Red Dykepi
Skapade svar
-
Förstår orden ”men om du finner en acceptans i din ensamhet så kanske du finner en ro och harmoni i den och det blir mindre tungt”. Som sagt. Jag förstår orden och vikten av acceptans. För ens egna välbefinnande. Ens egna överlevnad. Däremot upplever jag det lite som att dem orden även säger ”då slipper vi andra ansvaret att höra av oss”. För är det något jag lärt mig sedan jag började leva ensam. För ca åtta år sedan. Så är det att jag mest får ”gilla läget” och ”vänta in” andra när det ”passar dem” att ses. Då vill jag poängtera att jag har full respekt för parrelationer, familjer, arbetstider etc. Är mao väl medveten om att alla har ”sina liv”. Det som smärtar är när ord blir tomma fraser, när orden saknar betydelse eller värde, när det blir dravel, när insikterna trillar ner om att ”den här personen prioriterar ej alls att träffa mig”. Jag tror även att risken finns när man finner ”ro och harmoni” i sin ensamhet att man vänjer sig, blir än mer isolerad. Tankar? Är jag helt ute och seglar?
Nej, du är inte ute och cyklar. Att finna acceptans är nödvändigt i vissa situationer för allt går inte att förändra, men väldigt mycket går faktiskt att göra någonting åt. Jag har själv fått höra, framför allt från vården, att jag ska acceptera ditten och datten. Jag är väldigt glad över att jag vägrat lyssna på det örat, för om jag gjort det hade jag inte kommit vidare i livet utan stått kvar på samma plats. När jag mådde som sämst, och hade det som allra kämpigast med mina funktionsnedsättningar, trodde jag att jag aldrig skulle kunna ha ett jobb. Vården talade då om att jag kanske måste acceptera att det var så, något jag inte kunde göra. Idag läser jag en högskoleutbildning och har ett extrajobb.
Du behöver INTE acceptera din ensamhet! Att vara ensam mycket kan vara underbart, men det ska vara självvalt och inte något tvång. Påtvingad ensamhet behöver man försöka bryta, även om det kan vara lättare sagt än gjort. På din beskrivning låter det som om du skulle behöva hitta fler människor att umgås med, sådana som du kan umgås med på lika villkor och inte bara när det passar dem. Har du någon idé om var du skulle kunna träffa sådana människor?
Red Dykepi TrådstartarenAtt diskutera detta ämne väckte mycket tankar hos mig och jag kände därför för att sammanfatta de tankar som dök upp sen jag skrev mitt förra inlägg, i ett till. 🙂 Tror som sagt att detta att minoritetsgrupper kan skapa uteslutande regler för tillträde gäller för minoritetsgrupper generellt. Är även med i några Facebook- grupper för barnfria (frivilligt barnlösa) och där upplever jag att det lätt blir en norm av att man ska nästan ska hata barn. I en tråd där folk skulle prata om vad man gjort på helgen, så skrev jag att jag umgåtts med mina syskonbarn vilket ingen tryckte gilla på. Det kändes lite löjligt, då jag upplevde det demonstrativt. Och om man inte är 100%-igt säker på sin barnfrihet i dessa forum, så blir man definitivt ifrågasatt. Nästan alla gäster som får vara med i podden Barnfrihet uttrycker tex att ”de alltid har vetat att de inte vill ha barn”. Ett exempel från en annan minoritetsgrupp var en gång i en FB-grupp för polys där en person skrev att den just nu hade en monogam relation och trivdes med det. Det ledde också till ifrågasättande à ”Men vad gör du här då?”