Red Dykepi
Skapade svar
-
Tack för respons! Det sista du skrev är hur bra som helst. När det gäller allt som känns tungt i ens liv. Tänker att då bör man oxå vara stolt över sig själv. När man fortsätter hoppas. Och verkligen se chanserna. Smått som stort. Ta vara på dem.
Ja, man ska verkligen vara stolt över sig själv när man fortsätter hoppas! För det är inte alltid självklart. Ibland kräver det väldigt mycket energi och mod.
Jag vet hur det känns. Känslan av att inte orka mer, fastän man verkligen VILL leva, är hemsk. Jag tycker att det är väldigt fint att du lovat dig själv att aldrig ge upp. Om man ger upp så kan ingenting bli bättre, men om man fortsätter hoppas så finns det åtminstone en chans.
Tack för ditt svar. Jag har redan bytt mottagning en gång och då kollade jag upp olika mottagningar först och den jag går på nu har flest psykoterapeuter. Då psykodynamisk terapi nästan är utraderat inom den offentliga vården är den terapiformen mycket svår att få rent generellt vilket gör att utlåtanden ofta inte gör någon skillnad. Jag känner att man är maktlös i det du beskriver, att det är någon annan som ska besluta vad som är det bästa, det ska åtminstone finnas ett samråd. Men saken är ju den att olika behandlingar måste motiveras och det görs inte med utgångspunkt i patientens mående i första hand utan i nationella riktlinjer och vilka behandlingar som ger högst ersättning per arbetad timme/per samtal. Jag har varit patient inom öppenpsykiatrin i flera år och inte en enda gång har jag fått göra en utvärdering av den behandling jag genomgår eller genomgått. T ex hur alliansen med behandlaren fungerar eller om jag tycker att en viss typ av samtal hjälper mig. Det finns inga krav på att visa på symptomförbättring hos patienten utan den statistik som insamlas rör exempelvis hur många timmar KBT en viss mottagning producerat men inte utkomsten och resultatet av dessa arbetade timmar. En enskild behandlare kan visserligen fråga sin patient men som i mitt fall, och i andras, är det så att ett missnöje antingen leder till långa väntetider till en annan behandlare eller så tvingas man att gå kvar om man exempelvis är beroende av en sjukskrivning som läkare på mottagningen ger.
Vad bra att du kollade upp olika mottagningar innan du bytte. Det är smart att göra så, så att man inte bara byter utan att ha ett hum om var man hamnar. Tråkigt dock att det ändå inte blev bra för dig. Min samtalskontakt nämnde ju att psykodynamisk terapi kanske kunde vara någonting för mig, och vad jag förstår så hade även hennes handledare tyckt det, så jag undrar vart de hade remitterat mig om jag hade varit intresserad.
Jag tror definitivt att du slår huvudet på spiken när du skriver att det inte handlar så mycket om vad som är bra för den enskilda individen, utan om vad som är ”rätt” enligt de riktlinjer som finns. Jag upplever en oerhörd rigiditet inom just psykiatrin (med några få undantag) trots att det verkligen borde vara en instans som tar hänsyn till att människor är olika. Men jag upplever helt ärligt mer individanpassning hos tandläkaren.
Det är galet att du inte har fått göra någon utvärdering av din behandling. Vid närmare eftertanke så har jag sällan fått göra det heller. För något år sedan så fick jag fylla i en enkät om bemötandet, vilket i och för sig var bra, men jag har nog aldrig blivit tillfrågad om vad jag tyckt om själva behandlingen. Undantaget är min senaste samtalskontakt. Hon frågade då och då, och då sa jag alltid att det fungerade bra, men det hjälpte ju inte.
Finns det någon möjlighet för dig att få reda på var inom den offentliga psykiatrin som psykodynamisk terapi ges? Kanske kan du få en lista över alla mottagningar som hör till den offentliga psykiatrin, och sedan ringa dem i tur och ordning?
Ja, att vara stressad över en sådan sak som ekonomi kan nog låta banalt i mångas öron, men det är det verkligen inte. Att ha en fungerande ekonomi är sååå viktigt för att andra saker i livet ska fungera.
Jag lider verkligen med dig, då jag vet hur det är att leva under ständig ekonomisk press. För mig började det med att jag hade svårt att klara av och orka med att jobba. Då blev det genast tufft ekonomiskt. Sedan levde jag på aktivitetsersättning under flera år, och även om jag fick bostadstillägg också så var det verkligen inte mycket pengar. Jag har ofta fått avstå från sådant som jag velat göra, och som kanske hade fått mig att må lite bättre, p.g.a. att jag inte har haft råd.
I dagsläget jobbar jag 25 procent som frilans, men har inte uppdrag så att det räcker alla månader. De månaderna kan jag bara betala räkningar och köpa mat, ingenting annat. Efter nyår vill jag börja jobba halvtid, något som skulle kunna förbättra min ekonomi avsevärt, men frilansuppdragen räcker inte. Jag har bönat och bett om att få hjälp från Arbetsförmedlingen med att hitta ett anpassat jobb att komplettera med, men när jag (efter lååång väntan) äntligen fick ett möte så blev jag tvungen att avboka. Sedan dess har jag sökt min handläggare för att få ett nytt möte, men hon har inte hört av sig. Det var samma sak med min förra handläggare, så jag börjar tappa hoppet om Arbetsförmedlingen innan jag ens varit där.
