Red Dykepi
Skapade svar
-
Jag har liknande erfarenheter från den enda gång jag vänt mig till chatten. Volontärens svar dröjde ganska länge, vilket jag tänker kan ha berott på att de chattar med flera personer samtidigt. Jag vet inte om det faktiskt är så, men det är en gissning.
Jag kände inte heller att chatten var till hjälp, utan så som volontären försökte få mig att tänka hade jag redan tänkt själv, men det hade inte hjälpt. Jag tror att jag just då mådde för dåligt för att ha nytta av chatten.
Minds chatt är ju inte tänkt att vara istället för vården, men det är möjligt att volontärerna skulle behöva ha lite mer utbildning. De möter ju trots allt människor som har väldigt mörka tankar, och då kan det nog det medmänskliga stödet ibland behöva vara på en lite djupare nivå.
Om du mår väldigt dåligt och behöver stöd snabbt, men inte vill vända dig till chatten, kan jag tipsa om mobila teamet. De finns i Stockholmsområdet, men säkert på andra orter också. De hör till psykiatrin och gör hembesök i akuta situationer, men jag ringde en gång och bara pratade. Det var hyfsat bra, och lite mer djup än i chatten.
Mötet med företaget där det fanns en eventuell möjlighet för mig att bli anställd som konsult gick bra, men det visade sig att saker och ting inte fungerade så som jag hade trott. Jag hade trott att det rörde sig om en fast anställning, men det visade sig handla om att bli anställd per uppdrag. Jag skulle visserligen slippa marknadsföra mina tjänster, men lönen visade sig vara så sjukt dålig (på den nivån att det känns som om de bara utnyttjar folk) att jag tjänar mer på ETT uppdrag som frilans än vad jag skulle göra på flera uppdrag genom dem. Jag skulle inte orka jobba så mycket som skulle krävas för att få in tillräckligt mycket pengar. Anledningen till att jag var intresserad av en anställning är framför allt att jag, på de procent jag jobbar, har svårt att hinna med att både dra in uppdragen och utföra dem, men om jag skulle jobba för det här företaget så skulle jag förmodligen behöva jobba långt mycket mer p.g.a den usla lönen. Summa summarum: det blir antagligen inget samarbete med dem.
Den kommande månaden har jag tillräckligt med frilansjobb, men även om det är roligt och ger mig självförtroende, så skapar det också stress. För fullt i kalendern innebär att jag inte orkar med någon marknadsföring. Vilket i sin tur innebär att jag riskerar att stå utan uppdrag när jag är klar med dessa.
Jag brinner för det jag gör, men jag behöver verkligen en fast anställning. Jag skulle inte ha några problem med att ha ett lite mindre stimulerande jobb bara för att få bättre arbetsvillkor och en trygg inkomst. Gode gud, måtte jag få en ny tid på Arbetsförmedlingen snart!!
Hej tack för din kommentar! Jag vi har kontakt med varandra tre gånger i veckan och det känns bra, jag pluggar just nu och ja jag har bostad för tillfälligt men jag söker jobb och bostad, jag får försöka så länge jag kan verkligen, men tack så jätte mycket jag blev jätte glad!!
Vad skönt att du åtminstone har en tillfällig bostad! Fint att du har kontakt med din familj också, även om ni just nu inte kan träffas.
Fortsätt kämpa och ge inte upp!
Det jag tänker på när jag läser i den här tråden som jag också svarade i tidigare är att det kanske är så att det finns ett glapp mellan vad du anser är att vara hjälpt och hur vården ser på det? Tyvärr är ju vården väldigt styrd och alla insatser som ges ska motiveras på olika plan, mot chefer och andra. De metoder du nämner som KBT och PDT är ofta det som behandlare ska hålla sig till och hamnar man i stödsamtal och kanske då även mer praktiska insatser som att följa med till Arbetsförmedlingen så tror jag det är svårt för en behandlare att i längden motivera varför han eller hon ska ge ett sådant stöd. Det då sådant stöd inte följer riktlinjerna för behandling om det nu är samtal som avses. Om man har exempelvis en personlig assistent eller boendestöd så faller sådana insatser inom deras uppdrag men en person som är sjuksköterska har generellt inte sådana uppdrag. Jag menar inte alls att det här var korrekt gjort, det är under all kritik att bara avsluta en kontakt och hänvisa till en ny samtalskontakt som du dessutom inte vill ha. Om du inte vill anmäla det här till Patientnämnden tycker jag att du kan söka den som är medicinskt ansvarig läkare och be om antingen ett möte eller ett telefonsamtal med den personen. Det är den medicinskt ansvarige läkaren som också har en stor påverkan på hur resurserna inom en mottagning fördelas. Du skulle kunna fråga om den behandling/de samtal du fick hos sjuksköterskan faller utanför mottagningens uppdrag och om det var därför de nu ansåg att de måste hänvisa dig vidare till en psykolog. För mig låter det som att sjuksköterskan gått utanför sitt uppdrag och att de anser att samtal ska ges av psykolog, alltså enligt riktlinjerna. Tyvärr är det så att man som patient kan tycka annorlunda men ändå vara hänvisad till det de anser är bäst, även om du själv inte anser att det är det bästa alternativet. Du kanske redan uteslutit alla kontakter med mottagningen men annars skulle du kunna påbörja samtal med den här psykologen och under tiden sedan visa på varför det inte fungerar för dig. Men jag förstår att det inte känns som att det finns några bra alternativ eftersom det inte ger dig sjuksköterskan tillbaka.
