Skapade svar

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
0
  • som svar på: Mördande ensamhet

    Jag uppskattar dina råd, och det du skriver är sådant jag har försökt med, både många gånger och uthålligt (jag ger inte upp på första försöket). Jag har jobbat med mig själv i många år och jag kämpar på, jag är inte den som bara lutar mig bakåt och ger upp. Men i dessa tider finns det inga hobbygrupper, inga kurser, inga intresseföreningar där man kan möta likasinnade eller testa nya intressen.. Jag är aktiv i en kyrka och träffar i normala fall människor i den miljön. Men nu när precis allt, inklusive kyrkan, är nedstängt finns inga mötesplatser. Och hur många ”vänner” jag än har när vi möts kring en gudstjänst så är det nu knäpptyst. Utanför kyrkans väggar existerar jag inte. jag har inte förmågan att skapa relationer som faktiskt rotar sig, ser de mig inte glömmer de bort mig. Eller, det är så det verkar, för om de någonsin ägnar mig en tanke så leder det iaf inte till kontakt. Du nämnde att de som jag berättade om från mina erfarenheter inte var riktiga vänner och det håller jag med om. Men jag trodde att de var det. Vi umgicks i flera år tills jag fick höra att det berodde på att de ville umgås med min bror och då fick man acceptera att jag kom med på köpet. Så när han flyttade var jag inte vatten värd. De som jag trodde var mina nära och dyrbara vänner försvann som en avlöning. Allihop på en gång. Så nu har jag svårt att lita på att de jag umgås med faktiskt vill ha mig där och jag brottas med att känslan av att vi är nära vänner kanske bara gäller från min sida. Det här är inte en ny problematik, men det blev så oerhört tydligt nu i coronatider. Jag borde kanske inte ha skrivit något alls, för jag märker att mina svårigheter på det här planet blir provocerande på något sätt och det var inte min mening. Jag tänkte bara att det kanske fanns andra som också lider av tystnaden och ensamheten. Tack för alla goda råd, som man kanske kan ta tag i när samhället vaknar igen. Tills dess kämpar jag vidare i den nästan fysiskt smärtsamma ensamheten. Ett andetag i taget.

    Jag blir inte provocerad, att ställa frågor är mitt sätt att bearbeta världen och allt i den. En av sakerna som jag försökte få fram var att du säger att ingen vill ha någon kontakt med dig och ändå så har jag skrivit med dig i flera dagar tänk på det. Men snälla misstolka mig inte, det är inte en pik ifrån min sida snarare så är det så att jag är nyfiken på varför du inte har tänkt på det.

    Att jobba med sig själv är något som man gör livet ut, man blir aldrig klar med det. Vi gör många fel och mycket ligger i hur vi tar dessa snedsteg. När jag tittar tillbaka känns det som att flera år gick förlorade på grund av depressioner och andra saker, men jag skulle säga att det inte är så. Ibland behöver vi en massa tid för att lära oss en viss läxa. Vare sig det är du eller någon annan som har gjort något, eller världen som visar sin mörka sida så är det inte bättre att ta det som det är och titta framåt? Jag vet att det låter enkelt men det har tagit mig  lång tid att fatta detta och sedan försöka anpassa sig efter det. Jag gillar att du skriver att du inte ger upp enkelt. Jag har börjat att uppskatta känslan när världen sparkar in tänderna på en och man reser sig upp och frågar om mer. Jag skulle rekomendera dig datorspel, spelcomunityt har bara blivit större på grund av kinaviruset. Finns en massa spel som jag skulle kunna rekomendera som du kan spela ensam eller med andra. Jag pratade  med en på balans för några dagar sedan om spel och vad det kan göra med depressioner och ensamhet. Folk som inte är så inne på spel förstår inte vad dom missar, det finns en massa bra spel för alla grupper.

