå, det är nog också lite svårt att ”mörka det”?

    Vad har man för ansvar som partner handlar väl det här om? Om man känner pyttelite attraktion till någon och den andra är med i samma rum, hur ska man bete sig då? Kanske behöver ni prata igenom det också mer än att bara totalt förneka att man kan känna sig dragen till någon? Det gör säkert du med ibland, även fast du älskar din partner? <3

    Vet att vissa som märker att de är attraherade av någon direkt bara går därifrån. Det är väl en sån reaktion man önskar av sin partner? Jag fattar att du reagerade som du gjorde. Kanske är det så att din partner upplever att han behöver få mer frihet framöver, och därför gick lite över gränsen där? Han är trött på att känna sig begränsad och behöva förklara sig?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 2,303 totalt)
0