Red Kyrijo
Skapade svar
-
Jag kan verkligen tänka mig att det är tungt att skämmas så för sin kropp, och att skammen förstärks när folk stirrar och slänger kommentarer. Skam gör ju ofta att vi drar oss undan, men jag tycker att du är stark som ändå försöker träffa någon, även om det ger mycket ångest. Blir faktiskt nyfiken på hur du gör. Brukar du tänka på något särskilt sätt som gör ångesten lite lättare att hantera? Jag tänkte på en sak. Du skriver att du är arg på kroppen för vad den har gjort mot dig. Vad menar du att den har gjort? Jag förstår att du blir ledsen och besviken över att kroppen inte ser ut och fungerar så som du önskar, tror att många känner igen sig i det. Sen håller jag med dig om att du är mer än din kropp. Att du pluggar på Komvux innebär att du har mål och tankar om framtiden. Att du har en psykologkontakt betyder ju att du bryr dig om ditt mående och vill förstå dig själv bättre. Det är jättefina sidor, tycker jag.
I ångestfyllda situationer har jag inte mycket mer strategi än att bara kasta mig rakt in i det. Brukar tänka ’ok nu dör jag’ och så gör jag det. Det hjälpte väldigt mycket när operationerna var läskiga. Dog aldrig dock. Le mot döden brukar jag tänka. Fuck it liksom döden ler ju tillbaka.
Min ilska mot min kropp ligger i att den har orsakat så mycket sorg och stress för mina föräldrar och lillebror. Minns en gång hur mamma och pappa panikskrek på sjuksystrarna att öka min morfindos eftersom att jag hade så ont. Den har även stulit potential från mig. Jag kommer aldrig kunna utöva kampsport som jag älskar. Den har tvingat mig genomgå så mycket smärta att jag är helt avdomnad både mentalt och fysiskt. Den stal min skolgång från mig pågrund av att jag missade så mycket skoltid och orsakade så mycket stress.
Den tvingade mig att vara utanför i alla fysiska aktiviteter i skolan.
Den orsakade mig att bli kallad skällsord.
Den orsakar mig att vara såhär fysiskt värdelös som jag är. Etc etc etc etc
Jag kan inte vara arg på mina föräldrar för detta. Det är ej deras fel. Det är inte något övermäktig som har orsakat detta. Allt detta är slumpen. Jag kan inte skylla på samhället för att det är som att skrika på vinden för att det blåser. Det ända som finns kvar är detet vilket är min kropp.
Inkompatibel.
Jag kan förstå att utseendet och vad du inte kan har hamnat i fokus. Men det är synd.. För jag antar att du är så mycket mer än det. Din vältalighet bland annat. Det säger en del om dig. Jag har inga bekymmer alls jämfört med dig. Att behöva gå igenom de operationer du gjort och sen behöva se anhöriga och övriga världen fortsätta pågå där ute. Det blir ensamt, tröstande ord tappar värde. Tröskeln är enorm, så kan inte föreställa mig hur det känns för dig. Om jag formulerar om frågan då.. vem vill du vara? Utifrån dina förutsättningar, vem kan du vara? Vårt utseende är ju sällan det som gör att en relation håller utan snarare vilka vi är, och hur vi hanterar och tar hand om de vi älskar. Det löser inga problem och tröskeln blir inte mindre, men det gör inget gott att älta det vi inte kan. Jag kastar helt klart sten i glashus. Är själv riktigt dålig på att fokusera på “rätt” saker..
Jag vill vara självständig. Jag vill vara lärd i filosofi. I syfte att ingen har makten att vara en diktator över mig. I syfte att jag ej vandrar runt på denna jord i blindo till min egna idioti. Jag vill uppnå etisk visdom.
Jag vill vara modig och våga stirra rädsla i vitögat. Jag vill bemästra ting. Jag vill lära mig skriva och rita. Vill lära mig jaga och hur man klarar sig i det vilda och alla sådana knep.
Jag vill kunna säga nej till vem eller vad som helst och kunna gå i vilken riktning jag än så behagar.
Jag vill vara mästaren av min egna saga och ej vara inspärrad av världen runtomkring mig.
Allt detta kan jag uppnå om jag har driften. Det ända jag känner att jag inte kan är att kunna fysiskt skydda mina nära och kära från fara.
Så jävla sorgligt.. Måste vara skitjobbigt. Har absolut inga lösningar eller tips till dina bekymmer. Vad känner du är viktigast att någon vet om dig? Någon som du eventuellt skulle ha en relation med.
Jag vet inte riktigt. Har aldrig varit i en relation så jag vet inte vad som är relevant att veta. Kan inte gå på långa promenader I guess.
Hej du, Jag förstår att du inte alls mår bra just nu, men vad stark du är som delar med dig av hur du har det, verkligen. När jag läser detta så kan jag tänka mig att du känner dig frustrerad och ledsen av att ha det så här. Jag upplever att mycket av det du skriver handlar om hur du ser på dig själv. Du verkar ha ganska negativa tankar om dig själv. Då går du ut på Tinder och ställer höga krav på dig själv, hur du borde vara för att tjejerna ska gilla dig. Det är inte alls konstigt att du får ångest och blir trött av att försöka leva upp till kraven och vara någon du inte är. Alla hade blivit trötta av att hålla uppe en fasad, det är slitsamt. Hur kommer det sig att du tänker så här om dig själv? Om jag har tolkat dig helt fel så ber jag om ursäkt!