. Trots att man kan växla mellan att vara poly och mono/ambiamorös. Kan tänka mig att det är samma föreställning att man måste vara något helt och hållet, som utesluter bisexuella från många HBTQ- gemenskaper. Frågan är hur många som är antingen eller, eller allt eller inget, befinner vi oss inte alla på glidande skalor? Vi är ju människor och inga robotar. En sak som jag reflekterat över när det gäller brist på IRL- forum för dejting, är gayvänliga klubbar och pubar, alltså klubbar och pubar som marknadsför sig som HBTQ- vänliga utan att vara HBTQ- separatistiska. Jag upplever att detta har mest fördelar för heteros som känner ”åh vilket härligt och öppensinnat ställe” och tar sig friheter och tränger undan HBTQ- personerna som är den verkliga målgruppen. Det känns ju inte så tryggt att ragga på ett ställe som inte är HBTQ- separatistiskt. Att fler HBTQ-personer än heteros är ofrivilliga singlar/saknar mötesplatser för att träffa en partner på bidrar säkert till att frekvensen av psykiska ohälsa är högre än hos icke- HBTQ-personer. En grej som jag upplever lite svårt med att gilla femininitet förutom det du beskriver, är när man får matchningar på Tinder med livmoderbärare som definierar sig som ickebinära och använder könsneutrala pronomen. Är det etiskt rätt att dejta dem om jag dras till tjejer? Alltså, vad känner de inför att jag dras till dem på basis av deras femininitet om de inte är helt bekväma med den? Alltså, kan de känna att jag dras till någon jag vill att de ska vara, mer än att jag dras till dem de verkligen är? Hur tar jag ansvar där, då icke-cispersoner är den grupp inom gruppen HBTQ-folk som mår allra sämst? Samtidigt som jag inte kan hjälpa vad jag dras till/attraheras av. Det är lite hemskt, men jag kan ibland t.o.m känna att jag helst skulle träffa någon som definierar sig som cis så att även jag får utlopp för att vara den jag är, d.v.s får utlopp för min lesbiskhet. Även om det säkert skulle vara värre om jag dejtade någon som helt ville bort från sin kvinnlighet och föredrog pronomen ”han”. Eller vad händer om en person man redan är tillsammans med, kommer på efterhand att hen eller hon egentligen är en han? Detta var som sagt ytterligare funderingar som dykt upp hos mig under åren, och som dök upp på nytt sedan jag skrev mitt inlägg igår. 🙂
Tack för jätteintressanta och tänkvärda reflektioner!
Jag håller helt med dig om att det nog är vanligt att minoritetsgrupper överlag skapar egna normer. Kanske är det ett sätt att känna gemenskap? Jag antar att många av dem som tillhör majoritetsgrupperna känner gemenskap med dem som vill leva liknande liv och har liknande värderingar. Jag är själv barnfri och funderade på att gå med i en sådan där Facebookgrupp som du nämner, men när jag läste om gruppen kändes den inte så välkomnande. Jag har också fått intrycket av att vi som har valt bort barn mer eller mindre förväntas tycka illa om dem, men så behöver det ju verkligen inte alls vara. Det kan finnas många andra skäl till att man inte vill ha barn.
Det här med glidande skalor är intressant, tycker jag. Jag tror att det finns människor som är t. ex. 100% homo- eller heterosexuella, men jag tror likafullt att väldigt många istället skulle kunna bli kära i/attraherade av en person vars kön vi normalt sett inte dras till. Jag har själv aldrig varit varken kär i eller attraherad av en man, men utesluter inte att det skulle kunna hända. Att det sedan känns väldigt långt borta är en annan sak.
Om du blir intresserad av en person som definierar sig som icke-binär tycker jag att du ska vara helt ärlig! Berätta vad hos personer som attraherar dig. Om personen sedan inte vill uppfattas som feminin, och därför inte tycker att det känns bekvämt att du attraheras av de drag du uppfattar som feminina, så tänker jag att hen får säga det. På samma sätt tror jag att det är viktigt att vara ärlig med sina känslor om man blir tillsammans med någon som från början är en hon, men senare definierar sig som en han. Det man känner det känner man, och det man inte känner det känner man inte. Känslor är väldigt svåra att styra.