Jag tror också att det kan vara så att det som jag faktiskt blir hjälpt av inte är samma som det vården anser vore till hjälp. Jag har också uppfattningen att vården är väldigt styrd. Det känns som om alla miljoner riktlinjer ibland stjälper snarare än hjälper, eftersom de försvårar det som kallas för individanpassning.
När det gäller att följa med till Arbetsförmedlingen så tror jag som sagt inte att det ligger utanför sjuksköterskans uppdrag, då jag t.o.m. har sett i deras platsannonser att de har ett nära samarbete med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Samverkansmöten verkar vara vanliga, särskilt som det inte är någon vanlig allmänpsykiatrisk mottagning utan en specialistmottagning.
Att sjuksköterskan inte jobbar med KBT, PTD eller andra metoder var hon tydlig med från början. Jag sa också att det var stödsamtal hon ville ha, och det är det som sjuksköterskorna och skötarna (utom de som har terapiutbildning) jobbar med. Däremot råder det ju delade meningar när det gäller vad jag behöver. KBT och PDT har aldrig hjälpt mig och jag har ingen lust att göra ännu ett försök. Jag känner verkligen att jag utvecklas genom stödsamtal, men jag är verkligen inte snabb. Vilket inte beror på att sjuksköterskan saknar rätt kompetens, utan på att hur jag fungerar. En snigel rör sig inte lika snabbt som en älg, men den rör sig. I sin egen takt. Tyvärr har jag aldrig fått utvecklas i min egen takt inom vården, utan det ska alltid ske i personalens takt. Vilket har gjort att jag skrapat ansiktet i gruset och börjat må sämre istället för bättre.
Den som är medicinskt ansvarig läkare är just nu en hyrläkare som jag träffat en gång. Jag gillade dock inte honom alls, utan fick ett osympatiskt intryck. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om det är han som anmärkt på sjuksköterskans kompetens. Hon är förresten hans chef så länge han är uthyrd på mottagningen, eftersom hon är enhetschef och inte ”bara” sjuksköterska. Alla nya kontakter (t.ex. läkarbyten och liknande) går via henne.
Jag blev tvungen att avboka mötet med Arbetsförmedlingen p.g.a. en riktigt jobbig vecka som gjort att jag är helt slut nu. Jag vill verkligen att första mötet med Arbetsförmedlingen ska bli bra, så därför känns det bättre att vänta. Jag hoppas att min handläggare hör av sig med en annan tid.
Just nu har jag faktiskt tillräckligt många frilansuppdrag för en månad framåt, så mitt i allt som är jobbigt så försöker jag glädjas åt det.
Jag tycker inte alls att du låter negativ. Eller rättare sagt, det är väl i så fall med all rätta. Själv känner jag en väldig frustration när jag kommer dit hän att jag funderar på att söka hjälp, som jag gör lite då och då när läget är lite väl massivt. För de erfarenheter man har av just ”söka hjälp” sedan tidigare, gör det hela lönlöst. Och, lönlöst i ett läge där det är hyggligt akut, är hemskt.
Tack för ditt stöd! Verkligen tråkigt att höra att du också har dåliga erfarenheter av att söka hjälp. Jag förstår verkligen att känslan av att det är lönlöst att söka hjälp måste vara hemsk när läget är akut.
