Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 32 totalt)
0
  • som svar på: Inga vägar framåt
    Trådstartaren

    Hej! Det låter som du har en kämpig situation. När jag har något bekymmer med hälsa så brukar jag ringa till 1177. Där får man tala med en sjuksköterska som vet vart man skall vända sig och hur man skall bete sig. Du kan också ringa till vårdcentralen där du bor. De ger också råd om vad du skall göra. Du kan även få komma dit och ta prover för att undersöka vad din trötthet beror på. Båda instanserna kan ge råd oavsett om problemet beror på psykiska orsaker eller nått annat. Till 1177 kan du ringa dygnet. Hoppas att det löser sig för dig. Kram🌸

     

    Jag vet att man kan få ta prover på vc men jag kan inte. Jag har en extrem blodfobi.

    Vården vet att jag är trött, men gör inget. Jag försöker minska ner på en medicin som gör mig trött men jag kan inte sluta helt med den för då fungerar jag inte. Jag har provat att byta till en annan medicin men det gick inte bra alls. Och ska jag göra ytterligare ett byte så måste jag sluta med en antidepressiv medicin jag äter och vara utan i två veckor och det överlever jag nog inte.

    Hela livet är liksom det ena problemet efter det andra. Känner att jag inte riktigt orkar med det längre. Känner att fobin, panikångesten, depressionen, autismen och tröttheten styr mitt liv.

    Trådstartaren

    Hej! Skulle inte din oro för ekonomin minska om du sålde bilen och katterna? OBS! Jag menar inte att vara okänslig, du har säkert dina anledningar till att du väljer att ha bil och katter- men din ekonomi drabbas ju av dessa utgifter, vilket ökar din oro och ångest. Veterinärkostnader, bensin, vekstadsåtgärder för bilen osv- allt detta är rätt dyrt. Bor du väldigt avsides? Skulle du kunna åka kollektivt istället för att ha bil så att du slipper stressen för ekonomin? Angående tröttheten- försök se till att äta bra mat med rätt vitaminer och mineraler för att minska trötthet. Du kan också försöka få in lite motion varje dag, om så bara en kort promenad. Det kommer minska din trötthet. Sedan en till sak- kan du försöka hitta vänner som också har diagnosen autism? Det kan bli lättare att få vänner som förstår dig då. TS, jag hoppas du inte tar mitt inlägg som kritik- det är bara förslag på hur du kan tänka för att förbättra din situation.

    Det går inte att bo här utan bil. Bussarna går för sällan. Jag kollar ibland om jag kan ta bussen men kommer antingen över en timme för sent eller tre timmar för tidigt. Restiden kan bli 4 timmar att ta sig från ett ställe bara några mil bort som tar 35 minuter med bil. Det går bara 8 turer om dagen på vardagar i vardera riktningen och ingen alls på helgerna. Och hur ska jag kunna frakta hem jord, växter, bräder m.m.? Det går inte utan bil. Jag klarar heller inte av att åka kommunalt p.g.a. min panikångest. Jag klarar inte väntetider och byten. Och hur ska jag ta katterna till veterinären utan bil? Det går inte heller. Nyligen fick jag åka akut med en katt och det hade inte gått utan bil. Det fanns ingen att få hjälp av. Och biodlingen skulle jag heller inte klara utan bil för jag behöver köpa material ibland eller åka och låna utrustning från föreningen.

    Och katterna är min familj. Jag har ingen annan familj. De hjälper mig också att bekämpa sork och möss, vilket jag själv inte var så framgångsrik med innan katterna flyttade in.

    Att flytta är inte aktuellt. Då förlorar livet sin mening och jag kommer inte ha något att leva för längre. Listan är väldigt lång på de saker jag skulle mista om jag flyttade. Jag har heller inte råd med en lägenhet. De är svindyra och jag kommer få psykbryt på grannarna minst 5 gånger om dagen. Här kan jag dessutom hyra ut rum via airbnb och få in extra pengar. Det skulle jag inte kunna på en annan plats. Och i stan har jag inget att göra. Jag skulle bli vansinnig och klättra på väggarna av tristess.

    Jag äter så rätt jag förmår. Maten är ett problem eftersom jag har svårt att klara matlagning.

    Jag kan sätta en månadsinkomst på att det är en av mina mediciner som gör mig trött.

    Jag går en promenad varje dag, men har en paus just nu p.g.a. en skada. Jag blir dock inte piggare av promenader.

    Jag har inget gemensamt med folk som har en autismdiagnos, förutom diagnosen och jag vill inte prata om diagnoser. Jag ser hellre till att träffa folk jag har gemensamma intressen med.

    Trådstartaren

    Jag tror instabilitet i humör kan komma av en stressig situation (typ som med medicin), det behöver inte vara bipolaritet.