Red Dykepi TrådstartarenJa det hade varit fint att starta ett alternativt HBTQ- community. 🙂 Undra vad det beror på att så många tjejer tjejer som gillar tjejer, söker polyförhållande. Jag är positiv till att det finns HBTQ- sammanhang som blandar polys och monos, samtidigt som jag nog inte vill vara tillsammans med en tjej som bor med en manlig partner. Vill inte i längden vara med någon om det känns som att den är med mig för att den tycker att det är spännande med en tjej ibland som omväxling, utan jag vill vara med någon som gillar tjejer lika mycket som jag gillar tjejer. Samtidigt så finns det säkert många fler sätt än så att leva flersamt på än så. Men det är nog mer det här med att bygga en relation på ickemonogama principer som jag tilltalas av, än att ha flera relationer samtidigt för sakens skull. Du ska inte göra någonting som inte känns rätt för dig, även om jag förstår känslan av att längta så mycket att man nästan blir beredd på att göra avkall på vissa av sina behov.
Jag tror att det delvis kan bero på att många HBTQ-personer är mer frigjorda från de gängse samhällsnormerna och därför vågar stå för att de kan bli kära i flera personer samtidigt. Jag tror inte att det är så värst ovanligt egentligen, inte bland heterosexuella heller, men tvåsamhetsnormen är ju väldigt stark.
En annan förklaring tror jag kan vara att det är svårt för många homosexuella att hitta en livskamrat. Hetero- och bisexuella har ett betydligt större utbud att välja bland. För oss som enbart dras till personer av samma kön är utbudet rent ut sagt skitlitet. Det är inte otänkbart att det kan få personer som egentligen är monogama att acceptera att leva tillsammans med någon som är poly, bara för att få vara med den personen. Vem vet när kärleken blir besvarad nästa gång, liksom.
Usch, det är verkligen inte lätt att rodda med yrkesval, försörjning och boende i dagens samhälle. Det kan verkligen stressa sönder en. Vad underbart att det tillsist löst sig för dig med utbildningsval och annat! Det är basala behov som du behövt lösa tidigare, som försörjning. Då är det säkert precis som du skriver svårt att ha ork och tid att fundera över mer långsiktiga drömmar. Det är inte lätt att veta var man ska bo och jag kan förstå känslan. Saknar själv känslan av någon självklar rot. Idag känner jag i åtminstone ro med att bo där jag bor efter att ha bott här länge och etablerat nära relationer på orten. Jag brukar alltid göra plus- och minuslistor när jag står inför svåra val. Det har hjälpt mig även om valen ändå varit en process. Du verkar veta vad du behöver för att må bra och vara noggrann och eftertänksam i dina beslut, och jag tror därför att du kommer att välja det som blir bäst för dig. Vill ge dig en eloge för hur du har kämpat.
Tack för ditt fina svar! <3
Ja, precis. När jag inte behöver grubbla över hur jag ska orka gå upp ur sängen, hur jag ska orka jobba/plugga eller vilket yrke jag ska satsa på – då kommer sådana tankar som inte fått utrymme tidigare.
Vad skönt att du har funnit ro där du bor idag och att du har etablerat nära relationer på orten. Jag tror att jag hade haft lättare att känna mig hemma om den sociala situationen varit annorlunda. När jag flyttade hit hade jag nära vänner här, vilket gjorde att jag trivdes som fisken i vattnet. Dock var vi så unga när vi lärde känna varandra, och de vänskapsrelationer man utvecklar som vuxen blir sällan lika djupa som dem man utvecklar som barn eller tonåring. Så upplever i alla fall jag det. Jag är dessutom kräsen när det gäller människor och väljer mitt umgänge med omsorg. Annars mår jag inte bra utan känner mig bara ännu ensammare.
Jag tror vidare att min syn på relationer har förändras genom åren. Vänskapsrelationer har varit – och är – jätteviktiga, men jag tror att jag har underskattat värdet av att ha familjen i närheten. Det behovet är nog starkare hos mig nu än vad det har varit tidigare. Vänskapsrelationer, och även kärleksrelationer, kan förändras med tiden och man kanske inte kan eller vill hålla fast vid samma personer år efter år, men om man har bra kontakt med sin familj så är ju det människor som inte försvinner i första taget. Jag kan också längta efter de där söndagsmiddagarna, enkla skogspromenaderna och spontana loppisrundorna. Eller att bara kunna ringa mamma och be om hjälp med att sätta upp nya gardiner eller få skjuts till återvinningscentralen. 😉
Vad bra att du har haft hjälp av plus- och minuslistor. Jag får nog också göra sådana och se vart jag landar.