För mig kan det kännas bra ibland, men sedan märker personalen det här med att jag ”ser” människor och att jag inte utvecklas så snabbt, och då faller det tyvärr. Jag trodde verkligen inte att detta skulle vara några problem för den här personen, men tydligen…
Tyvärr har det även varit så att när jag träffat personal som det inte känts bra med så har de själva verkat övertygade om att det de gjort varit bra, ibland har de nästan varit kaxiga. Men när jag sedan träffar någon som gör ett fantastiskt jobb för att hjälpa mig, ja då känner den personen att hon inte duger. Hon verkar helt omedveten om sin egen kompetens och verkar jämföra sig med psykologer och andra som jobbar med KBT, PDT och sådant som ”alla” jobbar med men som aldrig har hjälpt mig.
Jag vet inte heller hur jag skulle hitta en ny samtalskontakt som har en tillräckligt skarp hjärna och som inte är låst i metoder utan vågar tänka själv.
Jag kanske låter väldigt negativ, men jag har haft otroligt svårt att hitta en samtalskontakt som inte bara säger sådant som för mig framstår som banalt. Min nuvarande (eller f.d. som det väl är nu) hittade jag av en ren slump, men då hade jag kämpat länge.
Jag tror att det hinner komma någon som lyfter undan snigeln från vägen till gräset bredvid, innan bilarna hinner komma.
Det kanske kommer någon, men snigeln har svårt med tillit och vågar kanske inte följa med. Snigeln orkar inte längre vara stark och modig.
Det är också så att jag har en egenskap som jag själv är väldigt stolt över, och det är att jag är bra på att ”se” människor. Det innebär att många människor har lätt att känna förtroende för mig, men också att en del känner sig obekväma för att de aldrig kan låtsas inför mig eller köra olika trick. Även om jag inte alltid berättar att jag märker, så känner folk att jag märker.
Den här egenskapen innebär att jag ”ser” alla människor, så de som jobbar inom psykiatrin utgör inget undantag. Tyvärr använder de sig ofta av olika metoder för att få mig att reflektera, vilket har stressat mig. Det tar inte lång tid för mig att räkna ut vad det är de försöker fiska fram, och det känns meningslöst att sitta där och spela teater. Jag går ju dit för min skull och inte för personalens. Jag känner inte heller att jag kan få bra hjälp om inte personalen förstår hur jag fungerar. Därför har jag ibland sagt sådant som: ”Ja, jag har ångest”, om jag märkt att personalen gått som katten kring het gröt för att få reda på det. Sedan har jag sagt att det känns bättre om de ställer raka frågor istället, eftersom jag blir så nervös när någon går som katten kring het gröt. Flera samtalskontakter jag haft har inte kunnat ta detta, utan har försökt avleda mig, vilket jag såklart har märkt. Varpå samtalskontakterna blivit ännu mer nervösa, för då har de inte kunnat fortsätta med sin färdiga metod.
Jag har haft svårt att hitta någon som vågar vara rak och ärlig, så när jag hittade den här samtalskontakten så blev jag jätteglad. Redan under första besöket så berättade jag hur jag fungerar, men istället för att bli obekväm så undrade hon om jag såg hennes själ. Inte ens när jag sa ja så verkade hon bli obekväm.
Jag märkte ganska snabbt att min samtalskontakt delade den här egenskapen, att hon också kunde ”se” människor, för hon såg verkligen mig. Hon har senare bekräftat rakt ut att hon också har den här egenskapen.
Jag har hela tiden upplevt att det har funnits ett samförstånd, att det faktum att vi båda har den här egenskapen har gjort att hon kunnat vara rak och ärlig och att jag har sluppit låtsas. Det har gjort att vi haft ett väldigt bra samarbete. Aldrig har jag upplevt att hon har tyckt att det varit jobbigt att veta att jag kan ”se” henne lika mycket som hon kan ”se” mig.
Nu däremot så sa hon att hon tycker att det är jobbigt när jag ifrågasätter hennes beteende, vilket jag brukar göra om hon beter sig på ett sätt som gör att jag oroar mig för att hon inte har förstått. Det har också hänt att jag indirekt har ifrågasatt hennes beteende, som t.ex. när hon var positiv inför att en ny vårdgivare skulle ta över mottagningen. Då märkte jag på henne att hon bara låtsades, att hon hade lurat sig själv, och då förstod jag att det inte antagligen inte alls skulle bli bra när den nya vårdgivaren tog över. Detta blev jag stressad för, så då råkade jag säga: ”Nu blir jag stressad” eller liknande.
