Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 1,112 totalt)
0
  • som svar på: Om att dejta
    Trådstartaren

    Oj, det är en superintressant vinkel! Jag har idealiserat att vara i en relation och trott att det handlat snarare om att få tänka på sig själv – för en gångs skull. Typ att är man inte i en relation är det lätt att bli någon form av tjänare eftersom alla möjliga människor vill ha tillgång till ens tid (som de tror är oändlig). Å andra sidan skulle det förklara varför min mamma är så outvecklad eller vad man ska kalla det för. Känslomässigt då. Hon har varit i relationer i 40 år och jag har sällan mött en person som tillåter sig själv bara vara som hon är. Ingen press att behöva jobba på sig själv, ingen press att behöva utveckla sin potential i olika områden. Det finns ingenting sånt. Hon ligger hemma och läser böcker efter jobbet och slänger ibland iväg nåt litet sms till någon. Stark är det sista hon är. Minsta lilla motgång och hon måste ringa mig för att få råd, tips och tankar. Det är som att klockorna har stannat och det lika gärna kunde vara 1993 fortfarande. Är som att hon saknar förmågan att reflektera och tänka. Det är sant att spenderar man mycket tid utan kärleksrelationer kan man inte stödja sig på någon utan kanske måste utveckla den sidan enormt för att klara sig?

    som svar på: Om att dejta
    Trådstartaren

    <3 Tack för dina ord.

    Funderat ibland på om man blir mer psykisk sjuk av att inte vara i en kärleksrelation?

    Eller om det kan bli värre att vara i en?

    Tror det är så att alla människor behöver kärlek. Kanske speciellt om man lider av psykisk ohälsa? Har testat att vara öppen faktiskt med min psykiska ohälsa i dejtingsammanhang men det spårade verkligen ut, haha. Det gör jag aldrig mer om. Ska säga att det är inte precis så att jag inte dejtat i mitt liv. Jag har bara slutat med det senaste typ 10 åren. Det känns svårt att prata i dejtingappar och sådär. Föredrar det lite gammalmodiga sättet att man träffat ute i verkliga livet. Då får man också direkt en större helhetsbild. Kan vara orolig för att  man slösar bort massor av investerade känslor i en person som man sedan träffar inte alls är attraherad av. Eller tvärtom, att den avvisar mig.

    som svar på: Om att dejta
    Trådstartaren

    Tack snälla <3 Vet inte om jag sådär djupt inom mig känner att jag har de egenskaperna men folk säger det så antar att det måste ligga något i det. Nä usch mycket självkritiska tankar idag. Tror jag är utmattad och trött. Har ingen inspiration. Är det inte lite det också att man måste gärna vara på lite bra humör för att orka dejta och gå in i såna där appar? Svara på tilltal och så. Har lite svårt också för sådär ytliga frågor som om dagen varit bra, vad man ätit till middag. Bara tanken att få såna frågor och känna tvång att svara gör mig helt utmattad. Å andra sidan så om man hittar rätt kanske den personen inte heller skulle ställa såna frågor, haha. Att det liksom är ömsesidigt.

    Jag vet inte om det här är ett konstigt tips men ibland när man är avundsjuk eller önskar man hade något som någon annan har, tror jag det kan hjälpa en att ge komplimanger till den personen? Det blir på något sätt som att udden av eget missnöje då kan bytas ut till att man snarare unnar den andra personen något och är mer glad å den personens vägnar? Lite så försöker iaf jag förhålla mig – så gott det nu går – till personer som ”har något” som jag upplever mig sakna.

    Ibland tänker jag också på perioder där man själv varit nöjd med sitt yttre och då när andra kollat på en avundsjukt har jag känt mig som en stor lögn, som att herregud jag är fan självmordsbenägen och livet är förskräckligt så att vara avundsjuk på mig är det sista man behöver vara. Lite så kan jag även tänka ibland när jag speciellt ser vackra kvinnor: Hur mår de där inne egentligen? En vacker yta säger oftast ingenting om ens välmående. Det gör sällan det. Eller så tycker jag iaf. Mitt tips är som sagt att för att öka sin egen självkänsla kan en tanke vara att närma sig det man beundrar. Kanske är ett konstigt tips ser jag nu?

