Red Dykepi
Skapade svar
-
Först vill jag bara säga att du skriver väldigt bra och målande! Och du, bara det att du har skrivit här är ett bra steg på vägen! Här kan du berätta om ditt mående utan att någon blir obekväm. Här samlas vi som VILL prata om psykisk hälsa och ohälsa.
Jag blir arg när jag läser vad psykologen sa till dig. Så uttrycker man sig inte. En människa som mår dåligt kan bli väldigt starkt påverkad (negativt) av att få höra att man är svår att hjälpa. Jag tror förresten inte att du är svår att hjälpa, jag tror bara att du inte har hittat rätt.
Min erfarenhet är tyvärr att det är svårt att få hjälp inom den offentliga psykiatrin om det man söker hjälp för inte går att diagnosticera. Min upplevelse är att psykiatrin idag är väldigt diagnosfixerad. Därmed inte sagt att man inte ska kräva att få hjälp, för självklart har man rätt att få hjälp om man mår dåligt!
Skulle du ha råd att gå till en privat psykolog, även om det blir dyrt? Jag tror nämligen att det kan vara lättare att få hjälp privat, om bekymren inte har sin grund i någon diagnos. Men jag förstår verkligen om du inte har råd. I så fall, fortsätt att försöka få hjälp inom öppenpsykiatrin. Kanske kan du byta mottagning? Eller be att få träffa någon annan på samma mottagning?
Om du “bara” behöver prata med någon, och inte behöver behandling mot t.ex. ångest eller depression, så kan du ta kontakt med en diakon. Jag har själv inte gjort det, men vet andra som har. Då får du prata om det DU vill prata om. Det är dock ingen behandling, utan endast ett stöd och någon att prata med.
Hur har det gått, ts? Har du fått kontakt med vården?
Om du inte vet vilka mottagningar som finns i närheten så kan du ringa 1177 eller besöka deras webbplats 1177.se
Du kan också googla på t.ex. ”psykiatri Stockholm” och se vad som dyker upp. Det kan också vara bra att veta att man numera har rätt att söka hjälp var man vill i hela landet.
Om det ändå händer att en mottagning nekar en p.g.a. att de anser att man bor på fel ställe, så kan man kontakta hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Det gjorde jag när en mottagning inte ville ta emot mig p.g.a. att jag bodde i ”fel” kommun. Det hjälpte.
Jag ser att det här är en gammal tråd och jag vet inte om du som skrev inlägget är kvar på forumet. Men jag chansar.
Hur har det gått för dig?
Jag puffar den här tråden.
Jag upplever att det är svårt att hitta nya trådar om man inte klickar på varje kategori och bläddrar igenom inläggen. Skulle det gå att göra listan under Aktuella diskussioner lite längre? Det skulle nog lösa problemet.
Just nu har jag väldigt mycket att göra. Det är jobbigt på ett sätt, för jag behöver egentligen mer tid för återhämtning. Samtidigt märker jag att jag inte hinner tänka så mycket på hålet i själen när jag har såhär mycket att göra. Hålet försvinner inte, men tankarna skingras så att jag inte tänker så mycket på smärtan.
Jag tror inte att det här är hållbart i längden dock. Antingen måste jag hitta någonting att fylla hålet med (vad nu det skulle vara) eller så måste jag få hjälp att bli av med det, eller åtminstone hjälp att hantera det på ett hållbart sätt.
Hej Indigo Somava!
Jag kan relatera till din sons situation. Jag befann mig i en liknande situation mellan 16 och 19 års ålder. Jag gick från att vara en driven person med många intressen, till en person utan vilja och drömmar. I likhet med din son upplevde jag att allt var hopplöst, att jag inte hade några intressen o.s.v. Jag gick inte i skolan, och när ett jobb och en praktikplats inte fungerade så vägrade jag söka något annat.
Min mamma kände samma frustration som du verkar känna nu. Hon såg hur åren gick medan jag mest satt hemma på mitt rum och lyssnade på musik. Mamma försökte få mig att söka hjälp, men jag vägrade. En gång, när hon blev väldigt orolig, ringde hon till BUP och lyckades få en snabb tid. Hon fick dit mig med nöd och näppe, men sedan vägrade jag gå dit fler gånger.
I mitt fall handlade oviljan att ta emot hjälp om att jag var så fruktansvärt vilsen. Jag var så vilsen att jag knappt ens visste vad jag själv kände, eller varför, så tanken på att få hjälp kändes väldigt skrämmande- För vad skulle jag få hjälp med?
Dock pratade jag väldigt mycket med min mamma. Eller det var nog inte så mycket dialog, utan jag minns det som att jag ältade samma sak om och om igen. Precis som din son så ville jag ofta prata på kvällar och nätter, för då hade jag varit ensam hela dagen. Detta gjorde att mamma, liksom du, blev väldigt trött. Hon hade ju jobbat hela dagen och behövde vila. Hon försökte kommunicera detta till mig, men jag mådde alldeles för dåligt för att kunna ta in det. Jag pratade nästan tvångsmässigt och loopade allting hundra gånger om.
Detta tog min mamma upp under besöket på BUP, och då tyckte personalen att vi skulle bestämma hur länge vi skulle prata (precis som man gör när man går till en psykolog eller annan samtalskontakt) och när tiden var ute så skulle vi avsluta och prata mer nästa dag. Tyvärr fungerade inte det i mitt fall, då jag nästan pratade tvångsmässigt, men därmed inte sagt att det inte kan fungera för din son. Det kanske kan vara värt att prova?
