[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Har du kollat på bemanningsjobb(eller konsult) inom något du tycker är roligt? Det är lite som visstidsjobb men med mer garantier oftast. Och då jagar någon kunder åt dig, slipper du den stressen. Det är vad som gjort att jag fungerar på arbetsmarknaden 😀

Jag letar efter sådana jobb också. Allt är verkligen av intresse, under förutsättning att jag kan styra min tid, att jobbet inte innehåller för många praktiska arbetsuppgifter och att det inte är stressigt.

Jag har nu fått lite coachning när det gäller marknadsföring och den personen tycker att det jag hittills gjort är bra och att jag ska fortsätta på samma sätt. Men, hon sa också att det tar tid att bearbeta marknaden och att etablera sig, vilket förklarar varför det går så trögt för mig. Det tar helt enkelt mycket längre tid än vad jag hade räknat med. Hur som helst så känns det väldigt skönt att veta att det inte är min marknadsföring det är fel på. Nu gäller det bara att hitta ett annat jobb som jag kan komplettera med, så att jag klarar mig ekonomiskt de månader jag inte har tillräckligt många uppdrag.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Funderar på om du kan vara timvikarie? Då kan du tacka ja till de pass du orkar jobba. Förklarar du din situation kan det hjälpa till att öka förslåelsen för varför du också tackar nej till arbetspass ibland. Det brukar vara ett skriande behov inom barnomsorg och äldreomsorg. Lycka till, ge inte upp!

Jag skulle jättegärna jobba som timanställd. Jag tror att det skulle passa mig väldigt bra, bara jag hittar rätt arbetsuppgifter. Just barnomsorg och äldreomsorg fungerar tyvärr inte, då min funktionsnedsättning gör att jag är väldigt stresskänslig och har stora svårigheter med praktiska arbetsuppgifter. Jag har jobbat inom äldreomsorgen tidigare och det var helt fruktansvärt. De äldre kände sig otrygga med mig p.g.a. att jag var så klumpig, och kollegorna blev helt galna. De senaste dagarna har jag fokuserat på att försöka hitta timanställningar som skulle kunna passa mig bättre, men de jobben jag hittar finns framför allt inom vård, handel och restaurang, vilka hör till mina ”beprövade katastrofområden”…

Jag har provat massor av saker, men den stora utmaningen har varit att hitta ett jobb som inte är stressigt, inte innefattar en massa praktiska arbetsuppgifter och där jag kan styra min tid. Därför blev jag överlycklig när jag hittade mitt nuvarande jobb. Det fungerar helt fantastiskt bra på alla sätt och vis, men så är det ju den där ”lilla” detaljen med att jag inte får tillräckligt många uppdrag… Sysselsättningsmässigt har jag inte ont av den ”överblivna” arbetstiden, för den kan jag alltid lägga på marknadsföring och på att kontakta potentiella kunder, men ekonomiskt är det en katastrof.

[Red Dykepi]

Hej och välkommen till forumet!

Jag har nog tyvärr inga bra råd att ge dig, men jag känner igen mig i det du skriver. I mitt liv har problemen en tendens att, som du beskriver, staplas på varandra. Det brukar bli en ketchupeffekt, vilket leder till att jag klappar ihop av all stress, allt jag förlorar et c. Så det jag vill säga är att du inte är ensam. <3

[Red Dykepi]

Jag vet hur det är att vara den som folk lutar sig mot. Jag får ofta höra att jag är stark, men tyvärr tror jag att det är lätt för andra att glömma bort att vi som anses starka (och som kanske brukar vara det också) ibland kan vara de som behöver stöd och tröst.

Jag kan förstå om det känns som ett stort steg att söka hjälp. Om tanken på att gå till BUP inte känns bra, så kanske du kan gå till skolsköterskan eller skolkuratorn till att börja med? Jag vet att det är sommarlov nu, men jag antar att du ska börja gymnasiet till hösten…?

[Red Dykepi]

Jag håller med Pink Soqaci om att det vore bra om det fanns en forumkategori där man kan diskutera sådant som rör själva forumet, som t.ex. att komma med förslag på nya kategorier och förbättringar. Det är inte självklart att alla här vill avslöja vilka de är genom att skicka mejl, men alla kan ha bra förslag att dela med sig av.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Du vill ha fler jobb, men har inte tid? Finns det inga jobb där du kan jobba mer fritt? Att du har uppgifter som du kan lösa i egen takt och då det passar dig? Du frågar vad du ska göra om du inte får ihop ekonomin. Ibland är det bra att ta reda på mer fakta om man är orolig för något. Du kanske kan träffa någon på arbetsförmedling redan nu och se vilken hjälp de kan erbjuda? Det är väl tyvärr i deras eller socialtjänstens system du kommer hamna sen om du inte får ihop det?