    Jag lider av att jag är extremt uttråkad nu och jag har inte några medel att göra saker med. Jag är fast på den lilla ort som jag bor i och mina vänner bor på annan ort.

    Vi har turen att Sverige inte är lika låst som många andra länder är. Försök att kompensera med att ta promenader för din egen skull. Fotografering är en bra hobby om man vill komma ut och se nya platser. Jag gjorde det smarta valet att ta ett lån på strax över 6000 bara för att ha något att göra. Tänkte att det skulle få mig att gå ut mer 😉 Det funkade, jag lär mig fortfarande och jag har fått god respons på mina bilder. Om du är intresserad så behöver du verkligen inte  köpa en ny systemkamera för en massa pengar. Min syster köpte en spegellös kamera för runt 800 på tradera som jag blev imponerad över. Men pengar är pengar och en tia kan vara skillnaden på om du får äta eller inte så jag förstår om du inte vill köpa något.

     

    som svar på: Mördande ensamhet

    Flera gånger har jag fått det sagt till mig rakt ut att jag blivit medbjuden för att de tyckt synd om mig, att man hellre hade velat göra något annat än vara med mig eller att jag är deprimerande, patetisk och framstår som desperat. Inte allt på en gång, men du förstår kanske hur jag menar. Det har varit i sammanhang där jag verkligen trott att jag varit välkommen för att jag är jag och inget annat. Alltså har jag läst av situationen mer positivt än verkligheten och det gör att jag nu inte vågar lita på att de verkligen menar allvar om jag blir inbjuden till något. Jag är aktiv i kyrkan, engagerad i musiklivet där och har en uppgift att fylla. Men nu när vi inte får fira gudstjänst och inte ens får träffas och öva, trots att vi bara är 4-5st åt gången (kyrkoherden har förbjudit det) är allt helt tyst. Nu har man dessutom bestämt att inga verksamheter kommer att återupptas den här terminen. Gudstjänsterna kommer väl kanske igång under sommaren, who knows, men resten är nedstängt till åtminstone september. Mitt problem är att när jag inte har en uppgift att fylla där, så är det som om jag inte existerar. Min självkänsla och mitt egenvärde sitter i vad jag gör. I mig själv har jag Inget värde eller någon mening över huvud taget. Jag hör och ser hur andra har kontakt, träffas, promenerar, men ingen hör av sig till mig. Och självklart har jag ett ansvar i det också, men det är svårt att alltid vara den som tar första steget när det medför en känsla av att den andra personen inte riktigt har chansen att säga nej. Jag har satt mig i en omöjlig sits, jag försöker inte skylla på andra. Jag vet också att jag inte är ensam om att ha det så här och att det finns de som har det ännu värre. Men jag lider av det här.

    Om dom verkligen har sagt och betett sig på det sättet så är dom ju inte några vänner. Är det folk som du har känt länge? och är andra så mot dig som du inte kallar vänner?

    Det bästa kanske vore om du tog ett par steg tillbaka för att få en större överblick över det hela. Skala bort de saker som har med andra att göra och annat som du faktiskt inte har någon kontroll över. Skit i dom just nu och fokusera på det som du faktisk kan ändra på.

    Det behöver inte vara stora saker, de mindre sakerna brukar oftast leda till större förändringar senare. Finns det något som ”du” kan göra för att förbättra din situation? finns det något som du kan göra som inte involverar andra men som ändå ger dig något? Hobbies är alltid bra, även om dom inte involverar andra, film,musik,spel, språk och tusen andra saker. Om det är något som gör så att du får lov att lära dig saker vare sig det är praktiskt eller inte så kommer du att märka att du kommer att känna dig självsäkrare inom det området och det brukar andra märka när du pratar om det. Du pratar om sång, kan du spela något instrument? om du inte kan det så kan du ju börja spela något instrument. Du skriver här på forumet, skriver du ner annat på papper? Du kanske kan göra något med det. Jag vet att det kan vara svårt om man bara har en massa negativt i sig för det känns som att man spyr ur sig på papperet. Men du kanske behöver det, och att lära sig att plocka isär sina egna tankar på ett konstruktivt sätt är superviktigt. Du blir bättre med tiden på att se gråzonen istället för att se allt i  svart och vitt. Något som brukar föra med sig en massa problem.

