Skapade svar

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
0
  • som svar på: Fasad, varför…
    Trådstartaren

    Nu är jag här igen, detta är mitt sätt att skriva av mig inser jag. Sa upp mig från jobbet i fredags, det känns helt rätt för att vara där gör att jag känner att jag gör våld på mig själv… Jag skulle lika gärna kunna slå på själen… riktigt banka skiten ur den. Känner mig som en otvättad trasa, grå och daskig och ingen spänst kvar alls. Där det bara blir skitigare när man försöker tvätta med den.

    Till trots för att jag förklarat för företaget att jag inte mår bra av att vara här och att jag vill sluta så snart det går så kommer de troligen att hålla kvar mig hela uppsägningstiden (eller tills dess de hittat en annan lösning… vad det nu är), det känns som en evighet, 3 månader har aldrig känts så långa och jag vet inte hur jag ska klara av det.

    Funderar på att sjukskriva mig, bara gå hemma och ta hand om mig ett tag… men det tar emot, har aldrig varit sjukskriven… eller så ska jag bara vara tvärviggen och visa hur dåligt jag mår på jobbet. Risken är bara att jag skäller ut någon ordentligt bara för att få det ur mig. Bygger den dåliga stämningen ännu värre, vilket kommer göra att jag mår ännu sämre. Har inget tålamod med andra just nu, tycker bara att alla är dumma i huvudet och gå i försvarsställning bara någon öppnar munnen. Varför ser ingen hur dåligt jag må här…

    Det här ska jag egentligen inte alls svara på eftersom jag har samma känslor som dig med att inte tycka saker har någon mening men jag har mottot att aldrig säga nej till något nytt… det som föreslås kan ju vara min grej (svårt att tro på men man måste ju pröva, det fördriver ju i alla fall en stund).

    Är det något jag ser som är grattis/överkomligt och jag har tid så går jag på det, vare sig det låter lockande eller inte. Släpper man på det självkritiska och det där med att det inte är min grej utan verkligen bara göra… vet att det är svårare än att skriva men vad har man att förlora, lite tid… och så vet man i alla fall att just det inte var så spännande/intressent.

    Ibland är det otroligt läskigt att bara göra det men det blir lättare med tiden. Jag har sett världens hemskaste tavlor, jag har åkt ballong/segelflygit, minglat med tråkiga/roliga människor, svampsafari, fågelskådning, rollspelskväll… ingenting hittills har varit det jag brunnit för men det har blivit en del roliga/dråpliga/ledsamma/besvikan historier men jag kommer i alla fall ut.

    som svar på: Fasad, varför…
    Trådstartaren

    Tack för att ni finns där, jag skriver nog mest detta för min igen skull. För att få sakerna jag tänker ner på pränt utan att egentligen förvänta mig några svar.

    Jag har gjort denna resa/cirkel flera gånger tidigare. Jag har slutat vara chef och blev ”expert” istället, för att jag förlorade så mycket av min egen trygghet och självsäkerhet. Eftersom jag är duktig och ansvarskännande så har jag också svårt för att inte göra någonting när jag ser att det behöver bli gjort. Tyvärr leder detta till att jag blir chef igen och jag vet att jag behöver göra något åt den situationen, men jag är inte lyckligare när jag inte är chef. Det blir en ond cirkel eftersom jag inte vet hur fasaden ska släppas…

    Mina vänner och familjen vet att det är till mig man vänder sig om det är något man behöver ha hjälp med vare sig det är något fysiskt, pengar eller bara ett lyssnande öra. I sig tycker jag att det är bra, det gör att jag för stunden känner mig uppskattad/älskad. Jag har egentligen precis som jag skrev inledningsvis ett bra liv, det finns ingenting att klaga på.

    Jag har insätt att jag behöver mer egen tid än jag trodde tidigare så jag har börjat dra mig undan från allt, där av metaforen med granskogen. Jag behöver verkligen bara hitta mig själv, vem det nu är?

    För det är här det blir svårt jag vet inte vem jag är, vad jag vill, vad som gör mig lycklig? Jag har lyckats bygga upp en fasad som t.o.m jag tror på oftast men det är helt tomt bakom den. Det finns ingenting där…

    Jag är driven, jag har ingenting emot förändringar (snarare tvärt om), jag har prövat/prövar på det mesta och bangar inte när någon vill dra iväg på, egentligen vad som helst… men ingenting av detta betyder någonting.

    Jag är en sökare, men jag vet inte åt vilket håll det blir varmare och när det blir kallare, på jakt efter mitt eget jag.

    som svar på: Fasad, varför…
    Trådstartaren

    Nu är semestern över för denna gång och precis som vanligt så bett jag ihop och gjorde det som förväntades av mig. Log och var trevlig, underhåll andra och fick höra deras ledsamma och roliga historier.

    Du har nog rätt i att det är dags att se vilka grenar som knäcks och vilka som håller, men jag är rädd för att bli besviken. Jag har redan bilden av att alla är själviska, jag, jag, jag och aldrig vi (om det inte är något de vill att vi (jag) ska hjälpa dem göra). Jag vill inte ha den bilden bekräftad för vad finns kvar då?

    Ibland tror jag det är lättare att vara där för en okänd istället för någon jag tror mig vara nära, är jag nära så finns risken att bli sviken. Det är inte lika lätt att bli sviken på någon som jag inte har några förväntningar på.

    Granskogen finns kvar där ute och ibland så känner jag att den lockar, för att se om någon därute verkligen skulle sakna mig… och skulle de då sakna mig för mitt jag eller skulle de bara sakna den lojala vännen som alltid har ett lyssnade öra och som alltid finns där när de behöver.

    Allt är bra så länge man inte hör något brukar man säga… men det får inte heller bli för tyst, för då har det troligen hänt något ordentligt…

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
0