Jag har haft det tufft ekonomiskt hela mitt vuxna liv, vilket gjort att jag knappt kunnat leva, utan mest bara överleva. Så jag kan verkligen förstå att det känns mörkt för dig. Men snälla, gör ingenting dumt! <3
Om du vill skriva av dig om din ekonomiska situation så gör det. Ibland kan det kännas skönt att någon vet hur man har det.
Egentligen är åldern inte viktig för mig, men det är svårt att hitta likasinnade när man är hälften så gammal som medelåldern i en grupp. Det är kanske dags att försöka ändå, jag kanske blir förvånad. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska göra för att ta mig framåt eller ens vilket håll som är framåt. Det som är jobbigast är att se mig själv i spegeln; bortkastad potential. Jag har alltid fått höra att jag är smart och att jag är framtiden, den sortens person som skulle kunna revolutionera ett område. Jag har inte åstadkommit någonting eller ens försökt att åstadkomma någonting. I hela mitt liv har kag fått höra att jag har en gåva, men det känns verkligen inte som det, snarare motsatsen. Om jag kunde välja att passa in hade jag gärna kastat iväg min ”gåva”.
Kanske måste du ta reda på vad det är du vill? Vilken sorts vänner vill du ha? Vad vill du åstadkomma i livet? Et c.
Jag känner mig helt förvirrad nu. Eftersom jag är deltidssjukskriven så behöver jag en läkarkontakt som kan skriva intyg till Försäkringskassan med jämna mellanrum. Även om de senaste läkarna (hyrläkare) varit sådär, så har jag känt mig trygg på min mottagning. Min samtalskontakt har sett till att jag har fått de läkartider jag behövt, och när jag träffat nya personer så har hon varit med och förklarat situationen.
Nu när hon inte längre ville fortsätta som samtalskontakt, så känns det jobbigt att fortsätta på mottagningen. Jag känner mig inte trygg där längre. Hon är ju fortfarande enhetschef och eftersom mottagningen just nu bara har hyrläkare så går alla tidsbokningar et c. via henne. Jag funderar på att försöka hitta en läkare någon annanstans, men vet inte vart jag ska vända mig. Var kan jag känna mig trygg?
Min handläggare på Arbetsförmedlingen har fortfarande inte hört av sig med en ny tid, trots att det gått snart två veckor sedan jag behövde avboka vårt möte. Jag börjar känna mig sjukt stressad, för jag VET att jag skulle klara att jobba halvtid (jobbar just nu 25 procent) efter nyår, men hur ska jag kunna göra det om jag inte har tillräckligt med jobb?! Det enda som kommer att hända då är att jag, istället för att utöka min arbetstid, går från sjukskrivning till arbetslöshet. Det orkar jag verkligen inte med. Jag har nog med stress och bekymmer ändå. Frilansuppdragen räcker inte för en halvtid, och jag hittar verkligen inga andra jobb på den ordinarie arbetsmarknaden som skulle kunna fungera. Jag behöver HJÄLP att hitta ett jobb att komplettera med. Varför kan jag inte bara få det?? Varför beter sig Arbetsförmedlingen som om de är helt ointresserade av att hjälpa mig?
Jag känner igen mig. Jag är 31 nu, men mitt liv när jag var 18 påminner jättemycket om det du berättar. Jag upplevde att jag började må dåligt efter nian, men egentligen hade jag nog mått mer eller mindre dåligt hela livet. Det gick bra för mig i skolan, men jag hoppade ändå av efter nian och började jobba istället. Jobbet fungerade dock inte, så då påbörjade jag en praktik inom ett helt annat område, men det fungerade inte heller. Jag gick hemma i tre år och det kändes som om livet stod still.
Jag upplevde, och upplever fortfarande, en känsla av tomhet. Jag tror absolut att det kan vara vanligt hos människor som har en ovanligt hög IQ, eller som bara tänker och/eller känner på ett annat sätt än majoriteten. Min IQ ligger inom normalspannet, men jag har alltid upplevt att jag har tänkt eller känt annorlunda. Min f.d. samtalskontakt brukade beskriva det som att jag tänkte i “fler dimensioner” än vad de flesta människor gör.
Vad tråkigt att du inte har lyckats hitta några jämnåriga kompisar i Mensa. Är åldern väldigt viktig för dig? Om den inte är det, så kanske du ändå kan hitta någon som kan bli en bra vän, eller åtminstone ge dig lite intellektuell stimulans? Men om det är viktigt för dig att hitta likasinnade i din egen ålder, så ska du förstås satsa på det. Finns det något internetforum för personer med ovanligt hög intelligens? Eller kanske en grupp på Facebook? Jag tänker då på forum och grupper som inte drivs av Mensa.
Det finns också sajter som riktar sig specifikt till människor som vill träffa nya vänner. Kanske kan du hitta någon likasinnad där?