Jag har hela tiden upplevt att min samtalskontakt har varit bekväm med att jag fungerar som jag gör, och tidigare har hon tyckt att det varit bra att jag sagt ifrån och frågat om sådant som inte känts bra, men nu helt plötsligt så verkade det vara ett problem.
Jag har nu skrivit till henne att hon kan ta bort mig från mottagningen helt och hållet, att jag inte ens behöver ha kvar min läkarkontakt, för jag orkar inte gå dit och lägga en massa energi på att låtsas att jag inte ”ser” honom. Oftast så berättar jag inte att jag ”ser” personalen, men ofta märker de det ändå, och då blir de obekväma. Samtidigt känner jag att jag måste kunna få vara jag. Om jag ska gå dit och lägga min energi på att det absolut inte – i något omedvetet jag gör – får märkas att jag ”ser” personalen, så kommer jag inte att kunna fokusera på det som är viktigt för MIG, nämligen att få hjälp med mina egna problem.
Jag respekterar att min samtalskontakt inte vill fortsätta, men känner mig som en snigel som fått hjälp att våga sig ut ur sitt skal. Nu har snigeln fått hjälp att hjälpa sig själv över vägen, men halvvägs över så pallade inte hjälpen mer. Nu står snigeln där, utan sitt skal, och undrar hur i all världen hon ska lyckas ta sig i mål. Samtidigt närmar sig bilarna i rasande fart…
Hej Red Dykepi. Jag förstår alltför väl vad du går igenom och hur svårt det känns när någon man anförtrott sig till bara försvinner från den ena stunden till den andra. Jag är i samma situation även om min samtalskontakt inte fanns inte vården. För min del handlade det om att stället som ordnat med samtalen hade en maxgräns i hur många samtal de kunde ge men som i ditt fall så talade min samtalskontakt om en fortsättning. Plötsligt gick inte detta längre och min samtalskontakt fick order om att avsluta vår kontakt. Om det är så att din sjuksköterska gjort mer än vad hon får enligt mottagningens regler och någon kommit på det är med med stor sannolikhet så att hon så att säga ”tar på sig” det hela genom att säga att hon inte vet hur hon ska hjälpa dig mer. Om det finns en vårdplan som hon själv skrivit tillsammans med dig så borde hon redan då veta med vad hon skulle kunna hjälpa dig. Det jag tänker på är om det tillkommit nya områden du behöver hjälp kring som inte var kända när ni gjorde vårdplanen? Sa sjuksköterskan mer exakt vad det är hon inte kan hjälpa dig med som en psykolog istället ska kunna? Om du befinner dig inom öppenpsykiatrin kan jag tänka att en sådan sak som att en sjuksköterska lovat att följa med dig till Arbetsförmedlingen är sådant som kan anses vara att gå emot mottagningens riktlinjer för vad en sjuksköterska ska göra. Det kan ha varit så att hon gjort liknande för andra patienter och till slut då kanske fått någon form av varning som gör att hon inte kan fortsätta sitt arbete med vissa patienter. En möjlig anledning, utan att jag känner till så mycket kring situationen, är också att hon av hälsoskäl behöver dra ner på antalet patientkontakter. Det som skulle kunna vara möjligt, om du vill ha mer av ett tydligt svar på varför, är att ta det här som ett ärende via Patientnämnden. Du kan då kort skriva ner vad som hänt och sedan i slutet av brevet ställer du en eller ett par frågor specifikt kring vad sjuksköterskan ansåg att hon inte kunde hjälpa dig med. Du skulle också kunna fråga varför detta uppkom nu, speciellt om du gått hos henne en längre tid. Det är då inte rimligt att en utbildad person som din sjuksköterska plötsligt kommer på att hon saknar vissa kompetenser, det bör man inse tidigt i kontakten med en patient.
Vad tråkigt att du inte kunde fortsätta hos din samtalskontakt. Jag beklagar verkligen att du inte kunde fortsätta att få hjälp.
Jag tror att det är ganska troligt att min samtalskontakt lägger det här på sig själv fastän det i själva verket handlar om någonting annat. Hon har tagit på sig saker tidigare, även om det då inte handlat om såhär stora saker. Det har då berott på att hon är enhetschef och känt att hon har haft ett ansvar även för sådant som inte varit hennes fel. Även om man är chef så finns det saker som man inte kan rå på.