Red Dykepi TrådstartarenJag är också en tjej som gillar tjejer (i huvudsak). Gillar feminina tjejer och är feminin själv. Håller med om att det är fruktansvärt frustrerande hur man inom HBTQ- världen ofta förväntas vara på ett visst sätt. Det är så trist hur vi människor fungerar när det gäller att skapa grupper, det är liksom som att ju mer folk tillhör en minoritet och känner sig utsatta, desto mer regler för att hur man ska vara för att släppas in i deras grupp, skapar de. Med resultatet att de istället skapar minoriteter i minoriteten och förvärrar utanförskapet för många. Det saknas också andra sorters HBTQ-forum än internetforum och klubbar. Nätdejting och klubbande passar inte alla och då fler plattformar att träffas på finns för heteros, borde det finnas för oss också. Jag känner dock på mig att fler och fler alternativ kommer att skapas till oss också, eftersom det finns ett stort behov av det. När det gäller förälskelse så ser jag ganska krasst på det, men det kanske beror på att jag drar lite åt det asexuell/aromantiska hållet. Jag tänker att förälskelse är en kemisk reaktion i kroppen och därför ett lotteri och att man inte kan styra vem man blir kär i och att det blir en person som kommer att bli kär tillbaka. Och även om det skulle hända, så är förälskelse något som kanske bara varar i ett år. Blir jag intresserad av någon på det mer pirriga sättet är det ofta för att det är en person som är otillgänglig, som att förutsättningen för pirret är att personen omgärdas av någon sorts mystik. Skulle personen bli tillgänglig för mig på riktigt skulle pirret släppa. Så jag siktar istället på att hitta någon som är varm och intelligent och som jag klickar med vilket jag tänker ger förutsättningar för att kärlek kan växa fram med tiden. Vet inte om det traditionellt monogama förhållandet är för mig, samtidigt som jag har blivit varse att jag inte vill ha ett polyförhållande om det blir på bekostnad av närheten i relationen. Är en ganska introvert person som vill ha få nära relationer och satsa mycket på dem och därför passar jag inte ihop med någon som är alltför flyktig. Med detta sagt så instämmer jag i att detta med att få till det med kärleken inte är lätt. Jag tycker att det både är svårt att få den man vill, och veta vad man vill.
Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag har känt mig utanför i HBTQ-världen sedan dag ett. Jag var annorlunda bekräftades när jag av andra blev kallad för ”straight-acting”, vilket tydligen innebär att man ser ut/beter sig som en heterosexuell person. Bara det att HBTQ-världen anser sig ha rätt att bestämma hur en heterosexuell – eller homosexuell för den delen – person ser ut och beter sig gör mig rasande. Den ”stora” världen har ju så tydliga normer för hur män respektive kvinnor förväntas vara, men HBTQ-världens sätt att göra uppror mot dessa normer tycks inte vara att sträva efter normfrihet utan att skapa NYA normer som ersätter de traditionella. I dessa nya normer känner jag mig inte hemma för fem öre. Eftersom jag alltid har varit ganska stereotypt feminin upplever jag dessa normer som ännu mer begränsande än heteronormen.
En tanke som dök upp är att det kanske finns ett litet gäng andra som känner som oss, och som inte hänger på varken HBTQ-sajter eller Pride på grund av att de inte känner sig hemma där. Kanske träffar vi dessa människor i andra sammanhang utan att veta om det.