Vad hemskt att du mår så dåligt att du inte kan se någon ljusning. Jag är övertygad om att det finns en väg ut ur mörkret för dig, men det är viktigt att hitta RÄTT väg, så att du inte går vilse på vägen.
Vet du varför du mår så dåligt? Kanske är det så att du behöver göra vissa specifika förändringar i ditt liv – eller i dig själv – för att hamna på rätt väg?
Hoppas verkligen detta forum blir kvar ja. Känns mycket seriös och trygg. Jag tror många väljer att uttrycka sig om dem har möjlighet att vara anonyma. Och dessutom vet vi alla vad MIND står för.
Ja, jag tror att fler vågar uttrycka sina tankar och känslor om de har möjlighet att vara anonyma. Jag tycker också att det är skönt att kunna vara anonym. Jag är ganska öppen med hur jag mår, men allt vill jag inte att mina vänner och bekanta ska veta.
hej. Nej tyvärr har jag högsta dosen när det kommer till denna sjukdom. Äter en parkinson-medicin men med lägre styrka. Därför finns det en maxdos. Det jobbiga med denna sjukdom är att den blir värre och värre med åren. Finns annan medicin också men den är beroendeframkallande och sådant vill jag inte ta. Jag vet inte vad för hjälp jag skulle kunna behöva. Eller helst antidepressiva men som sagt. Det går inte. Har haft sådant förut och det hjälpte. Men det var innan krypningarna var så mycket.
Jag kan förstå att du inte vill ta beroendeframkallande medicin.
Vad typiskt att antidepressiva förvärrar dina krypningar. Himla otur! Gäller det alla antidepressiva? Jag tänker att det finns ju flera olika typer, även om SSRI kanske är det vanligaste.
Fy, vad jobbigt du verkar ha det. Restless legs låter som en väldigt frustrerande sjukdom. Alla människor behöver ju få vila ordentligt. Finns det någon möjlighet att öka medicindosen eller att få prova någon annan medicin?
Vad tråkigt att du inte har fått den hjälp du behövt av psykiatrin. Vad är det för hjälp du skulle behöva, men som du känner att du inte får? Vet du det? Om du inte vet så är det såklart helt okej. Det är vårdens sak att tillsammans med dig ta reda på hur de kan hjälpa dig på bästa sätt.
Tack så mycket! Väldigt nyttigt att ”diskutera” så här med en annan person om dessa ämnen.
Jag håller med! Jag hoppas att det här forumet får leva kvar, så att man kan fortsätta diskutera. Flera tidigare forum har tyvärr lagts ner, då aktiviteten dött ut. Troligen konkurrerades dessa forum ut av stödgrupper på Facebook, men där är man ju inte anonym.
Håller med dig helt! Det är intressant med energi. Tänk så mycket energi vi lägger både medvetet och omedvetet på sämre mående. Själsligt, mentalt och fysiskt. Det är många ggr svårt att omvandla den energin till minsta lilla ”bättre sak”. Men minsta lilla positiva sak, känsla och tanke kan göra underverk. Tror man behöver bestämma sig göra en plan. En rimlig och verklighetsförankrad plan. På hur man byter ut energi på negativa saker till positiva istället. Jag har mina sätt som hjälpt mig enormt. Däremot är min ork nu slut. Pga olika fysiska symptom. Dessa kan vara just bara fysiska. Men dem kan likväl bero på själsliga och mentala orsaker. Kanske är det en kombo av allt. Mod. Det är intressant. Har ofta fått höra att jag är modig. Vet ej varifrån jag fått detta. Om det är från mig själv. Eller någon kurator, terapeut mm. Det vet jag ej. Jag tänker iaf då här. Det räcker gott att ha modet. Att våga. Att våga något bytt. Gå utanför sin comfort zone. Byta ut något litet man alltid gör till något annat. Och där bör det vara stopp. Alltså tillräckligt. Där har vi just modet. För jag känner att det finns höga kran på facit och resultat. Vilket blir tokigt för mig. För oavsett vad resultat och facit blir, för det vi samlat mod att göra, så har vi ju fortfarande haft modet. Där bör fokus ligga. Att vi vågade! Sedan om facit/resultat vart bra, okej då vet vi det. Punkt. Samma om facit/resultat blev mindre bra. Aha. Då vet vi det. Punkt. Kanske borde vi alla ha en bok om mod. Varje gång vi varit modiga så skriver vi ner det. Bara för att boosta oss Jag använder mog ofta av detta med. När/om livet känns svart. Pointless mm. Då ser jag hur många delar mitt liv består av. Tex: måendet mitt, hemmet, arbete, familj, vänner, intressen. Sedan ser jag på vilka av dessa 6 delar som jag mår dåligt i. Då kanske det bara gäller två av dem. Helt plötsligt är ju mao 4 delar okej, alltså då är det positivt, ljuset i mitt liv. Sedan ser jag över vad jag själv kan agera kring när det gäller de 2 delarna jag ser som tunga. Gör upp en plan som jag tar action på. Och sedan kan jag lugnt luta mig tillbaka. För just nu kan jag ej göra mer. Vetskapen att ha inventerat mitt liv. Benar ut. Minskat på det svarta molnen. Agerat på dem jag kan. Ger ett lugn. Gör nig stolt. Och jag tog själv ansvar för det jag kan. För just jag är ju viktig. Det blev en lång text ler. Finns så mycket i mig. Som vill ut. Jag hoppas även någon kan bli hjälpt av mina sätt att tackla livet på.
Superbra att du skriver ner det som vill ut! Jag tror definitivt att du hjälper och inspirerar andra genom att dela med dig av dina tankar och strategier. Att ge och få stöd när livet känns tufft är ju precis vad det här forumet handlar om. <3