    Åh, så sorgligt. Stor kram till dig fina du <3 Tror man kanske måste göra samma sak som systern att fokusera på sitt eget liv och göra det bästa därifrån? Att sörja systern som inte vill ha den kontakten som man önskar och samtidigt orka hitta detta nära band hos andra människor istället? Med personer som vill att man ska finnas där för varandra och slippa gå runt och känna tomhet pga. utebliven kontakt?

    som svar på: Om att dejta
    Trådstartaren

    Tack för en sån klok och fin kommentar! <3

    Åh, ja precis! Det är ju människan bakom och de inre kvalitéerna som är det primära egentligen. Att hitta en livspartner som man är kompatibel och mår bra tillsammans med.

    Satt idag (återigen på zoom) och analyserade mig själv och upptäckte då att fan jag ser iaf snäll ut (och är snäll), det kan ingen klaga på. Blev då medveten också om det här med att ha jobbat med sig själv och försökt fila bort de sämre sidorna i sin personlighet. Börjar känna mig klar och nöjd nu. Folk brukar säga att jag är rolig, charmig, trevlig och en bra lyssnare. Det borde räcka för att hitta en partner? Ska framöver försöka fokusera mer på att lära mig olika saker, gå djupare in i det. Försöka släppa det här med självutveckling. Det kanske också bidrar till mindre stress och självmedvetenhet menar jag. Skapa distans och balansera upp det istället med något utanför en själv – typ kunskap.

    Det låter härligt det du beskriver om hur du önskar att det var och vad det skulle innehålla <3 Sitta i lekparker håller jag med om är ganska jobbigt bara. Rörigt, skrikit och snudd på omöjligt att prata som vuxna människor. Blir ju istället att man själv tillslut står och skjuter på någon gunga och agerar lekledare.

    Ja bra fråga. Hmm. Skulle nog behöver kompisar som delar mina fritidsintressen och värderingar. För mig har det varit så att jag umgåtts framförallt med olika personlighetstyper och mer sällan faktiskt personer som är lika mig. Igår var jag ute och plockade skräp för det var ”Håll Sverige Rent” och kände att det är lite hopplöst att inte ha en enda kompis som skulle vilja hänga med på det. Fick i vanlig ordning göra det själv med hörlurar i. I helgen kommer vi anordna en festival i ett annat syfte och även där finns inte någon att bjuda in. Ingen delar direkt det intresset heller. Och så här håller det på. Känner mig som en ensam ö. De flesta jag känner umgås med personer som är lika de själva, men så har inte jag det. Så jag skulle önska att man kunde skicka inspirerande grejer till varandra. Göra livet större. Jamen typ så, jag vill vidare i mina intressen och skulle önska fler hängde på. Nu är jag istället med i olika organisationer men det är inte samma sak som att vara kompisar privat.

    som svar på: Om att dejta
    Trådstartaren

    Vi som har erfarenhet av utfrysning och avvisanden vet ju exakt hur det känns när det händer. Där är vi livrädda.

    Men gud, precis, tack för att du satte ord på det <3

    Det finns någon svårighet i att klara av att våga visa större delar av sig själv. Alltså att vara äkta och lita på att ingen skadar en då. Är verkligen så dumt att förställa sig själv eller köra falsk marknadsföring när man dejtar. Kanske behöver man hela tiden påminna sig om att inte försköna eller börja charma någon utan att första kolla av med sig själv att det känns bra liksom i magen, det man håller på med? Om man blir avvisad när man varit ärlig och sig själv tycker jag är lättare att hantera än om man förställt sig och sedan ”blir äkta” och då avvisad? Det svåraste tycker jag är att våga lita på att man är något att ha. Jag har så himla svårt svårt att föreställa mig det. Menar inte som ett martyrskap utan jag menar på fullt allvar att jag inte kan se vad jag skulle tillföra. Ta istället någon utan så stora problem, tänker jag hela tiden. Som att jag vill rädda andra ifrån mig.