Jag håller helt med om att det är svårt att få den man vill. För mig har det handlat om att de personer jag blivit intresserad av har varit otillgängliga av den enkla anledningen att de varit heterosexuella. Jag har verkligen försökt träffa någon i HBTQ-sammanhang, men det verkar som om min typ av kvinnor inte rör sig där. Bland annat är det väldigt vanligt med polyförhållanden och öppna förhållanden bland lesbiska, och det är jag inte intresserad av. Jag vill leva i tvåsamhet, även om jag nog vill vara särbo och inte sambo, och skulle må väldigt dåligt av att tvingas acceptera att min partner samtidigt vill ha intima relationer med andra. Å andra sidan vill jag nog inte bo tillsammans med någon, och inte behöva umgås hela tiden, utan jag längtar efter ett förhållande där man ses när båda vill och orkar. Ibland känns det som om det är så få som känner som jag att jag kanske måste acceptera ett polyförhållande i alla fall.
Red Dykepi TrådstartarenJag ser att det var längesen du skrev, men jag vill ändå säga att jag förstår hur du känner gällande att vara kvinna och försöka dejta andra kvinnor. Många upplever att det är svårt att nätdejta rent generellt – så även jag då jag helst vill träffa personen i en verklig, vardaglig situation direkt. Men det är verkligen väldigt speciellt i homosexuella kretsar, och som du nämnde så är det ju färre att välja mellan. Jag tror det kan vara svårt för heterosexuella att förstå.
Tack för ditt svar. Ämnet är i allra högsta grad fortfarande aktuellt för mig. Och ja, jag tror precis som du att heterosexuella kan ha svårt att föreställa sig hur litet utbudet är för oss homosexuella. Jag minns när jag berättade för en samtalskontakt att jag hade svårt att träffa någon (jag sa dock inte att jag även var oskuld, för jag skämdes för mycket och ville inte bli så himla privat) men att jag hade provat nätdejting länge. Samtalskontakten undrade då om jag hade varit på Pride. Hon menade ju väl och jag (som då brukade gå på Pride varje år) fick förklara för henne att de som går på Pride och andra HBTQ-evenemang är exakt samma människor som hänger på gaysajterna.
Go for it, säger jag! Underbart att höra att du har hittat någonting som känns rätt! 😀 Att, som dina lärare, säga att man inte lämpar sig för ett visst yrke om man lider av psykisk ohälsa tycker jag tyder på en oförmåga att se att vissa saker inte är statiska. Att man lider av psykisk ohälsa just nu behöver inte innebära att man kommer att göra det när man är klar med utbildningen. På samma sätt kan man, om man mår bra nu, drabbas av psykisk ohälsa i framtiden. Livet är både skört och fantastiskt och människors hälsa kan förändras åt båda håll. Det är väldigt svårt att förutspå hur man kommer att må om ett, fem eller tio år. OM det skulle komma en period då man mår för dåligt för att fungera i yrket, ja då får man väl ta en paus och göra något annat en tid.
Du är inte den enda om man säger så, jag skulle säga att de flesta tycker eftergymnasiala studier är tillkrånglade och stundvis frustrerande. Hade själv precis som dig svårigheter med det, fastän jag hade väldigt lätt med gymnasiet vilket inte alla verkade ha. Se det för vad det är skulle jag säga, du har åtminstone en passion och intresse och det kommer alltid att vara mer värt än snabbhet att lära sig. Så länge du inte har planer på att doktorera eller liknande så är målet oftast med högskolestudier för den delen att få en examen så att man kan komma ut i arbetslivet ändå.
Ja, precis. Jag har inte för avsikt att forska och doktorera, utan målet med studierna är att kunna få en examen som gör det lättare att få jobb. Jag upplever akademien som oerhört elitistisk så det är ingen miljö jag vill dröja mig kvar i.
Dock har det fungerat förvånansvärt bra med studierna. Det är väldigt stor skillnad på den här utbildningens litteratur och den litteratur jag läste när jag läste fristående kurser. Den litteraturen upplevde jag som extremt luddig, medan det jag läser nu är mer konkret. Det ges också större utrymme för egna reflektioner, vilket gjort att jag haft lättare att visa framfötterna och kunnat få bra betyg.