Jag föddes med en sällsynt skelettsjukdom. Sjukdomen orsakar kronisk smärta samt missbildningar i formen av att skelettet inte växer som det ska + kortväxthet. Sedan jag var 6 år gammal till nutid har jag behövt gå igenom svåra korrigeringsoperationer. T ex så behövde jag operera båda höfterna eftersom att det växte snett samt knän eftersom att benen började växa snett. Gått igenom ca 15-20 operationer hittills. Kunde inte göra något åt kortväxtheten eftersom att om jag tog sånna hormonsprutor elr whatever så hade det accelererat växten av missbildningar.
Den största grejen med sjukdomen var att det alltid var så tydligt att jag är handikappad. Jag gick som en pingvin, satt i rullstol, gick med kryckor, snea ben, etc etc etc. Vuxna glodde som fan när jag var utomhus. Som att de granskade något utomjordiskt. Barn frågade sina föräldrar ”varför ser han ut så?”. Jag har aldrig känt mig normal. Blev till och med kallad midget en gång av totala främlingar ute på gatan.
Har inte riktigt känt mig mänsklig utan mer som ett karnevalfreak. Mamma och pappa sa alltid ”men titta vad rakt du går” efter varje operation, men när jag såg video av det så fattade jag att de ljög. Alla ljög. Folk är artiga men de säger vad man vill höra. Detta lärde jag mig väldigt tidigt. Jag kan bara lita på mig själv och vad jag ser när jag tittar i spegeln är ett missfoster.
Jag vet genuint inte om jag går ”normalt” nu eller inte för att jag tittar alltid bort om jag får se mig själv i en video eller nått.
Min ena arm är fortfarande tydligt missbildad. Skäms så jävla mycket.
Jag hatar min kropp något enormt. Berättad för min psykolog om hur jag vill förgöra den för allt den har gjort mot mig.Så tänk dig nu tinder. Det är nästan som att gå emot allt jag tror på om jag skulle gå på en dejt. Det hela blir väldigt existentiellt.
Jag har noll kärlek till min kropp. Jag anser mig inte vara en del utav min kropp utan att jag, mitt sinne, är JAG och inte detta skamliga kött och blod.
Det känns verkligen som en förbannelse att finnas pågrund av ensamheten.
Känner ofta att det är väldigt logiskt att ingen vill ha mig. Kort och missbildad, deprimerad och antagligen utbränd.
Har ju misslyckats totalt i skolgången också så nu försöker jag få gymnasieexamen fixat genom komvux. Ställ mig bredvid vilken kille som helst o så är jag det sämre valet.Jag hatar verkligen mig själv.
Hej Vet lite hur du känner även om det inte är på samma sätt så känner jag igen mig. Jag har en dvärgväxt sjukdom så jag blev knappt 150 cm. Jag gjorde aldrig några operationer men tog sprutor för att kunna växa en bit iaf men kom inte så långt ändå men det gav mig lite extra ändå om jag inte hade tagit sprutorna. Hela mitt liv har jag blivit mobbad, även nu när jag är vuxen så blir jag mobbad mest av killar faktiskt som tycker det är roligt att trycka ner en tjej som försöker leva ett liv i dagens samhälle. Även de förhållanden jag har haft så blev jag nedtryckt och ”mobbad” för de ljög att de gillade mig och hade bara kul med mig. Så nu har jag svårt att lita på folk, för jag vänder alltid på vad människor säger till mig, för tror i mitt sinne att folk ”tycker synd om mig” så de låtsas att bryr sig. Jag har hamnat i många dåliga situationer som har gjort att mitt liv är en stor uppförsbacke nu, men jag försöker att kämpa varje dag men varje kväll eller tidig morgon så undrar jag varför jag ens försöker vara kvar. Finns ju inget här för mig, jag försöker hitta sätt att prata med människor eller psykologer men de kan inte hjälpa mig och det kostar pengar oftast och det har man inte i överflöd efter när man har haft problem med människor. Jag försöker på nåt sätt att hitta en väg att må bättre men jag gräver bara djuper även om jag har några stunder av lycka. Jag har inga vänner jag kan prata om för ingen förstår och alla har försvunnit för de har också bara varit min vän för de tyckte synd om mig Vet inte om det hjälpte dig något men du ska veta att du inte är ensam och jag har svårt att ge några bra svar utan att bara ge dig min erfarenhet
Jag uppskattar att du skrev! Jag känner definitivt igen mig i känslan av att folk bara tycker synd om mig. Det är väldigt irriterande att konstant bli underskattad.
Tack för att du tog din tid att läsa och svara!
Jag tror inte alls att du är oälskvärd. Det är svårare när man har en funktionsnedsättning att hitta en partner, det är likadant för mig även fast jag inte har lika stora problem som dig och mina är inte ens synliga. Om du går in på Youtube söker på interabled relationship, så kan du se par där den ena partnern i vissa fall har en väldigt grov funktionsnedsättning. Så det går absolut att hitta någon, men som sagt är det är svårt. Jag skulle rekommendera dig att prova på tapping och havening som en alternativ behandlingsform. Dom är väldigt effektiva och bra. Det funkar både på självmordstankar och blyghet.
Youtube tipset var faktiskt väldigt upplysande
<3 Antar att det finns andra som har exakt samma sjukdom som du har? Skulle du kalla även dessa för groteskt missbildade missfoster? Själv har jag en annan sorts sjukdom men skulle inte drömma om att sätta någon liknande epitet på det. Jag värnar om dem, precis som att jag värnar om mig själv. Tror du behöver se på dig själv med en varm blick. Hur har du, som sagt, bemött och sett på andra som har samma sjukdom som du har? Misstänker att du kan se människan i dem snarare än enbart deras yttre?
Det blir lite som att jag ekar samhällets vy