Så oerhört jobbigt att du inte får den terapi du behöver! Det låter som om du har kämpat väldigt mycket. Finns det ingen mottagning inom den offentliga psykiatrin som erbjuder psykodynamisk terapi? I så fall borde du kunna få en remiss från din nuvarande mottagning till en annan. Eftersom du dessutom har papper på att du behöver en terapeut som jobbar med flera olika inriktningar så borde en sådan remiss inte ens vara någonting för dem att tjafsa om. Eller är det så att det är väldigt svårt att hitta en terapeut inom den offentliga psykiatrin som jobbar med det som du behöver? Hur som helst så låter det väldigt frustrerande och jag förstår verkligen att du har det kämpigt.
Vad som nästan känns smått ironiskt är att jag befinner mig i samma situation, fast omvänt. Jag har tidigare provat både KBT och psykodynamisk terapi (det senare hos en privat terapeut på den tiden jag hade råd med detta) men känner inte att det har hjälpt mig. Däremot har jag haft stor nytta av stödsamtal hos sjuksköterska, men som jag skrev i en annan tråd så vill inte sjuksköterskan längre. Istället har jag blivit erbjuden att börja hos mottagningens psykolog, som jobbar med KBT och ACT (som, vad jag förstår, påminner om KBT). Det har också varit tal om PDT, vilket inte ges på mottagningen, men jag gissar att jag hade fått en remiss någon annanstans då. Jag har tackat nej till båda delar, då jag känner att det här med metoder inte fungerar för mig. Jag får ut mycket mer av stödsamtal, för det jag behöver är ingen metod utan en väldigt skarp hjärna som kan tänka utanför boxen.
Jag blir faktiskt upprörd (inte på dig, utan på vården) när jag läser att du inte får någon hjälp, för det är så typiskt! När man känner att man inte blir hjälpt av metoder, då nästan kastas det olika erbjudanden efter en, samtidigt som man inte får fler av de där stödsamtalen som hjälper. Om man däremot bönar och ber om att få en viss sorts terapi – och t.o.m. har ett utlåtande på att man behöver det – då får man bara stödsamtal!
Ja, det tar väl för lång tid att mixa en behandling. Jag har haft samtal och ska få någon slags traumabehandling efter detta. Får väl försöka tänka att det inte är över när programmet är över. Det känns som programmet är till för de som inte har så mycket orsaker till sin depression mer än att deras mål i livet inte uppnås och deppar för det. Visst, jag är deppig för det, men så mycket mer och känslor än ”bara” det. Sedan vet jag inte den magiska formeln vad jag behöver. Men jag får ha tålamod nu när jag iaf har något. Men det är läskigt att lämna sånt i någon annans händer lite som känns oseriöst? Inte själva psykologen, men programmet.
Vad bra att du ska få traumabehandling också! Förhoppningsvis kommer den att kännas bättre, och mer rätt, för dig än den internetbaserade KBT:n. Det kan säkert vara så som du känner, att just det programmet riktar sig till personer som inte har specifika omständigheter som orsak till depressionen.
Om du inte tycker att programmet ger något, finns det möjlighet att hoppa av det och gå direkt på traumabehandlingen?
Jag vågar inte sätta mig i ny kö och vänta i 6 månader minst. Eller få en vårdcentral som säger att det inte är någon idé igen. Vad som helst är bättre än att vänta. Det ska vara mer planerat för mig men, en del i taget. Känns som det inte funkar att göra så. Bara ta depression, när är det bara depression? Speciellt jobbigt för min del när jag inte kan prata med en professionell ordentligt när jag är så extremt känslosam och rädd. Bara en chattruta som svarar 1gång/veckan på mina svar i programmet. Bubblat ur mig där men, det är inte meningen att jag ska prata riktigt. Men kanske är det meningen. Bara sluta tänka. Men jag börjar tysta mina känslor, kväva dem igen som jag gjorde som liten och istället för stress och oro är jag tyst och ledsen inombords. Som om jag varit så rädd att jag inte ska få hjälp, försökt bubbla ur mig och nu..bara tillbaka igen. lite mer trasig.
Jag förstår verkligen att du inte orkar vänta så länge. Helt galet att det är så långa väntetider!
Jag känner igen mig i att det ofta inte är så enkelt att det “bara” är depression, “bara” ångest et c. Tyvärr vill vården ofta behandla varje sak för sig, men det fungerar inte för mig. Och som jag tolkar ditt inlägg så fungerar det inte för dig heller…? Jag tror att det kan fungera att “bara” behandla depressionen om det inte finns någon yttre omständighet (t.ex. ett trauma) som ligger bakom den, men att man annars måste få hjälp med den bakomliggande orsaken.
Det låter som om KBT inte är rätt behandling för dig. Det är inget fel på metoden, men människor är individer och det går inte att behandla alla på exakt samma sätt. Tyvärr är det inte alltid de som jobbar inom psykiatrin förstår det, och det känns som om KBT alltmer används som någon slags universallösning.
Finns det möjlighet för dig att få prova något annat? Kanske någon annanstans?