Hur har det gått för dig? Jag blev väldigt nyfiken då som jag känner igen mig i de problem som du beskriver gällande kurslitteraturen. Jag fastnade helt på det att man ska referera till redan färdiga tankar och färdig forskning utan att själv inflika med egna tankar eller genom egen forskning i ämnet. För mig blev det rätt så meningslöst eftersom allt gick ut på att referera till någon som i sin tur refererar till Y som refererat till X och alla regler kring detta plus denna luddighet som beskrivs så väl i denna typ av litteratur. Jag har försökt 2 gånger och kommer inte göra om det.
Hög igenkänningsfaktor! Precis så var det för mig förra gången jag provade akademiska studier. Då fanns det inget utrymme för egna tankar och reflektioner utan allt gick ut på att referera till andra. Den här gången utbildar jag mig inom ett annat område och det har faktiskt fungerat jättebra! Kurslitteraturen har varit mycket tydligare, inte alls lika luddig som tidigare, och mindre abstrakt. Det har också funnits större utrymme för egna reflektioner. Första terminen hade jag högsta betyg på allt, vilket var förvånande med kul. Det stärkte verkligen mitt självförtroende!
Den stora utmaningen den här gången är tempot. Jag har en funktionsnedsättning som gör att jag är långsam vad jag än ska göra och tempot på programmet är så högt att även personer utan funktionsnedsättning har haft svårt att orka med. Som tur är har jag fått möjlighet att hoppa över vissa moment och istället läsa in delar av dem under sommaren. Jag fick även litteraturlistan till två av höstens delkurser tidigare för att jag ska kunna läsa i förväg. Förhoppningsvis kommer det att underlätta mycket.
I övrigt har jag tyckt att det varit jobbigt och stressande med ett nytt schema för varje delkurs. Detta innebär att schemat ändras tre gånger per termin, vilket gör att jag – när jag vant mig vid att tillvaron ser ut på ett visst sätt måste vänja mig vid något nytt. Eftersom jag har låg energinivå innebär det ett pusslande för att få orken att räcka till så mycket som möjligt, och jag skulle gärna slippa lägga det pusslet oftare än en gång per termin. Detta går ju dock inte att göra något åt, utan jag får se fram emot arbetslivet där jag kommer att ha väldigt regelbundna tider.
Har du hittat någon annan studieform som passar dig bättre?
Har du fått någon hjälp med att reda ut det du skriver om osanningen du lurat dig själv med? Det kanske först är när man rett ut det som du på riktigt kan börja arbeta med att styra tankarna i rätt (snäll) riktning!
Det enda jag har fått höra är att de negativa tankarna inte är tankar. När jag förklarar att det inte hjälper mig att tänka så har jag blivit ifrågasatt. ”Vad hjälper det dig att inte tro på de positiva tankarna?” et c. Och nej, det hjälper mig ingenting naturligtvis, det är liksom självklart, men det gör det inte lättare att tro på de positiva tankarna utan de negativa står fast. Idag går jag inte i någon terapi (det har ingen effekt) men pratar med en diakon en gång i månaden. Det är bra på många sätt men när det gäller de negativa tankarna så kvarstår problemet med att jag i första hand tror på dem och inte på de positiva.
För 10 år sedan hade jag det precis så som du beskriver. Jag testade också KBT men upplevde inte att det hjälpte. Jag fick dock med mig övningar från KBT:n som jag använt mig utav från och till genom åren och på sikt så har de faktiskt hjälpt. För mig har varit värdefullt att köra avslappningsövningar och mindfulness. Jag har pepprat mig själv med positiva tankar och försökt tänka att de måste vara fler än de negativa, för de negativa vill verkligen ta över och de väger tyngre på något vis. Det viktigaste att komma ihåg är nog att det tar tid! Det räcker inte att tänka en positiv tanke en gång utan den måste nötas in för att vi sedan ska tro på den, precis så som de negativa fått lov att härja under lång tid och fått fäste. Ett annat tips är också att radera den typen av social media som påverkar tankarna i negativ riktning. Det spelar in mer än vi tror!