    Jag tror att du kommer att vinna på att skita i andra för tillfället och börja arbeta med dig själv istället. Och missförstå mig inte jag menar inte att allt beror på dig och att det är bara hos dig som skulden ligger. Men det är dig som denna tråd handlar om och därför så tycker jag att du ska lägga tid på att utveckla dig själv. Jag har varit i en liknande sits och jag har upptäckt att utvecklingen kommer inifrån. Och som Green Jubyve skrev tidigare, nyckeln är att du ska göra saker för att ha kul, testa nya saker som låter kul och gör det för din egen skull. Träffar du nya som du klickar med så är det en stor bonus.

    Om du vill så kan du testa att ladda ner ett program till mobilen som heter wysa, ett program som man chattar med som ger en del råd och annat. Den kan vara lite klumpig ibland men jag tycker att den är rätt så intressant.Det finns köp i mobilen men du behöver inte betala för något och du behöver inte göra något konto heller, den frågar bara vad du vill bli kallad. Det kräver att du kan en del engelska!

    Ni får gärna säga till om jag har totalt fel, jag tänker rakt ut och utgår från mina egna erfarenheter. Jag är inte utbildad inom det här så man ska ju helst vara lite försiktig.

    Ha det bra!

    som svar på: Mördande ensamhet

    Förstår det. På vilket sätt har du fått det bekräftat? Är det med handlingar eller har någon sagt det rakt ut? Vi lägger oftast in våra egna känslor när vi ska tolka andras ord och handlingar och det kan ju bli väldigt fel då. Märker själv att mina tolkningar av andra blir negativare när jag är nere i en svacka. Jag tycker att det låter som att du har problem med dålig självkänsla och självförtroende. Det brukar vara svårare att bygga upp relationer över lag då. Som sagt jag kommer från en liknande bakgrund och har periodvis känt mig värdelös och ensam. Men idag så mår jag helt okej faktiskt.

    Vilka hobbys har du?

    som svar på: Mördande ensamhet

    Varför tror du att du har så svårt att ta för dig och vad är det som ligger bakom att du känner som att du är i vägen? förväntar mig inte att du ska svara på frågorna då dom är väldigt personliga. Men det kan vara bra att börja där. Jag har haft liknande känslor men jag kom över dom, dom kan komma smygandes när jag är i en svacka men överlag så skulle jag säga att dom är borta. Det var inte några större förändringar som jag behövde göra utan det var snarare små förändringar som ledde till större senare. Att vara öppen för att testa nya saker var en nyckelringens.

    som svar på: Hjälp genom musik

    Jag har använt musiken som en termostat i hela mitt liv, det har hänt att jag har valt att köpa hörlurar istället för mat för mina sista pengar när de gamla gått sönder. Jag lämnar aldrig lägenheten utan mina hörlurar.

    Djuren är verkligen lugnande källa som man kan ta ifrån. Har inget djur hemma men katterna bor kvar hos mamma som bor en kort bit bort, så jag brukar gå dit när jag känner att jag saknar dom.

    Jag har en bra sjuksköterska som är snabb att svara när jag tar kontakt och har alltid tagit det jag tar på allvar.

    som svar på: Mördande ensamhet

    Ensamheten kan verkligen vara hemsk. Bor i dalarna och är van med hur det är i byarna. Här brukar man oftast hälsa när man går förbi varandra, men jag skulle tro att det är vanligare med de äldre generationerna och inte lika vanligt hos de yngre. Vet inte hur tekniska ni är men man skulle ju kunna ordna en discord eller något liknande där man kan chatta och prata med andra när dom är online.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
0