Livet är orättvist. Livet är verkligen varken lätt eller roligt alltid. Kanske inte alls under väldigt lång tid. Visst kan man bli helt matt av allt kämpande och ifrågasätta meningen med att ens fortsätta kämpa och fortsätta leva. Och då behöver man hjälp att stå ut. Såvida du inte är 100 år gammal så vet du faktiskt inte att livet inte kan bli bättre än vad det är nu. Det kan ha varit fördjälvligt i många år och göra fruktansvärt ont, jag vet. Men att säga att det kan bli bättre gör jag inte för att vara snäll. Det är ren fakta att det kan det. Fler har mått som du och känt som du och många av dem har överlevt och inte haft det så jobbigt och tungt resten av sina liv. Att du däremot vill ge dig själv tillåtelse att tänka så, för att låta dig själv ge upp nu när du är så slutkörd och har kämpat länge är förståeligt, men det är fortfarande inte rätt. Du bryr dig uppenbart om din familj. Du skriver att de hållit dig kvar i livet. Att din mamma kämpat med cancer. Du vill att de ska må bra. Och mellan dina rader tror jag mig läsa att du tror att du är en belastning de haft det bättre utan. Jag lovar dig att du har fel. Om du tar ditt liv blir det som att du ger det lidande du upplever nu vidare till dem som står dig nära. De kommer att få må lika jävligt som du gör nu. De kommer behöva brottas med fruktansvärda tankar och känslor för resten av sina liv. Det vill du ju inte. För du bryr dig om dem. Du vill dem väl. Du vill ju egentligen inte dö, du vill bara orka leva och slippa kämpa konstant. Snälla, stanna kvar. Du bryr dig om dina nära och det är en fin egenskap. Du visar att du vill kämpa för du har tagit dig så här långt, du tar mediciner, du förklarar dig när du inte orkar och du skriver här. Du må vara jättetrött och känna dig värdelös, men det är du inte. Du är viktig för någon och de behöver ha dig kvar. Och du behöver göra allt, och då menar jag allt, för att ge dig alla chanser att överleva. Du måste göra allt, även det som är skrämmande och läskigt. Skriv ut din text och visa för dina föräldrar om du inte kan säga det till dem. Berätta för någon vuxen du litar på. Berätta för dina kontakter i vården (medicinen har du ju fått av någon). Ring 112. Ring/chatta med hjälplinjer. Bli inlagd om så krävs. Gör ALLT. Och låt andra få veta. Ingen vill att du ska må så här och bära dessa tankar och gå igenom detta ensam. Låt andra veta. Bit inte ihop och kämpa ensam. Att säga precis som det är kan vara det tuffaste man behöver göra, men också det viktigaste. Vägra ge upp. Vägra låta sjukdomar och elände vinna. Vägra låta dig själv tro på det en deprimerad hjärna försöker få dig att tro är sant. Det blir INTE bättre utan dig. Från en storasyster som förlorat sin bror i självmord.
Jag är snart 41 och jag mår bara sämre och sämre med åren! Trots att andra säger att jag är en vacker kvinna! Det spelar ingen roll, jag mår skit ändå!
Sluta mata trådstartaren med ännu mer dåligt samvete! Hur dåligt de anhöriga kommer må om hon dör osv!
“Det kommer att ordna sig!” har folk sagt sedan jag var typ 15. Hahaha, när då??? När jag ligger på dödsbädden eller?
Folk är verkligen så naiva att de tror att det bara är att söka hjälp och så får man det. Jag har sökt hjälp sedan jag var 15. Har jag blivit hjälpt..? NEJ!!