Vad skönt att du har hittat någonting som fungerar för dig! Jag har också provat avslappningsövningar och mindfulness, men avslappningsövningarna har inte haft någon effekt alls medan mindfulness har gjort mig mer stressad.
Jag har försökt nöta in de positiva tankarna, men det känns bara som om jag försöker nöta in en lögn. Jag har ljugit mycket för mig själv under livet och har svårt att skilja de osanna, självbeskyddande, tankarna från de sanna.
Jag håller med. Det är mycket som förväntas av en som är svårt att leva upp till. Och det svåra är att tillåta sig själv att inte leva upp till alla krav, både uttalade och icke uttalade. Att hitta balans så att man trivs med tillvaron. Hur går det med studierna just nu? Jag är bara hemma sedan flera månader på grund av Corona. Finns så mycket jag vill göra i livet, men har tappat hoppet på grund av pandemin. Och pressen från människor runt en som anser att jag ska vara på ett visst sätt. Jag har mått riktigt dåligt senaste tiden, känt mig liksom fast. Svårt att se en framtid. Det händer så mycket hemskheter i världen och jag orkar inte med människor känner jag, har blivit så less på livet.
Ja, precis. Det är svårt att tillåta sig själv att inte klarar av/orka med allt som förväntas av en, framför allt i situationer där andra människor inte visar någon större förståelse för att man inte klarar/orkar.
Det löste sig till det bästa för mig, så nu känns det jättebra med studierna. 🙂 Studiemedel för en högre takt än den faktiska fick jag inte eftersom CSN fortsatte att envisas med att hög studietakt på programmet inte var något giltigt skäl, utan endast svårigheter med studierna i sig. Jag kunde alltså konstatera att vi som har lätt för studierna och har höga betyg, men pga funktionsnedsättning eller behöver sänka tempot för att må bra, faller utanför ramarna.
Jag kunde också konstatera att samordnaren för studenter med funktionsnedsättning märkligt nog verkar vara den mest okunniga och oförstående personen på hela högskolan, tätt följd av den person som är ansvarig för mitt program. Den förstnämnda verkar tro att alla personer med samma funktionsnedsättningar fungerar exakt likadant, medan den andra är expert på att se hinder och hittar minst ett problem i varje lösningsförslag man kommer med. Om jag däremot undviker att vända mig till dessa personer, och istället fokuserar på att hitta lösningar delkurs för delkurs, så kan jag ta allting med lärarna och DÅ blir det bra! Det slutade med att jag fick lov att läsa in vissa saker under sommaren, plus att jag fick litteraturlistorna för två av höstens tre delkurser redan i början av juni. Det har underlättat jättemycket att kunna läsa i förväg. Jag har också fått möjlighet att prata med den nya lärare som är ansvarig för höstens tuffaste delkurs, så att jag kunnat informera honom om situationen. Han sa då att jag kan skjuta fram en modul av den delkursen om jag behöver det. Jag har hört så många studenter berätta om oförstående lärare och fantastiska samordnare, men i mitt fall är det lärarna som varit bra och samordnaren en katastrof. Det sistnämnda hade jag definitivt inte väntat mig, men nu vet jag i alla fall att jag inte kan förlita mig på den personen.
Det låter oroväckande att du har tappat hoppet. Jag förstår att det är tungt för många nu (det har det varit för mig också) men tids nog kommer pandemin att vara över. Det finns ett liv efter den, även om det kanske inte kommer att se likadant ut som innan pandemin bröt ut. På det du skriver låter det också som om du skulle behöva träffa lite nya människor, människor som inte förväntar sig att du ska vara på ett sätt som du inte är. Nu befinner vi ju oss i en tid där många inte kan eller vill träffas IRL, men kanske kan du hitta människor som du kan börja med att lära känna online eller via telefon/sms/brevväxling? Du är värd att träffa människor som accepterar dig för den du är.