    Ja, så kan det ju vara också.

    som svar på: Vart vänder man sig?
    Trådstartaren

    Jag kontaktade allmänpsykiatrin som är de som har hand om mig. De föreslog bara att jag skulle ta lergigan en gång till per dag. Har ju lyckats börja med det till kvällen och nu skulle jag ta på förmiddagen också. Det känner jag inte att det skulle funka. Då blir jag ju trött på dagen. Det var ju det jag inte skulle bli med lergigan. Det är därför bytet gjordes. Kan ju lika gärna byta tillbaka till alimemazin och sova 12 timmar per dygn. Skulle jag ta lergigan på dagen så kan jag inte köra bil och inte jobba.

    Men jag känner inte att lergiganet hjälper mig. Jag är konstant orolig och magen rasar titt och tätt. Jag vaknar flera gånger varje natt. I natt vaknade jag halv två och fick rusa på toa tre gånger. Kunde inte ta mer lergigan heller förrän klockan 3.

    Jag går ju redan på en antidepressiv medicin och det är väl inte bara att byta till ssri. Alla sådana har väl dessutom viktuppgång som biverkning och jag har redan rejält med fetma.

    Jag kontaktade allmänpsykiatrin idag igen och sa att min medicinering inte fungerar. Tyvärr räknar jag inte med svar den här veckan. Och jag vet inte ens hur jag ska klara närmaste natten.

    Jag har varit i kontakt med akutpsyk, men känner mig inte välkommen dit. Hur länge till ska jag orka?

    som svar på: Vart vänder man sig?
    Trådstartaren

    Hej! Har du ingen kontakt inom psykiatrin? Jag har en vän som hade panikattacker och sedan han fått medicin mot det så har det blivit mycket bättre. Han fick nått ssri preparat. Det är nog svårt om man behöver få kontakt med någon genast och inte vet när det kommer. Då är det som du säger någon jourhavande medmänniska eller så. Det är väl bra att ringa psykakuten om man måste. Kanske kan du också fundera över när och vad som utlöser panikattackerna och på så sätt undvika sådana situationer om det nu är möjligt alltså. Om du får en panikattack kanske någon lugnande medicin kan dämpa den så det blir mer hanterbart för dig.

    Nej, jag har för närvarande ingen kontakt inom psykiatrin. Jag har haft alimemazin som behovsmedicin i åratal men det tar minst två timmar att få effekt av den. Och det är inte uthärdligt. Nyligen fick jag lergigan utskrivet i stället men jag vågar inte ta medicinen. Jag skrev till psykiatrin idag och förklarade läget och varför jag inte vågade ta den.

    Det är främst kvällarna som är jobbiga för då är jag verkligen ensam, utsatt och isolerad. Jag har tagit alimemazin förebyggande eftersom den tar så lång tid på sig att verka. Men kan få attacker ändå. Det är främst min fobi som kan utlösa attackerna men även om magen rasar. Igår fick jag en panikattack för att jag glömt att ta alimemazin förebyggande.

    Jourhavande medmänniska är inte ett alternativ eftersom det tar minst en timme att komma fram om man ens får plats i telefonkön. Det är ju inte säkert man får. Pallar inte att ha ångest så länge.

    Och ångesten ökar och blir starkare när jag inte får socialt stöd av någon.

    Trådstartaren

    Jag är tvärtom. Jag vill att folk ska lyssna på vad jag säger för jag menar inget annat än just exakt det.

    Jag är beviljad kontaktperson men någon sådan har inte hittats. Och det kommer ändå inte att hjälpa. Kommer ändå att sitta ensam större delen av tiden. Jag har boendestöd totalt 3 timmar i veckan men den sociala kontakten räcker ingenstans. Jag ringer mitt ex ibland men det finns ju anledningar till att han är ett ex. så jag pallar inte det alltför ofta.

    Jag har rätt stort behov av umgänge. Kanske inte irl då men vill ändå kunna snacka med folk. Skrev lite på ett annat forum och där blev jag ifrågasatt av en som undrade hur fan jag kan bo i hus när jag inte ens klarar av grundläggande hygien (tandborstning). För det första har han inte med det att göra. För det andra kan jag inte bo någon annanstans. Jag skulle gå under mentalt. Sen var det ett annat dumhuvud som försökte lura mig att tro att budgetrådgivare hjälper till att räkna ut priset per portion mat om fler personer lagar mat tillsammans och ska fördela kostnaden mellan sig. Blev arg för det var så korkat. Och det som budgetrådgivare verkligen gör har jag inga problem med. Jag är autistisk. Inte dum i huvudet och har superkoll på min ekonomi. Så jag är inte på det forumet heller.

    Jag har provat att gå på hantverksträffar. Det passade mig tyvärr inte. Folk pratade om saker som jag har fobi för så jag fick fly i panik därifrån.

    Det finns inte plats för mig någonstans.