Jag har tid att HA fler jobb, men min ekonomi klarar inte att det går så mycket längre tid innan jag FÅR fler jobb.

Det som bekymrar mig är att de flesta arbetsgivare (om man ska vara anställd) kräver att man jobbar ett visst antal timmar mellan vissa tider. Detta fungerar inte för mig p.g.a. min funktionsnedsättning. Som frilans kan jag styra min tid själv, och kan jobba olika många timmar olika månader, så därför fungerar det väldigt bra. Men då faller det i stället på att jag inte får tillräckligt många uppdrag, fastän jag kämpar jättemycket. När jag efter alla dessa år äntligen har hittat något som fungerar rent praktiskt… Det känns så hopplöst, som om någon högre makt räcker ut tungan åt mig och säger ”Pilutta dig!”.

Ett samverkansmöte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan var på gång, men mötet blev inte av p.g.a. att personen på Försäkringskassan inte hade förstått att en person från vården skulle vara med. Därför blev det jättemycket strul, bl.a. med plats, så det slutade med att mötet inte blev av. Arbetsförmedlingen föreslog då att jag först skulle ha ett möte med bara Försäkringskassan och vården, vilket jag tyckte lät som en bra idé. Jag hoppas att vi kan få till ett sådant möte efter sommaren. Det är ju möjligt att det här löser sig… Men jag oroar mig ändå. När jag skriver att det är möjligt att det löser sig så känns det som att jag ljuger.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ja, jag känner det som om jag inte passar in. Folk ser till att jag inte trivs, de hittar på struntsaker och skvallrar så jag mår illa. De lyssnar knappt på någon annan och har alltid något illa att säga om allt, eller så bryr de sig för mycket om bagateller. De frågar de mest obegripliga saker, som om mitt privatliv är till allmän beskådan. Jag har några få vänner jag pratar med eller umgås med ibland. Känner många och tycker om att vara i stora grupper, men verkar vara ivägen för folk. Jag har inte kontakt med psykiatrin idag, men känner igen problemet sedan jag sökte samtalshjälp då jag och barnen aldrig fick vara ifred i samband med skilsmässan och vårdnadsutredningen. Jag blev senast förstummad av en läkare på vårdcentralen, men skrev till cheferna där och hon har backat rejält från sin aggressiva attityd gentemot mig. Jag kanske har en diagnos egentligen, men jag har aldrig fått det. Jag har fibromyalgi, men ingen psykiatrisk diagnos. Idag verkar ptsd vara på modet för alla som inte grejar livet. Anpassningssvårigheter hette det ett tag. Jag känner mest av ensamhet i de relationer med män jag haft och har. Upplever män som instrumentella och de har bara ett enda mål med relationen, eller så blir jag en som de lever på, på alla sätt. Vi kanske inte pratar om samma slags ensamhet, men jag ville svara dig ändå. Folk verkar omättliga eller totalt nonchalanta i sitt bemötande. Jag kan inte skapa bra relationer om jag kommer någon för nära. Folk är bäst på avstånd, tyvärr

Hej Indigo Focevo,

Tack för ditt svar! Jag är ledsen att mitt svar tillbaka har dröjt. Jag har inte varit inloggad här på länge. Hur som helst är jag glad att du tog dig tid att svara på mitt inlägg.

Jättetråkigt att höra att du upplever att de människor du har runt omkring dig inte lyssnar på andra och att du känner att du är i vägen. Tråkigt också att du inte har fått någon bra professionell hjälp.

Jag tycker att det låter som om vi delvis pratar om samma typ av ensamhet, och delvis inte. De flesta i min bekantskapskrets behandlar mig väl, och visar att jag är viktig för dem. Problemet, och det som ger mig skuldkänslor och får mig att känna mig hemsk, är att DE inte betyder lika mycket för MIG. Jag får ofta tråkigt i deras sällskap, vilket leder till att jag känner mig ensam och att det uppstår en slags tomhetskänsla.

Jag känner igen mig i det du beskriver när det gäller män. Jag brukar inte uppleva människor som instrumentella, men jag känner igen mig i känslan av att inte vilja samma sak. Och i att känna ensamhet tillsammans med andra.

Jag har också haft människor i mitt liv som jag upplevt har levt på mig. Oftast har det varit så att de använt mig som terapeut. Jag har fått höra att jag alltid kommer med kloka råd, och det gör jag gärna, men jag orkar inte ha relationer där jag känner att den andra parten bara tar och inte ger. Dessa relationer har jag till slut avslutat, eller sett till att de runnit ut i sanden, för de har gjort mig alldeles urlakad på energi.

[Red Dykepi]

Det låter som en jättebra idé!