    Känner ni att ni har lätt för att ”acceptera” att andra vill ha relationer med er?

     

    som svar på: Om att dejta
    Trådstartaren

    Red Nuhymi <3 Nu blev jag faktiskt lite tårögd här. Det är aldrig någon som säger att de också känner skräck inför grupper. Det här är första gången jag inte känner mig ensam i att känna så. Gud vad det har spätt på min ensamhet – känt mig ännu konstigare som inte känslomässigt ”klarar av det”, alltså kan ta det med ro. Det är som att bli skuldbelagd för det också. Att man som vuxen är omogen på något sätt. Men det handlar ju inte om det. Det handlar om tidigare svårt traumatiska erfarenheter. Jag beklagar också att du blivit mobbad i skolan, så fruktansvärt fina du <3

    som svar på: Om att dejta
    Trådstartaren

    Stort tack för båda era svar! <3

    Men att båda har samma längtan efter att bli sedd.

    Ja, vad fint! Är inte lösningen för att inte vara fast i självmedvetenhet att just vända blicken utåt till motparten? Det tipset har jag för mig att terapeuter brukar säga till personer som har t ex social fobi eller scenskräck att istället notera omgivningen. Att problemet är att ju mer självmedveten man blir desto jobbigare är det att stå ut – vara i det. Kanske det går att applicera i dejting också? Försöka utgå ifrån vad man själv gillar och sedan inte känslomässigt registrera så mycket om vad andra har för blickar på en själv?

    Alla har ju också sin bakgrund, sina erfarenheter och sin smak, det blir ju lite missvisande om man ska lägga superstor vikt vid sitt typ människovärde pga. det. Ska ärligt säga att jag generellt ofta kan fastna i självhat ifall jag möter andra som inte gillar mig.

    Hörde någonstans att personer som haft/har social fobi registrerar oftare t ex arga människor på gatan än personer som inte har social fobi. De tror också att personer är arga just på dem. Det kan jag verkligen känna igen mig i. Har inte superstor social fobi längre men blivit mobbad hemma och på en arbetsplats och kan känna total skräck ifall en grupp ”går emot mig”, eller någon är väldigt avig/kritisk emot just mig. Alltså typ personangrepp. Det fruktar jag i dejting eller i någon nära relation. Känns som om mitt hjärta inte skulle hålla för en till omgång av detta.

    som svar på: ensam men ändå inte

    Det låter som att det skapas utanförskap pga. den psykiska ohälsan och att det spär på känslan av att inte vara ”tillräckligt kul” i deras ögon? Även mindre saker som att ha ett öga på en om man druckit lite och även vänta in så man inte hamnar efter när man är ute och går, tänker jag också är sånt som handlar om omtänksamhet och att man värnar om varandra? Att det är en tydlig definition av inkludering? Ska du verkligen umgås med de här personerna när du inte får så mycket gehör därifrån – att mående och behov skämtas bort? Tycker det låter plågsamt fina du <3

    Hej, Kan du zooma ut lite under arbetstid och t ex lyssna på en ljudbok eller en spännande dokumentär? Tänker att det kanske kan hjälpa lite mot tristessen? När jag haft okvalificerade arbeten och känt att det är nästan omöjligt att motivera sig att gå dit vissa dagar har jag behövt ”locka mig själv” med sådant som distraktion under passet, godis i fickorna, och även fokuserat mer på de intressantaste kollegorna som det brukar vara kul att diskutera med. Då har jag kunnat härda ut lättare. Finns det möjlighet att göra nåt sånt, eller är det inte arbetsplatsen som är boven till tristessen?

    Kunder och chefer är definitivt egna dimensioner. Usch. Känner verkligen igen det där med utebliven feedback, sura miner och det helt absurt otacksamma i mellan åt.

    Förstår att det kan vara olustigt också att byta arbetsplats och behöva outa sin privata ekonomi på det där sättet.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 1,112 totalt)
0