    Trådstartaren

    Hej, jag såg att detta är skrivet i augusti, men eftersom jag kände igen mycket i det du beskriver så ville jag skriva lite till dig i alla fall. Jag känner samma frustration över det där med idéer och att inte kunna genomföra så mycket. Och jag är ”naturmänniska” också, blir knäpp av att ”sitta inne och kolla TV. Jag har hittills inte haft tillräckligt med pengar för att äga en egen stuga. Tyvärr kan jag tycka. Har hittat en skogsnära lägenhet som känns mer okej för mig än att bo i en ”bunker”. Jag hoppas på en förändring i framtiden. Igår to

    Skulle det kunna fungera med någon slags boendegemenskap? Kan tipsa om gruppen Lägenheter och liknande för alternativare på facebook https://www.facebook.com/groups/347789261910523

     

    Trådstartaren

    En liten uppdatering. Med 50% sjukskrivning har jag fått något bättre ork. Och nu är jag dessutom arbetslös så jag jobbar inget alls för närvarande.

    Jag fick utökat boendestöd. Den kom igång får några veckor sedan, så nu får jag besök av boendestöd 2 x 90 minuter i veckan. Så jag har kunnat laga mer mat och börjar få ordning hemma.

    I början av september kom jag igång med att hyra ut rum via airbnb. Jag har hittills haft 3 gäster och de har hyrt 5 nätter totalt. Och det kan jag nog tacka min sjukskrivning för. Jag har bitvis kunnat fixa så det blivit uthyrningsbart. Ett steg i taget. Jag har också fått hjälp av boendestöd till detta.

    Jag hoppas att jag framöver kan ha uthyrning via airbnb som inkomstkälla så jag slipper jobba så mycket. För uthyrningen kräver inte så mycket av mig. Det ger mig en sysselsättning som är på mina villkor.

    som svar på: En ensam 50-årsdag
    Trådstartaren

    Heja dig som firar dig själv! Och jag tycker verkligen inte det är en dålig idé att köpa em bukett blommor till dig själv – köp den största jäkla buketten du kommer över för det är du värd! Och ge din tårta till precis vem du vill – det är din dag <3

    Hej igen, har du haft din 50-årsdag, blev det bra?

    Tackar för frågan! Jo, födelsedagen blev jättebra. Jag slutade ett jobb veckan innan jag fyllde och fick blommor och ett presentkort. På födelsedagen mottog jag ännu mer blommor, denna gång av min mamma, vilket inte var en överraskning, men jag fick också blommor av mina syskon som jag inte pratat med på ett flertal år, så det var en överraskning. Fick också ett par lotter av dem som jag dock inte vann något på. Jag fick också en gratis tårta av Ica som jag tryckte i mig på egen hand. Några dagar senare åt jag på restaurang med mamma och ytterligare 4 personer. Även om vi inte var så många var det ändå väldigt trevligt. Fick ytterligare ett par presenter. Så det känns som om jag firat födelsedag i över en vecka faktiskt.

    Blommorna jag fick av mamma och syskonen står sig faktiskt fortfarande trots att det snart är 3 veckor sedan jag fick dem. De står i min kallfarstu så där har blommorna mått bra.

    som svar på: En ensam 50-årsdag
    Trådstartaren

    Fick tårta av ica jag med, det var en sådan där liten Frödinge – fryst. Roligt att du fått bokat något ställe är alla 6 platserna tingade, då får du en bättre 50-årsdag en mig…grattis i förskott.

    Tack! Det var snällt sagt.

    som svar på: En ensam 50-årsdag
    Trådstartaren

    Jag har bokat bord på ett ställe för 7 personer varav jag tar en plats. Så det är 6 personer som kommer och firar. Om nu alla kommer vill säga.

    Ica bjuder på tårta. Men den orkar jag inte äta upp själv. Vet inte vem jag ska dela med. Ska jag kanske ta med den till stället där vi ska äta? Får man göra så?

    som svar på: En ensam 50-årsdag
    Trådstartaren

    Jag vet inte om mitt svar hjälper men jag tänker att du förtjänar ett 50-årsfirande! Jag har själv lagt ner sociala medier eftersom jag satt och tittade på det som andra jämnåriga verkar ha. Mycket är fejk. Det är en liten välputsad del många visar upp. Det är jobbigt att inte kunna fira så som man önskat sig men ibland får man ge sig själv blommor och omtanke! Kanske kan ni gå ut och ta en fika du och din mamma!

    Min relation med min mamma är ganska ansträngd. Vi har ganska nyligen börjat prata med varandra igen efter flera års uppehåll. Vill absolut inte gå ut och fika med bara henne. Hon kommer att sova över här den helgen som firandet är och bara det känns rätt jobbigt.

    Och att ge mig själv blommor känns bara tragiskt. Det är liksom det ultimata beviset på ensamhet.

    Men jag fick ett till svar idag från en inbjuden. Han kommer nästan säkert. Så det var ju positivt.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 32 totalt)
0