Att hon lovat att följa med mig till Arbetsförmedlingen tror jag inte går utanför hennes uppdrag, då det är ganska vanligt att man har samverkansmöten med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. I synnerhet på den här mottagningen är det nog väldigt vanligt, då det är en specialistmottagning där jag gissar att många patienter har en rad olika insatser.
Vi har inte upprättat någon skriftlig vårdplan, utan när vi började vår kontakt så frågade hon vad jag behövde hjälp med och sedan har vi jobbat med de sakerna. Däremot har vi inte haft så mycket struktur på samtalen, eftersom jag tidigare känt mig hämmad när det blivit för strikt. Jag känner att jag utvecklas mer när jag kan prata fritt ur hjärtat. Det var jag tydlig med från början, och min samtalskontakt hade ingenting emot det.
Ja, hon har sagt vad det är hon inte kan hjälpa mig med, men de sakerna har hon VERKLIGEN förstått (vilket ingen av mina tidigare samtalskontakter och gjort) och jag känner att jag har fått hjälp med de sakerna, om än inte färdigt.
Hon har tidigare föreslagit att jag ska träffa en psykolog istället, men då har jag uppfattat att det mer handlat om att hon varit orolig för att JAG inte känt att jag fått ut någonting av våra samtal. Då har jag sagt att jag tyckt att allt fungerat jättebra, och försökt specificera vad det är som har fungerat bra, och sedan har det inte varit mer med det. Jag har aldrig upplevt det som att hon inte VELAT vara samtalskontakt, tvärtom. Hon har varit enormt engagerad och uppmuntrat mig till att höra av mig när det krisar et c.
Att ta kontakt med Patientnämnden skulle kännas jättekonstigt, eftersom vi haft en sådan rak och bra kommunikation fram tills nu. Jag vet egentligen inte vad jag vill/borde göra nu… Jag är mest så ledsen, besviken och chockad över att det blev såhär. Det var ju som sagt inte planerat, utan vi hade planerat annat. Och hon har varit en klippa.
God kväll här på Mind Forumet. * Har läst hela ditt inlägg och undrar om Du har haft session/er med någon leg. psykolog förut och fått berätta (lufta lungorna med) om det du beskriver så bra i ditt skrivna inlägg här på Mind Forum:et; att Du känner att det är någonting som fattas, utan att ha en aning om vad? * Är Du patient hos någon form av öppenvårdsmottagning och får prata ut med någon professionell vårdkontakt så som t.ex. psykiatrisk sjuksköterska eller läkare eller som jag redan sagt, psykolog? * Vill gärna höra ifrån dig om min ovanstående frågor och hur du tänker här. * Var rädd om dig och ta hand dig också. På återseende…
Jag går på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning sedan två år tillbaka. Det är inte min första kontakt med psykiatrin, men tidigare har jag inte vågat berätta om just hålet i själen eftersom jag har tänkt att ingen skulle förstå.
För min nuvarande samtalskontakt har jag vågat berätta, och jag har känt att hon verkligen har förstått. Det har känts toppen med henne, men så förra gången jag var där så ”vände” hon plötsligt och sa bl.a. att hon inte förstår vad jag vill ha hjälp med. Hon sa precis allting tvärtemot vad hon sagt tidigare, så jag blev väldigt ledsen och fann mig inte. Vi ska träffas på torsdag och prata om situationen. Jag hoppas att det blir ett bra möte, för just nu känns det inte alls som om hon finns där för mig, även fast hon säger att hon gör det.
När jag är bland folk brukar jag försöka se mig omkring och titta på folk som utåt sett verkar lugna (t.ex. folk som sitter och tittar ner i mobilen på tunnelbanan, folk som står i kön i affären, folk som väljer vilken läsk de ska köpa till fredagsmyset et c.) och intala mig själv att jag är en bland dessa människor (t.ex. en som också “bara” sitter på tunnelbanan utan dramatik) och inte någon som håller på att kvävas eller liknande. Att tänka så hjälper mig ofta att komma ur den bubbla som jag brukar känna att jag befinner mig i när jag har ångest.
När jag är hemma för mig själv brukar jag titta på någon relativt bekymmerslös film eller TV-serie som jag sett många gånger förut, och där jag kan hela handlingen. Att titta på någonting hemtamt, där karaktärerna ägnar sig åt vardagliga saker, hjälper mig att hitta lugn och känna trygghet. Det kan också hjälpa att skriva på forum som detta eller att vara i rörelse, t.ex. att ta en lång promenad. Allra bäst hjälper dock min vid behovs-medicin.