[Red Kylade]

Blue Burojo skrev:

Tack ”Red Simyna” för ditt svar. Det är sant som du säger – det är det här personerna som gör sådant vill. Det är också vad personer som skriver att vi är perversa idioter vill. Jag ska flagga och försöka bygga upp mitt mod på nytt <3

Jag är för fan också bisexuell. Inget jag är stolt över eller skäms för. Jag har inget emot homosexuella människor. Men jag har något emot erat “community” som jag anser är helt värdelöst.

[Red Kylade]

Olive Buloce skrev:

Man måste ge sig själv till relationerna. Man kan inte bara ha dom. Likaså med livet. Det är ett mindset. Man måste vilja ha det. Man måste vilja vårda det. Annars värderar man det inte.

Liv är överskattat. Gött att det snart är över, för alla. Mänsklighetens undergång är nära.

[Red Kylade]

Olive Buloce skrev:

Meningen med livet är ju livet. Upplevelsen och vad man fyller det med. Relationer, hobbys, mat, familjer. Det skiljer sig från person till person. Man kan inte vara lycklig och samtidigt ha hela världens missöden på axlarna. Man måste titta bort. Kan inte engagera sig i allt. Vår hjärna har inte utvecklats tillräckligt för det antar jag..

Jag lever. Jag äter. Jag har relationer. Jag har familj. Jag vill fortfarande inte leva. Vad är det dom har som jag inte har?

[Red Kylade]

Jag hade inget stort förtroende för psykiatrin innan men efter att ha läst ditt inlägg har jag noll.

Jag ger upp tanken på att bli “frisk”.

[Red Kylade]

Dumpa henne.

[Red Kylade]

Våra liv är korta och meningslösa. Jag finner tröst i det.

Snart är vi alla döda. 🫂

[Red Kylade]

Red Menive skrev:

Där håller jag med dig fullständigt. Cynism ser jag överallt och ert stenkast från mig lever människor som badar i pengar, som reser långväga flera gånger per år och struntar i miljön (går bra att prata men de lever inte som de lär) själv oroar jag mig varje dag om jag ens kommer har råd att ha tak över huvudet så länge till och jag ägnar en stor del av dagarna för att hitta extrapriser på mat (för att ha råd att äta hyfsat näringsrikt). Jag har levt länge och jag har aldrig varit med om en sådan ytlig tid som den vi lever i nu.

Det kommer bara bli värre. Maten kommer gå upp i pris nu när bränslet blir dyrt. Antagligen kommer vi att få en katastrofal ekonomisk kris också.

Men när det börjar bli svårt för den kära “medelklassen” (den delen av arbetarklassen som är välutbildad och bra betald) kommer det att börja hända saker. Kanske måste det gå åt helvete riktigt ordentligt innan det kan bli bättre?

Om du vill nära ditt klasshat så kan du läsa vår tidskrift http://www.proletaren.se

[Red Kylade]

Red Legybo skrev:

Blir tokig på mig själv. Jag kan inte framstå som avslappnad och föra en normal diskussion med någon. Jag verkar bara uppfattas som en dyster jävla poängmakare som inte kan säga vad jag tänker utan någon känsla i det. Jag är så förbannat tråkig, ensidig och allvarlig. Övertygad om en tråkig, ful jävla värld. Försöker verkligen, men vet ju inte ens hur man gör. Fan vad tråkig jag är. Att prata med folk gör ju bara att jag inser det själv än mer.

Fan. Det låter som jag i ett nötskal! vad man än pratar om så kommer jag alltid leda in samtalet på att världen är en grym plats och att enda sättet att förändra den är att avskaffa kapitalismen. Alla mina vänner och flickvänner  blir så jävla trötta på mig så nu är jag mest ensam.

Jag antar att man egentligen bara ska nicka och hålla med om allt folk säger. Då blir man nog omtyckt.

[Red Kylade]

Red Menive skrev:

På vilket sätt hatar du samhället?

Vårt samhälle är ett kapitalistiskt klassamhälle. Det betyder att det finns en mindre klass (kapitalistklassen) som äger kapitalet. Och en större klass (arbetarklassen) som arbetar åt kapitalistklassen. Dessa är dom två stora klasserna som kämpar om makten. I Sverige och större delen av världen är det kapitalistklassen som har makten. Det kallas även kapitalisternas diktatur av oss som är klassmedvetna arbetare eller för liberal demokrati av kapitalistklassen och den omedvetna delen av arbetarklassen.

Anledningen att jag hatar samhället är för att det är orättvist, cyniskt, inhumant och rått.

[Red Kylade]

Red Simyna skrev:

<3 Det där med att inte hitta sin plats i samhället eller i livet känner jag också igen mig massor i. Lyssnade på något program som beskrev hur studier visade att människor som varit med om riktigt svåra trauman i sitt liv där de exempelvis hade överlevt en svår sjukdomstid och varit nära att dö, eller personer som haft ett missbruk men tagit sig ur det, efteråt kunde uppleva en känsla av gemenskap med mänskligheten. Något de inte upplevt innan. De sa att de inte identifierade sig med något speciellt efteråt; inte som sin nationalitet, religion, livsåskådning, politiskt parti utan att de istället var öppna men samtidigt fristående. Att ställa sig utanför och inte vilja gå in i en grupptillhörighet tänker jag också är ett sätt att få känna sig fri. Skriver mest om det för jag tyckte det var lite hoppfullt, en motsats till att vara alienerad kanske, att de i studien känt gemenskap trots att de inte ingick i någon speciell grupptillhörighet, att det var själva vinsten med det.

Jag känner mig inte fri. Jag känner mig tvingad att leva i ett samhälle jag hatar.

[Red Kylade]

Red Legybo skrev:

Ja, du sa det. Men det förklarar inte din vinkel av personlig utveckling. Varför skulle inte du kunna ändra på dig då? Tror du att du kommer du vara likadan resten av ditt liv? Finns det inga nya erfarenheter som kommer omforma dig? Låser du in dig utan att prata med en enda själ så förändras du också. Vare sig du vill eller inte. Oavsett miljö, erfarenheter eller ålder.

Förlåt. Jag kanske missförstår dig. Eller så har du missförstått mig. Hur som helst så önskar jag dig lycka till med allt.

[Red Kylade]

Red Legybo skrev:

Hmm. Jag håller inte med om något. Någonsin…. Jag tror väl förutsättningarna sätter vissa gränser. Men det finns väl personer som brutit sig loss från en miljö och blivit framgångsrika i andra miljöer. Inte för att det är något jag eftersträvar.. men menar du att dom är undantagen då? Men är det att lära oss vara sociala som är väsentligt för att skapa relationer? För att skapa band till någon? Döva och stumma? Jag tror det ligger mer i utvecklingen av vår personlighet. Vi kanske inte kan sudda ut det vi varit men vi kan väl lägga vissa saker åt sidan och framhäva andra? Och jag hoppas inte att det är hela världen jag måste anpassa mig till. I en liten grupp eller med en person blir det väl mer ett samspel som man går fram och tillbaka med? Att man tar olika mycket plats i just den relationen. Släpper fram den andre lika mycket som den låter mig ta plats. Det är väl bara önskedrömmar… men jag vill försöka vara den personen utan att behöva ändra min kärna..

Nej, jag menar att vissa miljöer möjliggör utveckling mer än andra men att oavsett vilken miljö man befinner sig i så är personlig utveckling begränsad till medfödda förutsättningar.